Måste allt vara en kamp???

Jag funderade på en sak när du skriver att du måste tjata på honom och att han inte verkar förstå hur saker ska vara. Har ni tillsammans kommit fram till hur ni vill ha det hemma? För jag upplever att det inte är helt ovanligt att tjejer har bestämt sig för hur rent som är rent. Och att städning görs på ett Jag visst sätt. Och att diskningen ska göras på ett visst sätt osv. Och om en part i ett förhållande har bestämt nivån och den andra inte eg har fått en ärlig chans att vara med och bestämma nivån så är det ganska jobbigt och svårt att nå upp till nivån. (säger inte att det är så i ditt fall TS så du får väl säga ifrån om jag är ute och cyklar)

Det är såklart viktigt att stå på samma nivå och vilja samma saker, men det är också viktigt att våga låta varandra vara olika och ha olika åsikter om saker och ting. Det viktiga är hur man kompromissar och om vad. Sedan tror jag också att man utvecklas i ett förhållande. Det kanske inte är självklart för din kille nu att ta halva ansvaret för barn men om han faktiskt är villig att göra det så kommer han nog att utvecklas i det. Man testar något nytt och upptäcker att det inte var så konstigt eller dåligt som man trodde. Men det kräver lite av en att utmana sina fördmomar. Och att kunna sänka sina krav på tillvaron. Och det gäller ju åt båda hållen.

Jo fast så är det ju, det skulle ju vara som att slå in öppna dörrar!

Så är det faktiskt lite i mitt förhållande. Jag har flyttat in till min kille. Han är väldigt noga med städningen, själv bryr jag mig inte lika mycket. Om vi missar att dammsuga en söndag blir han förtvivlad medan jag tycker att vi kanske kan ta det värsta på tisdag tex.

Håller helt med dig Ore!

Vet du, innan det ens är lönt att prata mammaroll och papparoll måste följande saker lösas:

Innan barnet är fött bestämmer kvinnan ALLT. Vill hon abortera fostret mot pappans vilja är det bara för henne att göra det (vem är han att se henne som en barnfödarmaskin och inte den självständiga varelse hon är)? Vill hon föda fram barnet, skilja sig från pappan och kräva honom på underhåll resten av livet går det finfint (han skulle faktiskt ha tänkt sig för innan han låg med henne, den sexgalna idioten). I de fall vårdnadstvist kommer upp i rättegång kan kvinnan utan vidare snickra ihop vilket förtal hon vill och ha hela samhällets samlade stöd bakom sig när mannen fråntas vårdnaden. Bilden av kvinnan som den oskuldsfulla modern är så djupt rotad att endast kvinnor kan dömas till det straffreducerade barnadråp.

Ändra på de här sakerna. Ge oss någon slags laglig rätt att påverka ifall våra fruar vill abortera bort våra barn. Erkänn att även män kan vara bra föräldrar och döm inte ut oss slentrianmässigt i domstolarna. Ge kvinnor samma straff som oss ifall de dödar sina barn. Har vi inte samma rättigheter kommer vi knappast att acceptera samma skyldigheter heller.

Angående mediabilden hoppas jag verkligen att du vet vilket kön det är som demoniseras mest.

Slutligen, en fråga; varför är det en förtryckande struktur värre än svältdöden ifall en kvinna frivilligt tar större ansvar för barn och hem medan mannen arbetar, medan det är en jämställdhetens kronjuvel ifall det motsatta råder?

Jag vet inte hur du hade tänkt att lösa det etiskt och moraliskt med aborträtten. Jag håller med om att det är problematiskt men hur det nu är är tvångsabortering knappast förenligt med en rättsstat. Män måste generellt vara ännu mer noggranna med p-medel än vad kvinnor behöver eftersom män inte har rätt att bestämma över kvinnans kropp (liksom kvinnor inte har rätt att bestämma över männens).

Kvinnor som dödar barn (tex i Arboga) är sällsynta, och oftare bedöms kvinnliga brottslingar ha psykiska störningar. Jag vet inte mycket om rättpsykiatri så jag skall inte yttra mig om det, det finns kvinnor som är dömda till livstid men huruvida fler kvinnor än män blir felaktigt dömda till rättspsykvård låter jag vara osagt. Tveksamt om det finns någon forskning på området.

Män kan vara ypperliga föräldrar - tex min man. Han har varit hemma lika mycket med barnen som jag har varit och vad gäller VAB har han oftare tagit första dagen eftersom jag har bokade patienter och han har lättare ta ledigt.

