Killar och rädsla inför förlovning

Tack för alla svar! Kan säga att de värmde massor och fick mig att tänka till. Men ni vet, ni som också längtar efter en ring på fingret, att längtan blir väldigt enorm. Men min dag kommer nog också! Skynda långsamt! ;)

flickan*

Jo den där längtan känner jag igen.. men den dagen kommer! Häll bara hinkvis med is i magen så ska det nog gå bra ;)

jag längtade och längtade också.. vågade inte fråga i början av vårt förhållande vad han egentligen förväntade sig av det och hur vi skulle ha det i framtiden.
sen en kväll när vi precis hade flyttat ihop frågade jag honom om han ville gifta sej med mej. "nä det vill jag inte" fick jag till svar.

"nähä, men jag tänker gifta mej med dej iallafall" sa jag till honom. även om jag inte fick ett ja till svar på en gång så var det iallafall skönt att få ur mig vad jag ville säga om hur jag ville ha vårt förhållande i framtiden.
efter det tror jag inte att jag nämnde förlovning eller nåt sånt men när vi var på en resa förra våren så sa han att om vi skulle förlova oss så ville han också gifta sej inom ett år. det var en MYCKET bra idé tyckte jag:D

kan säga att nu ett år senare så har jag en glimmande ring på fingret efter ett mycket vackert frieri och vi gifter oss den 15:e december!

Ina, ett stort grattis!
All lycka till alla andra brudar också, he he, gissa om jag är lite avis på er ;)

Detta är föresten ett underbart forum att sitta och skriva av sig i, även om man blir mer sugen av att höra om alla underbara frierier och giftemål :)

tack tack flickan*

och visst är det skönt att ha BT och liksom få utlopp för sina bröllopstankar så att man inte sliter ut sin stackars omgivning.. hehe! härinne är vi alla lika inne på bröllop, förlovningar och allt som hör där till

flickan*

Du har fått många bra råd här redan, så jag kommer kanske upprepa det andra redan sagt
Jag fick själv vänta på ett fireri i 4 år.

Alla förhållanden går igenom olika stadier. Först dejtar man, och då är man osäker på om den andra är lika seriöst intresserad.
Om båda är kära så är nästa steg att träffa och lära känna familj och vänner. Sedan kanske man flyttar ihop - förlovar sig - gifter sig - skaffar barn... Och inför varje nytt steg så finns en osäkerhet om den andra vill samma sak (eller i samma ordning som man själv vill, för den delen!). Och det måste man diskutera med varandra, låta det ta sin tid och växa fram, men också ha lite av en deadline, när man känner att "nu går vi antingen till nästa steg eller så är det över" om man känner starkt för att t.ex skaffa barn men ens partner inte vill. Så diskutera er framtid, så att ni båda har samma långsiktiga mål, men utan att gå händelserna i förväg!

En annan viktig sak att påpeka, detta med att längta till nästa "steg". Det är ok att längta, men akta dig också för att längta så mycket efter något att du går miste om det som är bra just NU. Det finns nämligen en tjusning med varje "steg", som sedan går förlorad när ni går vidare. Jämför med en 15-åring som längtar efter att bli 18... 15-åringen är bara 15 ett enda år av sitt liv. Och som 15-åring finns ingen oro för ekonomi, arbetslöshet, tvätta, laga mat, mm. Varför inte njuta av det man har i stället, medans man har det?! Lite av den inställningen till livet gör att man blir betydligt lyckligare, lugnare och mer nöjd.

Mitt bröllop är över nu, jag är gift. Ändå hänger jag kvar här ett tag till, med alla som planerar, för att den tiden med planeringen var så kul. Det var underbart roligt att se fram emot mitt bröllop. Nu har jag det att minnas och tänka tillbaka på i stället. Vilket också har sin speciella tjusning. Och du har din framtida förlovning och fieri att drömma om se fram emot. Sedan en dag kommer det hända, och sen är det över.... så längta inte alltför mycket, så du missar den underbara tiden som nyförälskad! Den kommer inte igen.

> Ssart,

Tack för ett fint svar som fick mig att tänka till. Visst är det viktigt att leva i nuet, så att man slipper tänka tankarna om att längta tillbaka till när man var "nyförälskad". Ibland har jag nog en tendens att skynda på för snabbt, så att jag missar det goda. Men du fick mig att uppskatta det jag har NU. Tack.
Kul att du hänger kvar här och ger tips och råd till oss längtande brudar :)

Roligt att höra att du uppskattade mitt inlägg (och förstod vad jag menade)! Det är roligt att få ge lite tillbaka här på BT eftersom jag själv fick massor av tips och inspiration härifrån under min planering.

Fortsätt att njuta av livet och ditt förhållande!!!! Ha det gott!!!!!

Det finns nåt talesätt som jag inte minns ordföljden på, men det innebär ungefär att kvinnan får sin vilja igenom genom att låta mannen _tro_ att det är hans vilja, att det är hans idé, att det är han som bestämt.

Så det kanske räcker med att smidigt undermedvetet plantera (förlovnings)idén och sedan bara vänta tills han fått för sig att det är hans egen idé

Förstå mig rätt, det är förstås inget att sträva efter, men jag har själv märkt att idéer JAG har haft och berättat för älsklingen plötsligt kommer tillbaka till mig men att han då tror att det är hans idé. Det behöver absolut inte handla om kärleken utan kanske om möbler, gardiner, resor, vardagsgrejer, you name it.

Min älskling överraskningsfriade till mig, vi hade egentligen inte pratat om det alls, jag gjorde ett tafatt försök som mest slutade i fiasko. Ungefär samma vecka bestämde han sig för att fria (vi pratade aldrig om det igen) och planerade det minutiöst i fyra månader utan att jag visste om något.

Han fick möjligen lite hjälp på traven genom att tanken sattes igång, men han ville sköta det helt själv, han sade t.o.m. det, "jag kanske är gammaldags men jag tycker att det är killen som ska fria punkt". Frieriet kom på hans initiativ och villkor, så ville han ha det. Jag hade inte kunnat göra något för att påverka honom.

Känns otroligt skönt för mig också och veta att det inte var jag som tjatade mig till en förlovning, det kom faktiskt utav hans egen vilja. Måhända fick jag myntet (idén) att fästa, tanken på att det var något som man kunde göra i verkligheten, men att han valde att fria till just mig, det var ju hans val. Hade inte känts lika bra om jag visste att jag hade pressat honom till det.

Parentes: Jag tog körkort ganska nyligen. Jag hade definitivt tagit det tidigare om mina föräldrar inte hade tjatat så på mig. Varje gång de tog upp det sköt jag det framför mig ytterligare ett halvår. Jag ville ta körkortet när JAG ville, inte när DE ville.
Närde tillslut äntligen gav upp att tjata (efter c:a tio år) kände jag ro att få fixa det hela på egen hand, kan-själv! Det var oerhört mycket roligare att få berätta att jag tagit körkort som en överraskning än som ett resultat av deras tjat.
Mamma blev så glad så hon började gråta när jag berättade, pappa sade att det var den bästa födelsedagspresent han hade fått någonsin.

Kanske känner killarna så med frieriet!?