Min partner ljuger, vad kan jag göra så han slutar?

[citat]
förvandlas jag till ett veritabelt oväder av Naturkatastrofmått som skulle få Gudrun och de andra brudarna att verka som en mild västanfläkt!
[/citat]

*skrattar åt passionsblommans inlägg* Härligt!

Som barn och även "yngre vuxen" ljög jag mycket om stort och smått. Allt ifån att jag hade egen häst till att jag hade gjort läxorna till att någon i min närhet dött... Jag vet inte varför och har inte försökt analysera sönder det hela heller (även om tanken har slagit mig). Jag misstänker att en del grundar sig i att jag hade livlig fantasi och tyckte att min tillvaro inte var den mest spännande. Till saken hör att denna fula ovana har hängt med upp i åldrarna men nu är jag ju medveten om den och kan därför oftast behärska mig och stoppa grodan innan den hoppar ut. De gånger som jag faktiskt levererar en lögn har jag lärt mig att erkänna vaninnigt snabbt, för då är det inget problem. (förutsatt att det inte är en vit liten rackare tex - ja älskling, jag har diskat. *lägger på telefonen och rusar till köket innan han kommer hem*)

Efter detta långa utlägg och erkännande om mitt liv tänkte jag komma till poängen - det finns hjälp! :)
Kognitiv psykologi rekomenderar jag å de varmaste. Både jag och sambon går till "hjärnskrynkalare" med jämna mellanrum och det är härligt! För din sambo tror jag att detta skulle vara en bra lösning för ofta går man tillbaka och söker svaret på "varför" i vardagen, sitt eget och andras beteende. Jag tror inte han kan bryta mönstret själv, hur mycket han än vill. :/

Det blev ju en halv uppsats detta, men vill du ha mer info om beteende terapi så hojta till.

Och stå på dig!

Ytterligare en hyllning till Sommargrönt - Tack för ditt inlägg! :) Underbart att läsa om människor i ett äktenskap/förhållande som inte gör att man känner sig som häxan i askungen. Visst är kärleken kravlös och enkel ibland, men oftast måste man jobba med den - på olika sätt.

Mish>> Ja, det går att jobba bort, men varje dag måste man tänka sig för miljarders av gånger för att inte försköna, förbättra eller förfärliga livet på något sätt. Min brytpunkt kom för några år sen när jag ljög för min sambo om att en arbetskollega var gravid med tvillingar och förlorat den ena i missfall. Än idag undrar jag varför jag i hela friden kunde komma på något så dumt... Dålig dag på jobbet? För lite uppmärksamhet från sambon? Anledningarna är många men inte ens alla tillsammans ska få en människa att få ett sånt knäppryck som jag fick. *ler snett* Efter den dagen pratade jag med min sambo om min familj, min uppväxt och de lögner jag levt med hela mitt liv och vi började klura på hur vi kunde lösa det. Vi går nu till en toppenkille som heter Hampus, både tillsammans och var för sig, och pratar om de krav som vi själva ställer på oss och som vi _upplever_ att andra ställer på oss och jämför dessa två samt blajar om allt mellan himmel och jord.
Visst hade det varit skönt om jag kunde hitta EN orsak till varför jag varje dag måste slåss med grodorna som vill hoppa ur munnen, men ni kommer inte få något svar eller facit om ni väljer att gå och prata med någon, utan ni kommer få fler frågor och nya ämnen att prata om.
Jag brukar likna mig själv vid en alkoholist - man måste veta om att man har problem innan man kan göra något åt det, och då måste man vilja det själv. Ingen annan kan få en att sluta. Man kan få stöttning och hjälp, men det är ändå jag som måste bita mig i tungan och erkänna att mitt liv inte är så färgstarkt som jag önskar, eller att jag faktiskt inte betalat räkningen i tid.
Vilja, egenuppfattning och stöttning är bra ledord.