Börjar bli bitter över alla nära som tar steget...

Tack för allt stöd! Känner mig med ens mycket gladare och mer positiv!

Har bara en ständig känsla av att jag vill be om ursäkt till min boy för att jag känner som jag gör.. Vi har ju ett underbart förhållande och ibland kanske han känner att jag inte uppskattar allt vi faktiskt har. Detta känner jag trots att jag sällan tar upp mina tankar! Ja är en riktig grubblare som ni kanske märker..

jalla jalla det är därför Bt är så bra, här kan vi grubbla utan att de här hemma behöver lyssna

Skulle kunna vara jag som skrivit första inlägget. Jag och min sambo har varit tillsammans i 2 år och har pratat om förlovning. Eller nej, jag har pratat om förlovning och giftemål och han har undvikit ämnet.

Tre veckor innan vi ska fira två år (9/7) frågade jag honom rakt ut om vi inte kunde förlova oss på vår tvåårsdag och han svarade att enligt hans tycke så ska man gifta sig om man förlovar sig (något som jag helt och hållet håller med om). Men han ville inte gifta sig eftersom varken han eller jag är troende och att det då skulle kännas fel att gifta sig i kyrkan. Gifta sig borgligt ville han inte heller "att bara gå in på tingsrätten och komma ut med en ring på fingret".

Vi började då att att diskutera andra sätt att gifta sig på och kom fram till borligt, men utomhus. Vi diskuterade även eknomi eftersom han itne ansåg att det var vettigt att "slänga ut" ca 50 000 på att bröllop, han skulle älska mig lika mycket i alla fall. Att gifta sig är alltså inget viktigt för honom, men jag förklarade hur viktigt det var för mig och då gick han med på det i alla fall.

För 2 veckor sedan var vi och beställde ringar, och gissa vem som hade roligast och vem som tjatade att vi skulle åka 8 mil extra idag i värmen för att hämta dem? Jo, Han! Nu har han ändrat sig och är mer ivrig än mig=)

Prata med varandra om varför och varför inte!

Jag känner precis som du gör Jalla Jalla. Vänner runt oss tar allihopa nästa steg i antingen bröllop eller i skaffa bebis stegen. Själv står jag där med en pojkvän sen 8½ år tillbaka medans de frågar: "När ska ni gifta er?..." eller "börjar det inte bli dags för er också att skaffa barn"... INGEN av de våra vänner har varit tillsammans så länge som vi har och de kan visst gå vidare utan problem.
De enda som inte sagt något på länge är våra egna föräldrar, de var de som tjatade som mest i början. Jag börjar tro att de har gett upp hoppet... eller så har de slutat för att de ser hur ledsen jag blir över detta. Jag har kännt såhär i typ två år nu.
Om inte han sa minst en gång varje dag att han älskar mig och pratar om en framtid tillsammans så skulle jag tro att han absolut inte vill dela sitt liv med mig.
Men han kanske inte vill gifta sig med mig... men då kan han väl för *beep* säga det till mig.
Redan när vi var färska i relationen sa jag att jag vägrar vänta mer än 10 år innan ett giftermål. Nu börjar jag känna hur tiden tickar iväg och får ofta panik attacker. (jag har gråtit en hel del över detta.)
Det som gör mig ännu mer ledsen över detta är att han vet om detta och hur jag känner det, men har inte ens haft maken till att fråga om det.
Sist nu när en av mina vänner som alltid sagt att hon inte vill gifta sig helt plötsligt säger att hennes pojkvän friat och hon sa ja ville jag bara slå till henne av frustration. (Jag gjorde inte det för det är inte hennes "fel".)

Och nej, jag tänker inte vara den som friar. Det är en väldigt stor del för mig att killen friar till mig och vill inte "känna mig besegrad" av att vara den som friar. Detta vet han också om och varför det är så viktigt för mig.

Typiskt, nu känner jag för att gå och gömma mig igen....

Aikidoaasa:
Ja, de där ständiga frågorna från familj, vänner och bekanta gör att allt känns tyngre. Vad ska man svara? "Eh, vet inte om han vill..". Nja, blir mest ett undvikande svar eller ett nervöst skratt.

Säger han att han inte vill, eller verkar han bara dra ut på det? Han kanske inte vågar helt enkelt och känner att förväntningarna på ett härligt frieri är stora? Jag hade gärna friat till min sambo om jag trodde att det var det som det hängde på, men i mitt fall har han ju sagt att han anser att killen ska fria och då känner jag att han tagit på sig den delen självmant. Sen att det aldrig händer något är det som känns tungt. Känns som att han tycker att något saknas i vår relation för att våga ta det steget. Men jag vet inte...

