Någon so brutit kontakten med familjemedlem..

jag har också släppt kontakten med en syster som hela tiden hotade med att slänga ut oss om vi inte gjorde som hon ville. det går inte umgås under sådana förutsättningar... jag känner mer sorg än saknad....

Wow Tack Blev stärkt av det du skrev, då jag inte har någon kontakt med min familj (läs mamma och syskon). Detta efter att min mamma inte velat träffa min m2b eller velat prata med mig på snart 2 år.. Hon har inte ringt mig en enda gng. och jag kände det att jag mår bara sämre av att gå och grubbla på VAD jag har gjort. Så jag fick rådet att bryta och jag kan säga att jag grubblar fortfarande över det men samtidigt så blir det lättare o lättare för varje dag som går. så TAck

Det är inte något jag tänker på, min morfar alltså. Jag saknar inte honom för han har aldrig brytt sig tidigare.
Det är bara jag som valt att inte åka dit när han fyller,vilket har varit nästan den enda dagen vi setts sedan jag var väldigt liten.

Det blir bara så påtagligt att jag väljer bort honom nu när vi sitter och pratar bröllop. (Jag har nu BESTÄMT mig för att jag inte ska ångra mig längre fram att han inte blir bjuden.)

Det är så många i min släkt som mår dåligt av att träffa honom och jag förstår inte hur dom kan bara sitta och hålla god min...

Min energi lägger jag mycket hellre på dom jag älskar och bryr mig om när släkten träffas. Jag vill slippa att gå och bli arg och ledsen på honom.

Min m2b har brutit med sin mamma. Hon är inte riktigt klok... Han mår dåligt av att ha henne i närheten, och när hon (på omvägar) fick höra att vi skulle gifta oss blev det krig på nytt. Han har försökt prata med henne, tom använt medlare från polisen, men det leder ingenstans. Han tycker det är skönt att ha gjort sitt val då ha mått dåligt så länge över hur hon betett sig. Men självklart har det varit - och är fortfrande - skitjobbigt till och från.

jag har brutit med min biologiske pappa..
han har inte varit riktigt närvarande sen jag var två år, dvs så länge jag kan komma ihåg.
mamma var väldigt mån om att han skulle träffa mig under uppväxten, men hans inställning var inte alltid likadan..

jag kommer inte ihåg alla gånger jag stod där med väskan i handen på trappan och väntade, i timmar.. han dök inte upp trots att han ringde kvällen innan och sa att han skulle komma.
så var det många gånger..

jag har haft en bonuspappa sen jag var tre som varit där för mig istället.

efter att hela tiden känna mig som mamma till min egen pappa, sen jag var fem år, så insåg jag att han aldrig kommer förändras. han kommer alltid vara ego och vägra ta ansvar för sina handlingar.

så år 2000 bröt jag kontakten med honom. senare bröt jag även kontakten med min biologiska farmor, då hon ifrågasatte min relation med pappa och varför jag var så "barnslig" om vägrade höra av mig till honom..

jag hade precis gått genom mitt livs största seperation och det enda hon kunde göra var att tjata på mig att ringa pappa..mitt svar var att han kunde lyfta luren lika lätt, men han gjorde inte det heller. så varför skulle jag, då han behandlat mig som skit hela livet?
hon vägrade förstå och skyllde på att "han haft det sååå svårt utan sin pappa i sitt liv osv osv"..

som om jag haft en pappa då? undrade jag..
det var inte samma sak, enligt henne..

jag insåg då att hon var lika egotrippad som sin son, och bröt kontakten med henne oxå..

jag har inte ångrat mig en sekund!!!!
JAG mår bättre och skiter idag hur dom mår..

dom satte sina potatisar för länge sen..

det enda jag idag funderar över, är att dom inte vet att min dotter finns, att jag ska gifta mig osv..

men samtidigt så vill jag inte att min dotter ska behöva känna sig så värdelös som jag gjort under min uppväxt..

bör jag tillägga att dom inte ens vet om bröllopet och inte blir bjudna?!

Har precis som ovan brutit med min pappa, han och mamma skilde sig när jag var tolv. Var lite jobbig och kom hem till oss ibland enbart för att träffa mamma mest, så träffade lite då och då tills jag var femton och beslutade att bryta helt och hållet. Inte träffats, inte pratat, inte ens svarat i telefon när han ringde för att tala med mamma.
Och absolut det bästa jag gjort, även om jag träffade han väldigt sällan de tre sista åren där så mådde jag fullständigt skit och värdelös efter varje gång. Var iofs lätt att bryta också eftersom jag inte hade någon släkt på hans sida alls, förutom hans faster.

Och absolut det bästa jag gjort när det gäller min psykiska hälsa att bryta. Självklart är han inte bjuden, för varför bjuda någon som man längre inte känner eller räknar till sin familj?
Tror inte han ser det som någon större förlust att inte få komma på mitt bröllop heller, trots att han fortfarande har kontakt med mina syskon och mamma.

På honörsbordet kommer istället min svärfar sitta bredvid mig och min mamma sitta bredvid m2B, tycker det funkar minst lika bra som det traditionella med brudens föräldrar på varje sida.

en annan bra sak att bryta kontakten har iaf varit för mig att jag haft chansen att arbeta med det, ilskan, ledsamheten osv har inte bubblat upp gång på gång av att träffa personen, så den kunde vila tillräckligt mycket tills man hade styrka att arbeta med sig själv.

Det tog många år innan mitt hat till min pappa, och all värdelös-känsla & ledsamhet han gav mig gick bort.
Jag arbetade helt enkelt med mig själv och kom över det, är inte ledsen eller arg längre på honom. Han är helt enkelt bara en person som inte är en del av mitt liv,och så väljer jag att ha det kvar.
Det är rätt skönt, för även om man brutit med personen IRL tar det ju tid innan man även brutit med personen i huvudet så att säga.
Och när det väl händer, så blir det så mycket skönare och enklare att leva och kan fokusera på allt underbart i livet.

Enligt mig iaf.

"Du väljer dina vänner men inte din familj."

Det är inte riktigt sant - det går att välja bort en familjemedlem men är attans så svårt. Min syster har valt bort mig och jag upplevde att vi var väldigt nära innan. Min man såg i alla år henne annorlunda än vad jag gjorde och jag var faktiskt ilsken på honom för det.

Nu ser jag det i ett annat ljus och förstår den där egoismen som han såg och hur fokuserad hon var på sitt hela tiden. Han hade tyvärr rätt i mycket men det hindrar inte att det gör ont i alla fall.

Jag smäller inte igen några dörrar i ansiktet på henne men hon får komma till mig nu. Jag har försökt men inte lyckats.

Min syster har brutit kontakten med mig och mina andra systrar. Enligt henne är vi alla elaka, egoister som bara vill henne illa. Något som är otroligt tråkigt eftersom ingen av oss andra upplever detta problem utan att vi alltid har roligt ihop, stöttar varann och skulle aldrig bli ovänner. Vi har försökt nå henne och frågat om vi kan sätta oss ner och prata om vad som är fel men hon vägrar träffa oss. Jag har tagit brytningen väldigt hårt eftersom jag tycker väldigt mycket om min syster, saknar henne och tror att hon behöver oss andra (hon har inga direkta vänner och är ganska ensam). Nu har jag beställt inbjudningskort som snart ska skickas ut, ska självklart skicka ett till henne trots att jag vet att hon inte kommer.

EmmaCaroline: det låter inte bra det med din syster, har hon pojkvän? Tänkte om han får henne till det. Eller nya vänner. Fortsätt försöka hålla kontakt, skicka kort o berätta att du saknar henne mm. Håller tummarna