Måste allt vara en kamp???

Mina personliga åsikter skulla kunna härledas till något liknande:

Tvångsabortering = Fel. Mannen ska inte kunna tvinga kvinnan till abort.

Men, eftersom den heliga jämställdheten öppnat något av en Pandoras ask, är det verkligen jämställdhet att en kvinna kan göra detsamma? Borde inte abort vara tillåtet endast i de fall båda parter är överens om det, för det krävs ju trots allt TVÅ människor för att ge ett barn till världen. Återigen, varför ska kvinnor ha monopol på barnen? Går det verkligen att kräva 50/50 i allt annat ifall män inte har samma rättigheter utan att hyckla?

Rörande det andra du sa, om svårigheten att avgöra vem som är pappan... varför inte införa obligatoriskt faderskapstest? Har sett siffror på att 4-5% av alla män inte är pappor till sina barn även om de tror att de är det (ofta med mammans goda minne). Obligatoriska test skulle ge oss män svart på vitt att vi faktiskt uppfostrar våra egna barn och inte grannens, och skulle antagligen få kvinnor att tänka efter lite före de "jobbar över" när de har ägglossning.

Faderskapstest när barnet är fött är en sak (bara blodprov) men fostervattensprov innebär en risk för fostret. Dessutom är det tveksamt om det, med tanke på landstingets ekonomi och resursbrist, är just faderskapstest vi skall lägga skattepengar på. Redan nu kan ju de som är osäkra testa sig.

Jag har också sett de siffrorna, problemt är att det förståss är baserat på de som skickar in faderskapstest dvs de är redan misstänksamma. Hur det ser ut på populationsnivå är det ingen som vet, det är antaganden (tänk dig hur många som skulle behöva testas och hur man får tillgång till testpersonerna).

Ang att båda parter skall vara överens om abort håller jag absolut med- i idealfallet skall det vara så. Men om kvinnan inte vill behålla barnet men mannen vill - vem skall då bestämma? Trots allt är det inte mannen som är gravid och föder barnet och då blir tvångsabortering alternativet.

Ett barn har rätt till båda sina föräldrar och jag tycker absolut inte det är rätt av en kvinna att föda ett barn som mannen inte vill ha men har ändå svårt att se hur man löser problemet praktiskt.

Så - den enda, för mannen, trygga lösningen är att hålla koll på var han deponerar sina spermier (eller sterilisera sig om man är säker på att man inte vill ha barn alls).

didis skrev 2008-10-15 17:50:38 följande:

Värdeideal existerar oftast bara på ett rent teoretiskt plan. Verkligheten är, med få undantag, en kall, hård plats genomsyrad av egoism och ytlighet.

Jag brukar ibland känna det som så, att så länge jag är arg och inte likgiltig, så är loppet inte kört.

Jag skulle kunna tänka mig att män hade rätt att innan födseln avsäga sig allt ansvar för barnet, om de inte vill ha det. Då kan de sen inte krävas på underhåll, men aldrig heller få umgänge. Om nu modern, men inte fadern, vill ha barnet.

Dock är detta självklart tveksamt ur barnets synvinkel. Men redan nu finns ju många barn vars fäder stuckit så det är ju inget nytt. Bättre då göra klart det från början (under graviditetens första månader, så kvinnan fortfarande har valet utifrån de givna förutsättningarna).

Nu ska ju vårdnaden egentligen alltid vara delad, förutom i undantagsfall. Så var det inte förut och då fick nästan undantagslöst mödrarna vårdnaden. Detta var ett utslag av att man i samhället fortfarande anser att mamman/kvinnan är den som är bäst för barnet. Denna syn leder till att:

Kvinnor tar merparten av föräldraledigheten

Kvinnor som av någon anledning väljer att avstå från delad vårdnad till fömån för mannen blir misstänkliggjorda (som min sambos ex)

Kvinnor får lägre lön än män och missgynnas i karriären på grund av att de är mer hemma med barnen

Män lättare mister sin vårdnad av barnen

Män ibland måste tjata på sin partner för att få sin del av föräldraledigheten. Många ger upp/orkar inte tjata och låter kvinnan ta hela föräldraledigheten

Män som umgås med barn lättare misstänks för att vara pedofiler
(det finns kvinnliga pedofiler också)

Kvinnor som inte vill ha barn anses okvinnliga medan män som inte vill skaffa barn inte anses omanliga

mm mm

Ore skrev 2008-10-16 13:46:49 följande:

Om en kvinna blir gravid så är det ju lämpligt att ett gemensamt beslut tas.

