Killar och rädsla inför förlovning

Hej! Här kommer lite tankar från den "andra sidan". Jag är visserligen tjej, men när det gäller min och min sambos förlovning så var det jag som var motvillg.... Vi har varit tillsammans i två och ett halvt år nu och ska förlova oss på lördag :) Men redan när vi hade varit tillsammans i ett år så förstod jag att han var reso för förlovning. Sjäv var jag absolut inte det! Det innebar inte att jag inte älskade honom och det var underförstått att vi skulle förlova oss någon gång. Jag kände bara att jag inte var helt redo, för mig är förlovning ett stort steg och jag ville att vi skulle göra det när vi har varit tillsammans länge och gått igenom en del tillsammans, jag ville också känna mig 100% säker. Nu har vi bl.a. hunnit med två lägenheter och en flytt till en annan stad och det känns fortfarande lika bra, en dag kände jag bara att jag var redo för att ta nästa steg...

Mitt råd är att prata igenom det vad förväntar ni er av en förlovning o.s.v.... Om han inte är redo så tycker jag att du ska respektera det och vänta på honom, stressa honom inte, en dag så kommer han helt säkert att bli det.

Tack för alla bra svar!

Erkiperki > Ett stort grattis till er förlovning. Hoppas ni får en mysig dag!

Själv så ligger jag lågt nu, har inte alls pratat ngt mer om förlovning med pojken min. Om det är meningen så kommer det tids nog...

inte ens ett år. Bara där har du en väldigt stor del av svaret. Varför stressa så?
Lär känna varandra ordentligt först.
Har ni ens hunnit flytta ihop?
Har ni hunnit prova på hur vardagen tillsammans i ett gemensamt hem är?
Har ni hunnit prova på...
... Gemensam ekonomi.
... Diska för två
... Tvätta för två
... Varandras sov-vanor
osv....
Hur kan du veta att det här är mannen i ditt liv och att det här skulle bli det absolut bästa för er båda när ni knappt hunnit lära känna varandra?
Ge det tid och stressa långsamt, det vinner man på i längden.

> Bruden Blå,

Tack för ditt svar. Jag vet inte varför jag längtar så efter förlovning, jag har dock alltid bara varit en extremt drömsk person (lever mer i drömmen än i verkligheten) och detta är ngt jag har längtat efter länge. Jag vet dock att du har rätt - finns ingen anledning att stressa. Så jag tackar för tänkvärda svar.

Men är det så att killar rent generellt är lite rädda för förlovning och sånt? Varför i såfall, någon som vet? :)

flickan*

Så länge du är medveten om att för dig kanske är en flickdröm som du bör vara försiktig med att kaste dig in i så njut av din dröm.
Men jag tror inte generellt att killar är så rädda för förlovning. Det handlar mer om att träffa rätt person och våga låta saker och ting ske i lagom takt. Alla är vi olika, en del mer otåliga än andra och en del mer sega än andra. Ni kommer säkert mötas på mitten där någonstans en dag. Men ge det lite tid först. Lycka till.

vi har varit tillsammans i 1 1/2 år, och vi har det underbart! jag trodde inte på det där med själsfrände förrens jag träffade min sambo. Min bästa vän säger att "ni är ett sånt där äckigt perfekt par" (hon är singel just nu,men menar inget dumt med de orden, lite avis bara) till saken: jag är så otroligt giftas-sugen, skulle gärna stå brud typ 2008... (egentligen 7/7-07, men det känns som att det är för sent nu....) men min sambo tycker vi ska vänta, han har inga problem med att prata om var vi ska bo när vi pensioneras, skaffa barn om 2-3 år osv, men så fort bröllop kommer på tal byter han nästan ämne.....till saken hör att jag jobbar med bröllop, och när man är med på ca 30 bröllop/år så blir man inte mindre sugen..... vet att jag måste ge honom tid, men det skulle vara så kul!!!!!!

> the french frog,

Lyckliga du som har hittat din prins! Säger som Bruden Blå, passa på att njuta av tiden ni har nu och allt roligt ni har framför er! Er tid kommer! Men jag vet hur det är att längta (jag längtar också, men då har jag inte ens träffat en pojke som vill förlova sig med mig...)
Men, ces't la vie...