Det är skillnad på att frivilligt stå tillbaka för sin partners karriär och göra det eftersom det är vad som förväntas. Tex har jag en kollega som inte tycker det är någon idé att satsa på sitt jobb eftersom hennes man inte ställer upp. Och att tex forska/doktorera och samtidigt hämta barn på dagis, tvätta etc och dessutom gå ner i lön utan stöd av maken är ingen höjdare, kort sagt.

I perioder har jag stått tillbaka för makens karriär, helt ok, jag visste ju att han skulle göra samma sak för mig (och det har han gjort). Om vårt förhållande inte byggde på ömsesidig respekt, för varandras personer såväl som yrkesmässiga ambitioner, hade det varit mer svårsmält, minst sagt.

CITAT: Jag vet inte hur du hade tänkt att lösa det etiskt och moraliskt med aborträtten. Jag håller med om att det är problematiskt men hur det nu är är tvångsabortering knappast förenligt med en rättsstat./CITAT

Jag tänkte kanske framförallt på det faktum att en kvinna kan förvänta sig att hela samhället ställer sig bakom henne ifall hon väljer att göra abort och mannen inte är med på det. Det om något tycker jag är ett sätt att säga att män inte har rätt till sina barn. Varför ser man det som HENNES barn och inte DERAS?

CITAT:Män måste generellt vara ännu mer noggranna med p-medel än vad kvinnor behöver eftersom män inte har rätt att bestämma över kvinnans kropp (liksom kvinnor inte har rätt att bestämma över männens)./CITAT

Skitsnack. Förutsatt att båda parter är med på sexet måste båda vara beredda på att skydda sig ifall de inte vill ha barn.

CITAT: Kvinnor som dödar barn (tex i Arboga) är sällsynta, och oftare bedöms kvinnliga brottslingar ha psykiska störningar. Jag vet inte mycket om rättpsykiatri så jag skall inte yttra mig om det, det finns kvinnor som är dömda till livstid men huruvida fler kvinnor än män blir felaktigt dömda till rättspsykvård låter jag vara osagt. Tveksamt om det finns någon forskning på området. /CITAT

Kvinnor döms generellt sett till lägre straff oavsett vad brottet månde vara. Lika rättigheter, lika skyldigheter.

CITAT: Män kan vara ypperliga föräldrar - tex min man. Han har varit hemma lika mycket med barnen som jag har varit och vad gäller VAB har han oftare tagit första dagen eftersom jag har bokade patienter och han har lättare ta ledigt. Det är skillnad på att frivilligt stå tillbaka för sin partners karriär och göra det eftersom det är vad som förväntas./CITAT

Vad är det som säger att din man inte känner att det är det här som förväntas av honom då?

CITAT: Tex har jag en kollega som inte tycker det är någon idé att satsa på sitt jobb eftersom hennes man inte ställer upp. Och att tex forska/doktorera och samtidigt hämta barn på dagis, tvätta etc och dessutom gå ner i lön utan stöd av maken är ingen höjdare, kort sagt./CITAT

Medan kvinnor som vägrar gå ner i arbetstid för att stödja makens karriär upphöjs till hjältar.

CITAT: I perioder har jag stått tillbaka för makens karriär, helt ok, jag visste ju att han skulle göra samma sak för mig (och det har han gjort). Om vårt förhållande inte byggde på ömsesidig respekt, för varandras personer såväl som yrkesmässiga ambitioner, hade det varit mer svårsmält, minst sagt.
[/citat]

Okej, där håller jag med.

För att vara petig - det är inte barn som aborteras utan foster, eller ofta embryon. Någon rätt till foster har inte pappan vad jag vet (och itne är det alltid självklart i det läget vem som är pappan, mamman är liksom lättare att fastställa). Men hur skall man lösa det praktisk?

Skall en man, som misstänker att han är far till en gravid kvinnas barn, kunna kräva att hon gör abort? Hur fastställer man isåfall faderskapet innan aborten? För tänk om kvinnan inte är säker på vem som är far - vem har då beslutanderätten?

Och om kvinnan vill abortera men mannen behålla barnet, hur gör man då?

Jag säger inte att frågan är oproblematisk, snarare väldigt svår att lösa utan att begå övergrepp på kvinnans kropp (tvångsabortering).

Enda enkla (och kankse vettiga) lösningen är att män tar ett ännu större ansvar för sina spermier än de gör idag och verkligen använder kondom (kondomanvändningen har minskat sedan en topp på 80-talet). Inget preventivmedel är dock 100% säkert.

Har du några förslag lyssnar jag gärna.