Tog upp snacket vi (eller jag) hade förra veckan om att alla runt om oss tog steget och sa att det inte var menat som kritik mot honom eller känslan i vårt förhållande, utan att jag bara inte kunde förstå vad det sitter i för vår del. Han menade att det blivit inflation av förlovningar och att många kastar ur sig frierier hit och dit. (?) Sen sa han att han älskade mig och "nu pratar vi inte mer om det". Kände mig helt lost då. Det är ett ämne som man har så många funderingar och frågor kring, men som samtidigt känns så "hett" att man trippar på tå för att inte tjata sig till något.

Ibland får jag för mig att han kanske håller på och lurar mig totalt och att det faktiskt kommer ett frieri under en flygtur med ett litet plan som vi ska göra nu i sommar. Men då skulle jag bli mäkta imponerad, för han är lika kass som jag på att hålla hemligheter från varandra..

Man känner sig så fast på något sätt.. Om man älskar varandra och vill leva sitt liv tillsammans, vad sitter det då i? När det känns så rätt borde man inte behöva leva med funderingen på om viljan om en framtid som man och hustru är ömsesidig...

Förstar ocksa hur du känner det Jalla Jalla, jag känner likadant med alla de som far barn trots att jag själv är den som inte vill ha barn än... (pga att jag först vill avsluta min utbildning). Min sambo vill dock jättegärna ha och det känns som tiden tickar och jag far nästan spe när kompisar blir gravida och min sambo blir sa 'pappig' (dock är han helt ok pa att vänta, men JAG blir stressad).
Nu till saken, du säger att du vill ga vidare med ditt förhallande, men för mig betyder inte bröllop riktigt att ga vidare. Nu ska jag i och för sig gifta mig, men även om han inte hade friat sa skulle var relation vara lika seriös ända, bröllopet ändrar ju inte pa vara känslor. Hade jag varit du sa skulle jag ta en paus i grubblandet och om du nu inte vill/vagar fria sa sluta att prata om det eller visa känslor om det under en längre tid sa kanske sambon ändrar sig?
Lycka till!

Jo jag vet.. är lite kluven i tankarna där. Jag vet att vårt förhållande är detsamma som det skulle vara om vi gifte oss, men jag vill befästa/fira vår kärlek på något sätt och då känns förlovning och giftemål som ett naturligt steg för mig. Vill även vara gift innan jag får barn och jag vil inte vänta allt för många år med det heller. Försöker som du säger att lägga grubblandet år sidan och det fungerar oftast väldigt bra. Men när alla runt omkring tar steget kommer tankarna tillbaka för ett tag. Försöker vara "duktig" och inte prata om det med killen min, men han har för tusan en förmåga att läsa mina tankar!

Hm, han kanske planerar en overraskning? Det later ju uppenbarligen som att han VILL gifta sig med dig och att han ser att du blir ledsen av att alla andra gor slag i saken sa jag tycker att det verkar som att han har bestamt datum och tid for ett frieri men inte vill avsloja det. Har ni nagot signifikant datum inom snar framtid da det kan tankas ske? Har ni nagon semester bokad? Eller sa kanske han sjalv har fixat nagot speciellt. Brukar han vara romantisk?

Själv väntar jag också på att han ska fria. Och jag kommer definitivt inte att fria själv.

Jag har flyttat över hela landet, från familj och vänner för honom. Jag har bytt jobb, jag har brutit upp en lång tidigare relation för honom. Något får han baskemig göra!!

Men visst känns det i hjärtat när folk runtomkring en antingen blir gravida eller berättar att de ska gifta sig.

Här är ännu en som känner igen sig... Jag och min pojkvän har "bara" varit ihop i 19-20 månader så där men vi har inte ens flyttat ihop ännu även om vi planerar för det. Jag vet inte hur många par jag känner som träffats långt senare än oss och som bor ihop, har förlovat sig, planerar bröllop..... Visst kan det kännas frustrerande när man själv önskar så mycket att även vi ska få vara i samma situation och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra åt det.

Jag har varit gift förut (då friade jag själv) och har i efterhand insett att den mannen gjorde det mest för att det var viktigt för mig, inte för att han egentligen själv ville gifta sig. I och med det är jag inte så sugen på att fria själv en gång till... är rädd att få ett nej pga att min pojkvän inte är redo, eller att han ska säga ja mest för att jag vill det och inte för att han önskar det själv.

Jag ville bli friad till, och det belv jag. Sambon visste detta, så när jag frågade honom om han ville gifta sig med mig (vid ett tillfälle då jag ledsnade på att vänta), sa han att "jag hoppas att det inte var ett frieri, för jag ska fria..."

Det var faktiskt när jag nämnt att man inte behövde ha en färdig guldring att trä på fingret, att jag kunde mycket väl tänka mig att vi valde ringar ihop efter frieriet, som han faktiskt friade. Han hade haft en väldig ångest över att välja en ring som jag inte tyckte var perfekt.