Om kvinnan vill ha barnet, men inte mannen, har hon ju rätt att behålla det, det finns ju inga krav på tvångsaborter, och pappan har skyldighet till att betala underhåll m.m. Här kanske det vore lämpligt att pappan, har rätt att avsäga sig detta. Dvs avstå från alla rättigheter och därmed slippa alla skyldigheter. Detta kan ju senare omvärderas om man vill, men ska man ha rättigheterna ska man ha skyldigheterna.

Det är svårare om kvinnan inte vill ha barnet. Hon skulle ju vara tvungen att bära det och föda det, samt helst även amma det. Här snackar vi om ett år av hennes liv, för ett barn hon inte vill ha. Det går inte att kräva att hon föder ett barn som mannen vill ha, men inte hon... Jag ser ingen möjlighet att lagstadga kring männens rättigheter till ett ofött barn, till fostret.

Visst medför biologiska skillnader att det blir olika föräldraroller. Hur gärna min man än skulle vilja kan han inte föda ett barn, och därefter behöva återhämtning. Eller amma barnet.

Men det är ju ändå inget argument för varför inte mannen efter att ett barn är - säg över ett halvår - skulle kunna gå ner i arbetstid, ta hand som hem och barn och låta sin fru göra karriär, på det sättet som mestadels kvinnor gör idag. Man hamnar ju i ett läge där 100 % jämställdhet inte går att nå pga biologin. Men bara för det ska man väl inte hålla fast vid normer som ställer sig i vägen för att mannen tar huvudansvaret för barn och hem när inte barnet längre behöver ammas.

Eller anser du att män av biologiska skäl inte kan ta hand om barn som inte ammas?

Ore skrev 2008-10-16 16:46:41 följande:

Först vill jag bara säga att det känns som att tråden hamnat lite på sidospår (utan att ha läst vartenda inlägg)...

Duchess: Nja, inte direkt ursäkta min sambo, för det är oftast dåliga bortförklaringar därifrån för att saker och ting inte blir gjorda (trots att vi delar värderingarna att han har lika mycket ansvar som jag för hemmet). Kanske mer ursäkta mig själv, för att jag inte alltid lyckas leva efter mina ideal fullt ut. Det är lätt att ha ideal om man är singel eller i ett förhållande där man t.ex. delar helt lika på allt. Men det är inte alltid lätt att leva utifrån sina ideal. Jag tror att t.ex. hushållssysslor och pengar är bland de vanligaste ämnena par bråkar om.

Vad jag menar är att var och en måste känna själv var gränsen går. Om man älskar varandra och det positiva i förhållandet överväger så kanske man känner att man inte dömer ut hela förhållandet bara för att han inte diskar tillräckligt ofta. Samtidigt är det förstås viktigt för självkänslan att man står upp för vad man tycker och säger det, även om man får kompromissa om hur man löser vardagen. Fast det låter jobbigt om det känns som en kamp hela tiden...

Man kan ju lägga in olika betydelse i "misslyckat förhållande" och "jämställdhet" och vi diskuterar kanske olika grader av misslyckanden och jämställdhet...

Jag menar något i stil med detta...
Idag är det ju jämställdhet som är idealet i samhället, vilket jag tycker är bra, men det är nästan fult att erkänna om ens karl inte är bra på att laga mat eller inte tar initiativ till att storhandla. Jag kan känna att det har blivit lite kravfyllt, att man ska ha ett lyckat liv, en lyckad karriär, ett lyckat förhållande, osv... Verkligheten är ju ofta att det finns "förbättringspotential", utan att det därför är helt misslyckat.

Vad är jämställdhet egentligen?
I mitt förhållande är det jag som har högst utbildning, ett ansvarsfullt arbete och högst lön. Fast vi jämför inte på det sättet, vi gör olika saker och är bra på olika saker. Han är iallafall väldigt stolt över mig och stöttar mig i mitt arbete, detsamma gäller omvänt. Vi har inte barn (än iaf), men han vill självklart vara pappaledig om vi får det. So far tycker jag att vi har ett jämställt förhållande. När det gäller hushållet så gillar han bäst att göra typiskt "manliga" saker och om det är något som är tungt att bära kan han ta allt för att jag ska slippa :). Han är också den som oftast tvättar. Fast jag önskar att han tog mer ansvar för mat och städning. Matlagning och diskning ska ju göras varje dag...

