Någon so brutit kontakten med familjemedlem..

Skulle aldrig lämna honom ensam där! Hon har tre egna barn som alla har varit inskrivna på barnpsyk, och haft socialen springande där sen min sambo var liten.
Dessutom skulle hon själv tvärvägra att ta hand om vår son, för det vågar och vill hon inte.
Min sambo skulle köra ett kort ärende på typ 15 min när sonen var tre år gammal och de var där och hälsade på, men hon vägrade passa honom den stunden. Han fick ta honom med sig...

Jag vill ju självklart inte heller att han ska bli ledsen, men ärligt talat verkar det inte som att han bryr sig så mycket, förutom om att få spela. Han blir aldrig ledsen när han undrar varför.

Ville bara ha nått bra att säga, så att han förstår att vi inte vill träffa henne mera, men utan att anklaga så mycket.

Jag känner nog att ni kan vara ganska raka mot honom. Förklara att ni inte riktigt kan vara kompisar, att man inte alltid kan vara vänner. Men att det INTE har något med honom att göra.
Jag tror att ni inte behöver förbereda ett tal utan när ni börjar prata så kommer han att fråga över det han undra.... Det ger sig själv lite tror jag.

Det är kanske är sant..
Behöver kanske inte vara så krångligt...

det kanske är så att när han blir äldre så kan dom ha kontakt, när det inte är lika mycket "passning" ? men jag känner lite att hon inte förtjänar en relation med din goa kille som förtjänar att få hennes kärlek och uppmärksamhet utan en massa regler från hennes sida...

En farmor / mormor ska ju vara en som tar sig tid och får barnen att må bra.
Min morfar (som du kanske läste) var jätte go när jag växte upp, för jag viste inget annat då. Sen när jag blev äldre, ca 11 år så började jag fundera på "Vad sa han ? Menade han verkligen sådär ? " Ju äldre jag blev desto mer av hans "rätta jag" blev tydligare. Han har alltid varit så, det var bara att jag var för liten att inse vad han sa om och till folk i min familj.

Lite så känner jag oxå. Hon har aldrig nånsin ställt upp för någon i hela hennes liv.Hon har spelat offer sen hon föddes!!
Därför tycker jag synd om sonen min, som säkert tycker om henne och inte vet hurdan hon igentligen är.
Regler kan man väl inte riktigt säga, snarare avsaknaden av dem. Hon har inte uppfostrat något av sina barn. Att de har misslyckats med skolan och är totalt asociala och folkskygga, är ju inte hennes fel..

Jag har brutit med min far. Anser numera att jag tyvär inte har någon far. När han och mamma skilldes,gjorde de som ovänner. Han har sedan dess typ inte brytt sig om mig utan bara brytt sig om mina bröder,då de idrottat och haft sig.. Han var otrogen mot mamma ett ganska bra tag med en yngre tjej..de bor numera ihop och är förlovade,och de är bara hennes barn som gäller och min minsta lillebror,11år gammal,men mest hennes barn.. Han skiter fullständigt i sina egna barn.. Fick en liten Liam 2006..Hans första barnbarn..han ringde aldrig och kollade läget,hur jag mådde o så.. träffade jag honom någonstans fick jga bara dumma skämt,som vilken mage du har,du ser ju tjovk ut typ.. Sårade mig fruktansvärt mkt.. de vill man ju inte höra. Sen när Liam kom ringde han första dagen vi kom hem,sedan kom han och "den nya" och hälsade på och gav några klädesplagg.. Jätte gulligt och jag trodde de skulle bli bättre då.. men icke sa nicke.. vi var hos dem på julafton sen,men efter de hörde han inte av sig mer.. Jag sket i de och tänkte att visst han får väl höra av sig om de är något. Varför ska jag alltid göra de!? De har nu gått över ett år sedan dess och han struntar i sitt barnbarn och mig,skyller på mamma och säger att de är hennes fel att hon påverkat mig om honom.. Är absolut inte sant..men han får tro vad han vill. Vi träffar honom då och då,och han går inte ens fram o pratar lr gosar med Liam,de värker i mig när jag ser de. Liam fick alltså ingen födelsedagspresent förra året och ingen julklapp av dem.. Jag menar om de nu är mig de är fel på,är de svårt och skicka med en present/julklapp med mina bröder till Liam. De var ju ändå där på julafton innan de kom till mamma.. Är arg och besviken!

Blev visst lite långt,men de här är iaf min historia. Kan tillägga då också att vi hade en hård uppfostran med honom..Han slog oss och var våldsam. Men gör inte de nu(vad jag vet iaf.) med hennes barn..iaf inte i början..då var de smör,smör och åter smör,smör!

sommarbrud - det låter jätte jobbigt.
Det är tur att din son har en mormor som bryr sig.

Usch vad tråkigt. då förstår jag om man vill bryta och att det kan vara svårt.. men som dem andra sagt är nog bästa att vara ärlig men på ett bra sätt... Barn känner på sig att nåt är fel så det är nog bara att sätta sig ner och förklara för honom...
Har själv en dotter på 5 år så jag förstår hur jobbigt det är... Har fått säga till henne att hon inte får träffa sin morfar ibland ( hon AVGUDAR sin morfar) för att jag inte vill att hon ska umgås med honom pga av olika saker. Men hon förstår faktiskt det bättre än man kan tro... Visserligen bryter jag inte helt för henne utan det brukar vara period vis när han är nere i svackor...

Hoppas allt löser sig för er ... lyckokramar

jag är enda barnet och har brutit med mamma
Aldrig önskad och alltid bortlämnad..Hon är ett stort ego som bara ser sin egen vinning i allt Ilsken när hon inte blir struken medhårs
usch

Jag har brutit med min mamma. Vi har inte haft kontakt på många år. Min yngsta dotter blir nio i augusti och min mamma har träffat hen´ne 3 ggr! Först som vuxen har jag insett att hon är psykiskt sjuk. Jag klarar inte av att ha kontakt med henne för hon suger ur all min energi och beskyller mig för en massa saker. Jag brukar skämmas för att jag inte träffar henne och det känns som om folk tycker att man är konstig som inte har konakt med en familjemedlem. Jag har insett att man ska göra det som känns rätt för en själv. Vill någon "prata" av sig mer så får ni jätte gärna maila mig shofr98@student.vxu.se
Kram & God natt

limbolight: Har oxå funderat på vad man ska säga sen när dottern blir så stor att hon börjar undra var farmor är. Man kan ju inte till henne säga att hennes farmor kallat henne "skrikig ungjävel", och att hon hoppar på henne och mig för att vi "sabbat hennes liv". Det är ju ett par år tills hon lär undra men klart man tänker på det iaf.