Det lustiga är ju att jag älskade hans ringförslag, och det blev sådana ringar som han tittat och funderat på...

jalla jalla skrev 2008-07-09 08:46:26 följande:

Det är hemskt med dessa frågor... man vet inte alls vad man ska svara. Mormor och morfar har till och med sagt (vid senaste familje sammankomsten) att de har slutat längta till att bli mormor/morfar i ännu ett led. De var tidigare helt inställda på att de kunde hinna bli det, men nu har de alltså gett upp tanken. :( Det var nästan det som tagit hårdast.

Han har sagt att han vill gifta sig och att det är självklart mannens nöje att få fria(det sa han typ efter år 1, men då var vi alldeless för unga) Nu mer än 8½ år senare har ännu inget hänt, så han måste antingen tro att han har all tid i världen eller så vågar han inte för att han tror att det inte kommer att vara tillräckligt bra frieri... eller om det är hemskt med en tanke på ett stort bröllop (vilket han egentligen vet att jag inte vill ha, bara med de närmaste familj, släkt och vänner.)

En stor orsak till varför även jag anser att det är en så stor grej med att han frågar mig är just p.g.a. jag blev mobbad som liten. Jag fick höra en hel del av mina "klasskompisar" att ingen vill ha mig, jag är ful, ingen man kommer någonsin att vilja gifta sig med mig... jag har kommit över det mesta, men rädslan för att det de sa om detta är sann håller sig kvar. Så om jag skulle fråga så skulle frågan "älskar han mig eller gör han det av ren bekvämlighet? Eller sa han bara ja för att inte göra mig ledsen?" alltid hänga kvar och jag skulle aldrig kunna bli av med den. Min bästa vänninnan mamma är psykolog. Vi har pratat en del och hon sa att det lättaste sättet att bli av med denna rädsla är att få den motbevisad. Därför är det så viktigt för mig.

Det som känns svårast är just det med att jag inte känner mig tillräckligt älskad. Skulle han älska mig så mycket som han säger kunde han visa det lite tydligare. Nu säger han "jag älskar dig" dagligen, men det har börjat kännas som om det är något som går på repeat. Speciellt när han ser hur sårad jag blir av detta. Det blir inte bättre av att man får höra en del taskiga komentarer om detta av folk i ens närhet som man inte är så ense med. (en kollega, två elever som mött honom och som vet hur länge vi varit ett par, en hemsk moster och en granne: gammal tant som tycker att vi lever i synd. @_@) Det är personer som man inte alltid kan komma ifrån. Man träffar dem alltid vid något tillfälle.

Det har nästan blivit en mani hos mig just nu det här... drömde till och med i natt om att jag äntligen stod i kyrkan med honom bredvid mig... och jag var typ 70 år. Jag vaknade alldeless kallsvettig. (lustigt att detta blir en mardröm då jag kan drömma om vampyrer och zombies och tycka att det är kul. @_@) Men man kan ju lugnt säga att jag oroar mig för att jag får vänta läänge på det och att jag då inte är i mina bästa år längre. (Jag är inte direkt någon skönhet, men är ganska nöjd med hur jag ser ut nu... vill inte tänka på hur det skulle vara senare.)

Vad taskigt av din pojkvän att se dina känslor på ett så lättvindligt sätt. (Det är inte ok enligt mig även om det skulle vara så att han har inplanerat en hemlis, då jag vet hur det känns att bli avfärdad på det sättet. Du känner dig inte direkt mer positiv till det.)

Man kan inte direkt påstå att det är "förlovningsfeber" i våra krestar. Snarare bay boom. Så i mitt fall kan man inte säga att det är det som håller min bf borta från det. Det är ett fåtal som planerar bröllop, ena paret i vinter och två andra om ca två år (och då åker ett av paren till Canada för att fira så där kan man inte vara med.) Aldeless för lite bröllop för min smak!

Och som sagt så är jag en traditionalist som INTE vill skaffa barn innan jag är gift. Detta dels för att trygga deras framtid om något skulle hända och för att det säkerställer mer att de får lära känna båda sina föräldrar lika mycket.

Fria själv och var lycklig över att du har honom

aikidoaasa

Jag förstår hur du känner det men jag tror också att det är bra om du försöker tänka på annat. Om jag hade varit du så hade jag förklarat en gång till hur du känner och berätta hur du känner, att det känns som om du inte riktigt kan lita på att han menar det han säger. Efter det tycker jag att du ska bryta helt från dessa tankegångar, gör något annt, börja gå en kurs eller något och sluta surfa här på bröllopstorget. Jag ville ha barn men inte min pojkvän och surfade på familjeliv och det gör det hela bara värre. Sluta med att späda på ångesten och gör något annat.