Samtidigt som jag och andra kvinnor idag gör karriär på samma villkor som män så är det nog ändå vanligt att kvinnor fortfarande gör mest hemma. Till viss del tror jag att vi, iaf jag, bidrar till det själva. För jag tror att jag har någonslags "husmorsgen", för jag tycker att det är kul att laga mat, göra veckomatsedlar, överraska sambon med en god kaka och så. Så för det mesta känns det ok att det är jag som tar mest ansvar för det området, men det ska som sagt göras varje dag och ibland orkar jag bara inte... Det finns inga riktigt bra ursäkter från hans sida (vilket han erkänner själv och vill bli bättre på att hjälpa till, men kommer inte riktigt till skott), fast eftersom jag oftast tar ansvar för det så bidrar jag också till att sambon kan släppa ansvaret och då finns inte riktigt back-up när jag behöver det. Dessutom har jag mer uthållighet, måste något göras så gör jag det!

Hammerman1: Jag skriker rätt högt om att föräldrapenningen ska vara delad 50/50. Men verkligen inte för att männen "ska skärpa sig". Herregud, av mina manliga vänner finns det ett gäng som har fått bråka med sin fru/flickvän för att få ta ut mer föräldraledighet än "pappamånaden". De allra flesta män jag känner VILL faktiskt umgås med sina barn och jag anser det vara rätt förnedrande mot den manliga befolkningen att utgå från något annat. Tvärtom är det ofta kvinnan som håller emot och då måste samhället kanske sätta ner foten och visa att mannen faktiskt har RÄTT till att vara hemma med sina barn.

Vad gäller pappor som överhuvudtaget inte vill vara delaktiga i sina barns liv (såna kommer ju alltid att finnas så länge vi inte tillåter tvångsaborter) går det säkert att lösa. På samma sätt som man idag kan överlåta föräldraledighet på annan närstående (t.ex. mormor) om skäl för det finns kan man väl ge mamman hela föräldraledigheten om pappan absolut inte vill vara delaktig i barnets liv. (Det omvända förhållandet kan ju faktiskt också uppstå!)

Vad gäller det här med abort så anser jag att mor och far gemensamt ska komma överens om man ska föda barnet eller ej. Min egen son kom till efter att mina p-piller slagits ut av en penicillinkur och för mig var det självklart att vi skulle ta beslutet ihop. Men vad gäller lagstiftning måste ju den vara utformad så att det slutgiltiga beslutet ligger hos kvinnan. Även om dödligheten i barnsäng är låg i Sverige idag innebär alltid graviditet och förlossning en risk för både liv och framför allt hälsa för kvinnan och det är inget man kan tvinga någon att utsätta sig för. Då anser jag faktiskt att tvångsaborter vore mindre stötande (men fortfarande ett övergrepp). Därmed inte sagt att det är MORALISKT rätt att ignorera faderns åsikt i frågan. Moral är inte samma sak som juridik.

Suck. Alltså propagerar du för att kvinnor ska ha fler rättigheter än män då.

Jag funderar bara över det rimliga i att kräva att män ska ta på sig på millimetern samma skyldigheter när det kommer till barnen när vi samtidigt förvägras samma rättigheter.

Jag förstår inte riktigt vilket slags gränssnitt det här är; alla andra forum typ phpBB har ju haft textformatering i hur många år som helst nu. Borde inte vara någon större svårighet för admin att lägga till tycker man.

Vad gäller föräldraförsäkringen så är väl biologin rimligen inblandad i de fall man väljer att amma mer än i 6 månader, eller har jag missat något?

Jag uppfattade det som att mab26 ville diskutera jämställdhet och om vardagen måste vara en kamp. Det känns som att diskussionen har hamnat utanför ämnet... Kan vi inte respektera trådstartarens frågor och andra som vill diskutera dem i hennes tråd? Det känns som att abortdiskussionen är ett sidospår...