Hur har ni andra gjort som har ex föräldrar som gått bort och som ni vill visa att ni minns under ert bröllop; detta utan att det blir för skumt. Min pappa gick bort i canser när jag var 9 år och han var och är fortfarande oerhört viktig för mig. Nu när vi gifter oss vill jag hedra hans minne i kyrkan, inte via tal eller sånt men kanske med en ensam blomma framme vid altaret, har ni eller någon ni känner gjort något liknande eller är ideén helt knäpp?
Vi pratade under vårt andra barns graviditet om att gifta oss i samband med dopet som skulle komma. När dottern föddes visade det sig att hon hade ett svårt kromosomfel och hon fanns hos oss i sju veckor innan hon stilla somnade in i sin pappas famn.
Har haft ångest över att vi nu, efter 2½ år kommit så långt att vi vill gifta oss igen och skulle också vilja uppmärksamma henne på något sätt under vigseln eller på festen. Men tänkt att jag kanske var konstig som tänkte så. Är så glad att jag hittade på den här tråden och ser att andra också tänkt på att uppmärksamma de som saknas i familjen!
Tyvärr är det 20 mil mellan den kyrka vi gifter oss i och den där vår dotter ligger begravd, så vi kan inte lägga någon blomma på hennes grav, men ska försöka komma på någon annan bra lösning. Tack för alla tips!
Nedina, hoppas du hittar ett sätt som passar er! Låt oss veta!
Lycka till!
Hej,
Jag funderar oxå på att lägga min brudbukett i minneslunden för min farmor och farfar.
En annan sak jag funderar på är att klistra små fotografier på tjockare papper som jag sen fäster med sidenband i brudbuketten så att korten hänger ner under stjälkarna liksom. Svårt att förklara men det var väldigt fint. Korten var kanske 2x2 cm. Jag har sett en bild på det någonstans men kommer inte ihåg vart nu.
Hittade bilden på brudbuketten med foton. Den ligger i mitt bildgalleri.
Vi har tänkt ha ett litet bord på festen (iof är vigsel och fest på samma ställe) med levande ljus i de färger som de vi hedrar hade som favorit, och vid deras ljus ska vi ha en liten personlig ägodel till dem.
Jag funderade också på det här, min äldsta bror gick bort för ett år sedan och min mans mamma dog i cancer för 11 år sedan. jag pratade med min toastmadame och hon tyckte inte att vi eller prästen skulle säga ngt i kyrkan. Jag vet ju att alla dom som kände personerna i fråga tänker på dom. Vill heller inte att tex mamma eller min mans syskon ska börja tänka sorgliga tankar den dagen. Så vi sa inget men dom fanns såklart med i våra tankar. Sedan tycker jag det är en jättefin gest att sätta blommor på deras grav om det är samma kyrka.
Min pappa gick bort i canser för 10 år sedan. HAr också haft funderingar på vad man kan göra. Så jag ska ha 1 gul ros i min bukett, eftersom min pappa älskade gula rosor.
Min mans pappa blev hastigt sjuk och dog en månad och tre dagar innan vi gifte oss. Det var supertufft, och är fortfarande jobbigt tre månader efteråt! Min mamma var den som nämnde att en mycket viktig person fattas "i dag", min mans pappa, och så utbringade hon en skål för honom. Det var jättefint, och kort, i början av hennes tal och visst var det ledsamt men samtidigt viktigt och hon lyfte snabbt stämningen med resten av sitt tal. Min man hade sin pappas placeringskort i bröstfickan hela dagen. Jag tycker att det var väldigt fint med placeringskortet nära hjärtat på det sättet.
Vi gifte oss i lördags.
Våra farmödrar lever än min va med under bröllopsfesten och Rogers är på ett hem.
för att göra något minnesvärt så la vi en duk som rogers farfar hade broderat på presentbordet,den fick symbolisera ( rogers farmor och farfar) och min mormor hade gjort en krona av frivoloiter som jag engentligen skulle ha på huvudet men jag ville inte (en fick symbolisrea min Mormor morfar)
sen hade vi även en lite orkidde som syboliserade rogers mormor, morfar. Och på bordet låg det murrgröneblad och dom kom i från min farmor o farfars trädgård.
Min pappa lämnades oss hastig i april, har också funderingar på att tända ett ljus i kyrkan efter vi kommit in, för att minnas honom lite extra. Det kommer bli en helt underbar dag men väldigt tuff också.
Åh vad rörande att läsa om alla fina tankar och gester! jag tycker verkligen att man i sådana här sammanhang ska följa sitt hjärta och kanske är det skönt att bolla med prästen också, de är ju vana vid alla möjliga situationer och har säkert ofta bra förslag. Även floristen kan ha fina tips om man känner sig tveksam. Dessutom tycker jag att vi ofta är väldigt rädda för känslor och känsloyttringar helt i onödan. Stunden då man minns de som är frånvarande kanske inte är hemsk utan bara stor och i de saknaden finns ju också glädje. Jag förstår ju om man inte vill bryta ihop totalt, men tårar gör väl ingenting? herregud, jag gråter så det skvalar på bröllop ändå och vid rörande tal osv. Jag tror absolut inte att det behöver lägga sordin på resten av dagen!Det finns nog situationer där anhöriga saknas som kan vara riktigt jobbiga förresten för att det är omständigheter som tex fängelse eller annat tragiskt som är orsaken. Sorg efter någon spm gått bort är ändå "ren" på något vis och jag kan inte tänka mig att någon tycker man är knäpp som minns den personen på sin bröllopsdag. vad tusan är det för människa isåfall? Ingen som är värd någon uppmärksamheet isåfall. - Oj, vad lång det blev... blev lite engagerad...
Min pappa dog för snart precis ett år sedan efter en lång tids svår sjukdom (en ovanlig lungsjukdom i kombination med svår reumatism, diabetes och en massa annat sk*t), så han drunknade i princip pga vätska i lungorna. Funderar på hur man ska kunna hedra honom på vårt bröllop nästa år. Tänkte att man kanske kan ha ett ljus tänt på hans plats vid festbordet, blir ju en plats "ledig" där, eller låta min farbror ta hans plats, då han är den ende som lever fortfarande på pappas sida. Samtidigt vill jag ju inte riva upp en massa för min mor. Får kolla med henne först...
Det som någon skrev om festprogrammet är en bra och fin idé.
Nu blev jag deppig...
Jag vet några kompisar som gjorde en annan variant:
De dukade en tom plats för hennes farfar som aldrig hann vara med på bröllopet. och så ställde de dit en jätteportion med hans älsklingsmat! Så han var liksom med ändå...