Jag själv var fixerad av att skaffa barn i början men min pojkvän vägrade. Så började jag plugga och nu vet jag faktiskt inte ens om jag vill ha barn någonsin faktiskt (för mig handlade det nog bara om att man "bör" ha barn ungt) men nu är min pojkvän mer fixerad av att skaffa barn istället och nu är det jag som vill vänta tills det känns "rätt"! Jag tror därför att många gånger släpper det och dte blir som man vill och det blir roligt om pressen försvinner. Inget blir bättre för att man tar upp det hela tiden men jag tycker ändå att du ska göra det en sista gång för att verkligen poängtera hur viktigt det är för dig.

För det hade ju inte varit så kul heller om han hade friat och du känner att han bara gör det för din skull och inte för att han själv vill. Då blir ju inte planerningen eller bröllopet kul heller. Jag tror att du och jag är ganska lika även omd et för mig handlade om barn och för dig bröllop. För mig tjatade och tjatar fortfarande alla om att vi ska skaffa barn men vi ska inte det och så är dte med det liksom. Jag tror att våra normer om hur det ska vara och nör det ska vara spär på vår ånget och det är inte rätt.

Koncentrera dig på annat så tror jag att du kommer att må bättre.
kramis till dig

tackar trampetroll. :)

jag känner så väl igen mig här. tolka det inte fel, men det är så skönt att läsa att det finns fler som känner och tänker ungefär samma.

har sambo sedan ca 8½ år, barn sedan ett ½ år och hus sedan 2½ år.
jag är inte direk i giftastagen men skulle så gärna vilja förlova mig. vi har vänner som är förlovade och gifta och senast idag fick jag reda på att en av mina väninnor förlovat sig på deras 2 års dag.

vi har vänner som gjort allt i "rätt ordning". Träffas, samobo, förlovas, gifter sig, hus och sedan barn.
jag har varit nöjd med att vi inte gjort saker och ting i den sk "rätta ordningen".
Men så för lite sedan när några nära vänner till oss, gifter sig, förlovar sig, bygger hus inom loppet av två år och ska nu ha sitt första barn till råga på allt. Dom har varit tillsammans i kanske max 4 år.
Då undrar man lite vad har jag gjort för fel?

min sambo vet att jag så gärna vill förlova mig och har velat i över 3 år.
jag vill kunna glädjas åt mina vänner på ett annat sätt. men innerst inne blir jag bara så ledsen och besviken precis som du uttrycker det. jag får skamkännslor över att jag inte kan glädjas för att min bitterhet tar överhanden.
jag blir avundsjuk på våra vänner och det mår jag såå dåligt över.

jag är inte heller typen som vill fria själv, utan nu tycker jag att vi diskuterat detta så länge så vill han så vill han.

känner att mitt inlägg blev väldigt rörigt och osammanhängande. jag hoppas det går bra ändå. jag tror det beror på att jag eg skulle vilja skriva av mig mer...

jo efter idag att min väninna med sambo varit här och berättat om sin romantiska förlovning med planering och allt så har jag inte nämt det för min sambo. inte tagit upp ämnet alls. han vet att jag går och funderar. men han har inte sagt ett knysst nu efteråt om deras förlovning.

åhh vad det kan irritera mig!

Vad e det med dem? Vad tror de ska hända? Förlovning och giftermål är ett sätt att visa varandra och omvärlden att man älskar varandra. Men en del män verkar tro att det kommer att hänga en stor boja kring deras fot samma dag de förlovar sig! Jag har inte fått ett frieri, vi har snarare kommit överens om att gifta oss på ett inte så traditionellt vis. Kanske hade jag velat ha ett frieri, men jag är nöjd med att bara få bli hans fru... Han är inte heller typen som vill fria eller ha kyrkbröllop. Så nu ska vi gifta oss borgerligt den 8 december och ha ceremoni när vi är på 7 veckors semester i Sydamerika. Det är det enda sättet han går med på. Och jag tror att det känns lite i mitt hjärta när jag läser här om alla planeringar jag går miste om. Men jag måste vara nöjd med att han efter 6 år tillsammans faktiskt tänker gifta sig med mig. Jädrans killar till att vara lustiga!!! Tänker på dig jalla jalla och önskar dig all lycka och hoppas på att det ordnar sig för dig!

hoppaloppa... håller helt med dig i funderingarna som du har om "vad har jag gjort för fel... har jag misslyckats med något eftersom han inte velat fria efter X år..."
Nu lämnar jag hintar överrallt, missar han det är jag redo att strypa honom. Saker jag gör: lämnar datorn med sidor på bröllopsklänningar uppe så att han ska se, hyr nästan bara kärleksfilmer med bröllop i slutet och tvingar honom att se dem med mig, Råkade köpa en bröllopstidning och lämnat den i tidningshögen på toaletten etc... hehehe... visst, han får press på sig, men utan att jag sagt ett ord så han kan inte säga att jag tjatar... hehehe...