Alla lyckoönskningar till er! Skriv gärna och berätta hur det går!

flickan... jag tror jag vet preciis hur du känner dig! För mig var det en ren pina att vänta och vänta och bita mig i tungan för att inte prata om förlovning. Jag ville ju inte pressa honom. 3 månader efter vi blev tillsammans dök tanken upp men jag höll tyst. Det var ju på tok för tidigt för att känna sånt och jag idiotförklarade mig själv nästan När jag väl började nämna tanken på förlovning ungefär ett år efter vi blev tillsammans så reagerade min kille ungefär som du beskriver att din reagerar. Han bytte samtalsämne, blev besvärad och verkade mer förfärad än glad vid tanken på förlovning. Det sved väldigt i mitt hjärta! Jag försökte så gott jag kunde att ligga lågt. Ja jösses vad jag låg lågt I bland kunde jag inte låta bli att häva ur mig hur jag kände och reaktionen blev alltid likadan. Det tog 3 år innan han börjande mjukna och på eget initiativ någon enstaka gång började prata om "vårt bröllop" etc. Efter drygt 4 år friade han!

Det var en plåga att vänta. Men på alla sätt bra verkligen! Vi gick igenom en hel massa under dessa fyra år och jag måste erkänna att han var klok som höll emot lite Det var egentligen ett så mycket mer välgenomtänkt och välgenomkänt beslut när vi väl förlovade oss. Något som gjorde det hela ännu mer fantastiskt för oss skulle jag tro.

Nu har vi varit förlovade i snart 3 år och gifter oss till sommaren. Jag tänker ofta tillbaka på den där sugande längtan efter förlovning jag hade innan vi förlovade oss. Den känslan var härlig och finns inte alls kvar längre. Försök ta det lugnt och njut av att längta även om det känns som att du håller på att spricka Försök se det som att ju mer "längt" du samlar på desto mer kommer det att kännas när ni väl blir förlovade!

Kramkram

>Lisa,

Tack för ditt svar, det värmde. Grattis till er förlovning och giftemål!

Det som gör ont i mig är att inte veta, vill den här personen satsa på mig? (inte bara idag eller imorgon, om ett år, om fem år, om tio år). Menar han verkligen allvar, är jag lika speciell för honom som han är för mig? Jag vill känna att vi är på väg mot samma håll, att vi vill samma sak. Därför vill jag prata om förlovning, inte för att vi ska göra det nu - men för att jag vill veta om det NÅGONSIN kommer att kännas rätt för honom?

Nu har jag tänkt och gråtit så mycket över detta att jag faktiskt helt tappat både lusten och tron. Vilket är väldigt sorgligt. Lika bra att lägga detta på hyllan ett bra tag framöver.

En stor kram till er alla som har svarat och känner igen den längtan jag känner. Lycka till med era planer :)

flickan... ojoj! Jag känner igen mig! Jag vet inte vad jag ska skriva som jag inte skrivit. Men, det jag tänker på är den där känslan av att inte få veta OM han verkligen vill NÅGONSIN. Det är ju omöjligt för honom att svara på så länge han inte är beredd att gifta sig. Egentligen är förlovningen för mig inte så vansinnigt långt ifrån att just gifta sig. Man lovar att satsa! Han kan inte lova det nu. Och han kan ju inte lova att han kommer att kunna lova heller... eller hur

Jag är hela tiden på vippen att skriva att huvudsaken är att ni har det fantastiskt! Det må vara sant MEN! heh... jag vet också hur det känns att gå på nålar i väntan på att verkligen _veta_ att "vi satsar på ett liv tillsammans". För mig handlade om att inte behöva begränsa tankarna till att inte planera längre än ett halvår frammåt tillsammans. Känslan av att inte i samförstånd kunna skoja om hur vi ska ha det på älderboendet...

Grejen är, och jag hoppas att du inte tar illa upp, att detta faktiskt ditt problem. Inte hans. Det är du som plågas av att älska honom Och, det är ett härligt problem på sitt sätt. Det är kärlek och jag tror säkert att du skulle veta om han inte tog ert förhållande på allvar.

Det går att vänta och jag gissar att du absolut inte vill att han ska "gå med på" att förlova sig. Du vill, förutsätter jag också, att han ska vilja. Just det är det värt att vänta på.

Du fixar detta och svackan kommer släppa!

flickan*

kommer nog skriva en del i forumet när det väl blir av, vet att jag har sådan otrolig tur som träffat min drömprins, älskar honom mer för var dag som går träffades på nätet... rekommenderar det, känner tre personer som träffat sin sambo/man på det sättet.... det funkar tydligen! man stöter på många grodor som man aldrig skulle ens gå på dejt med... men så småningom hittar man för mig tog det ca 7 månader