jalla jalla skrev 2008-07-09 08:46:26 följande:
Aikidoaasa:Ja, de där ständiga frågorna från familj, vänner och bekanta gör att allt känns tyngre. Vad ska man svara? "Eh, vet inte om han vill..". Nja, blir mest ett undvikande svar eller ett nervöst skratt. Säger han att han inte vill, eller verkar han bara dra ut på det? Han kanske inte vågar helt enkelt och känner att förväntningarna på ett härligt frieri är stora? Jag hade gärna friat till min sambo om jag trodde att det var det som det hängde på, men i mitt fall har han ju sagt att han anser att killen ska fria och då känner jag att han tagit på sig den delen självmant. Sen att det aldrig händer något är det som känns tungt. Känns som att han tycker att något saknas i vår relation för att våga ta det steget. Men jag vet inte...Tog upp snacket vi (eller jag) hade förra veckan om att alla runt om oss tog steget och sa att det inte var menat som kritik mot honom eller känslan i vårt förhållande, utan att jag bara inte kunde förstå vad det sitter i för vår del. Han menade att det blivit inflation av förlovningar och att många kastar ur sig frierier hit och dit. (?) Sen sa han att han älskade mig och "nu pratar vi inte mer om det". Kände mig helt lost då. Det är ett ämne som man har så många funderingar och frågor kring, men som samtidigt känns så "hett" att man trippar på tå för att inte tjata sig till något. Ibland får jag för mig att han kanske håller på och lurar mig totalt och att det faktiskt kommer ett frieri under en flygtur med ett litet plan som vi ska göra nu i sommar. Men då skulle jag bli mäkta imponerad, för han är lika kass som jag på att hålla hemligheter från varandra.. Man känner sig så fast på något sätt.. Om man älskar varandra och vill leva sitt liv tillsammans, vad sitter det då i? När det känns så rätt borde man inte behöva leva med funderingen på om viljan om en framtid som man och hustru är ömsesidig...
Det är hemskt med dessa frågor... man vet inte alls vad man ska svara. Mormor och morfar har till och med sagt (vid senaste familje sammankomsten) att de har slutat längta till att bli mormor/morfar i ännu ett led. De var tidigare helt inställda på att de kunde hinna bli det, men nu har de alltså gett upp tanken. :( Det var nästan det som tagit hårdast.
Han har sagt att han vill gifta sig och att det är självklart mannens nöje att få fria(det sa han typ efter år 1, men då var vi alldeless för unga) Nu mer än 8½ år senare har ännu inget hänt, så han måste antingen tro att han har all tid i världen eller så vågar han inte för att han tror att det inte kommer att vara tillräckligt bra frieri... eller om det är hemskt med en tanke på ett stort bröllop (vilket han egentligen vet att jag inte vill ha, bara med de närmaste familj, släkt och vänner.)
En stor orsak till varför även jag anser att det är en så stor grej med att han frågar mig är just p.g.a. jag blev mobbad som liten. Jag fick höra en hel del av mina "klasskompisar" att ingen vill ha mig, jag är ful, ingen man kommer någonsin att vilja gifta sig med mig... jag har kommit över det mesta, men rädslan för att det de sa om detta är sann håller sig kvar. Så om jag skulle fråga så skulle frågan "älskar han mig eller gör han det av ren bekvämlighet? Eller sa han bara ja för att inte göra mig ledsen?" alltid hänga kvar och jag skulle aldrig kunna bli av med den. Min bästa vänninnan mamma är psykolog. Vi har pratat en del och hon sa att det lättaste sättet att bli av med denna rädsla är att få den motbevisad. Därför är det så viktigt för mig.
Det som känns svårast är just det med att jag inte känner mig tillräckligt älskad. Skulle han älska mig så mycket som han säger kunde han visa det lite tydligare. Nu säger han "jag älskar dig" dagligen, men det har börjat kännas som om det är något som går på repeat. Speciellt när han ser hur sårad jag blir av detta. Det blir inte bättre av att man får höra en del taskiga komentarer om detta av folk i ens närhet som man inte är så ense med. (en kollega, två elever som mött honom och som vet hur länge vi varit ett par, en hemsk moster och en granne: gammal tant som tycker att vi lever i synd. @_@) Det är personer som man inte alltid kan komma ifrån. Man träffar dem alltid vid något tillfälle.
Det har nästan blivit en mani hos mig just nu det här... drömde till och med i natt om att jag äntligen stod i kyrkan med honom bredvid mig... och jag var typ 70 år. Jag vaknade alldeless kallsvettig. (lustigt att detta blir en mardröm då jag kan drömma om vampyrer och zombies och tycka att det är kul. @_@) Men man kan ju lugnt säga att jag oroar mig för att jag får vänta läänge på det och att jag då inte är i mina bästa år längre. (Jag är inte direkt någon skönhet, men är ganska nöjd med hur jag ser ut nu... vill inte tänka på hur det skulle vara senare.)
Vad taskigt av din pojkvän att se dina känslor på ett så lättvindligt sätt. (Det är inte ok enligt mig även om det skulle vara så att han har inplanerat en hemlis, då jag vet hur det känns att bli avfärdad på det sättet. Du känner dig inte direkt mer positiv till det.)
Man kan inte direkt påstå att det är "förlovningsfeber" i våra krestar. Snarare bay boom. Så i mitt fall kan man inte säga att det är det som håller min bf borta från det. Det är ett fåtal som planerar bröllop, ena paret i vinter och två andra om ca två år (och då åker ett av paren till Canada för att fira så där kan man inte vara med.) Aldeless för lite bröllop för min smak!
Och som sagt så är jag en traditionalist som INTE vill skaffa barn innan jag är gift. Detta dels för att trygga deras framtid om något skulle hända och för att det säkerställer mer att de får lära känna båda sina föräldrar lika mycket.