Killar och rädsla inför förlovning

Det är ett stort steg för många :)

Ha inga krav på detta, kanske tänker han på det med men vill avvakta lite...tjatar du så blir det kanske inte alls :)

Tror han älskar dig lika mycket utan ringar...

Jag fick längta i 4 år! Så fort jag tog upp det blev han vansinnig... Men sen en dag när vi var på semester och jag hade slutat hoppas hade han (som nog aldrig närmat sig en guldsmedsaffär innan) varit och köpt ringar och överraskade mig totalt! Fast det skulle INTE bli bröllop inom ett år klargjorde han. Men efter ett år bestämde jag ett datum och efter ett halvår till var vi gifta.

Om jag vore du skulle jag satsa på att prata om hur ert förhållande ska utvecklas och er egemnsamma framtid se ut - utan att nämna ordet förlovning - under en period. Har ni en gemensam vision om er framtid så kommer det andra. Och skulle det inte göra det så är det bara en formsak, det är innehållet i ert förhållande som är viktigt. Har ni inte en gemensam vision om hur er relations ka utvecklas - ja, då ska ni iallafall inte formalisera den, än på ett tag!

Lycka till!

Ta det helt lugnt ett tag. Säg inte ett ord om förlovning, utan se hur förhållandet utvecklar sig.

Du skriver: "då detta skulle vara det absolut bästa som kunde hända oss"

Det är ju DIN syn på saken. Din pojkvän kanske tycker att det låter jätteläskigt!

Försök ta andra steg. Om ni inte bor ihop, diskutera det försiktigt!

Och framförallt: NJUT av att vara lycklig i en relation - tid finns för er båda att känna att tanken på förlovning och kanske även äktenskap växer fram.

Stressa honom inte - det leder ingen vart. Ha istället respekt för att alla människor utvecklas känslomässigt på olika sätt och i olika takt.

Själv hade jag kunnat förlova mig rätt snart. Visste nog efter nån månad att det var prinsen jag hittat. Men det tog fem år innan han var redo - och då fick det vara så! Det viktigaste var inte ringen, utan vår relation och bådas välmående.

Min karl hade dessutom bestämt sig för att det var viktig för honom att gifta sig inom ett år från förlovningen. Det var INTE viktigt för mig, men jag anpassade mig. Alltså hann vi både förlova oss och gifta oss under 2006. Och imorgon firar vi att det är sex år sedan vi blev tillsammans! (Vi är 30 resp 31 snart)

Vi hade varit ihop i nästan 2 år när vi förlovade oss. I början reagerade han som din pojkvän, han var rätt skygg inför tanken. Men så kom jag på att han är sån med allt, han måste ha betänketid på sig vad det än gäller. Så jag lugnade ner mig lite och efter några månader så tog jag försiktigt upp ämnet igen och förklarade då hur jag såg på förlovning.

Vi pratade riktigt länge och så fick jag reda på hur han hade tänkt kring det. Bland annat trodde han att en förlovning innebar att vi var tvunga att ha en fest och att vi var tvungna att gifta oss inom ett år. Han blev väldigt lättad när jag förklarade att vi inte behövde göra någondera om vi förlovade oss.

Så på julafton 2005 förlovade vi oss, och vi bestämde datum under 2006 för vårt bröllop. Vi kommer gifta oss i mars 2008.

Sen kan jag ju tillägga att vi båda är 33 år gamla nu, det kan ju faktiskt vara så att din pojkvän inte känner sig mogen för att ta det steget ännu. Det behöver inte betyda att du inte är lika viktig för honom som han är för dig. Sen kanske han tillhör de killar som faktiskt tycker att man inte ska förlova sig förrän man känner sig redo att gifta sig. Flera av mina kompisar har såna pojkvänner/sambos, de har alltså varit tillsammans längre än jag och min m2b och är fortfarande inte förlovade. Du säger ni har inte varit ihop ett år ännu, ge honom lite tid och prata inte om det på ett par månader. Om du sen tar upp ämnet, fråga inte om ni ska förlova er utan mer hur hans allmänna inställning till förlovning är, vad han har för tankar kring det och så.

Lycka till!

Om ni inte ens har vart tillsammans i ett år så kanske det är aningen tidigt o ta upp det. Han kanske känner att du går för fort fram och vill inte hasta in i något.

Tror inte det handlar om att han tycker mindre om dig, utan snarare att förlovning är ett väldigt stort steg.

Eller så kanske han vill överasska dig utan att ni har pratat om det innan någon dag.

Sen är ni bara 24/25, han kanske tycker att ni är för unga. han kanske känner för att bara ta det lungt ett tag..

Vill bara tillägga att jag är 22, så jag menar inte att ni är för unga för det.. utan bara spekulerar i hur han kanske tänker.

Hej!
Min kille var oxå rädd för förlovning först, jag frågade honom inför 1½ och 2 års dagarna om han ville, men han svarade knappt. Efter nån vecka från vår 2års dag sa han att om vi är tillsammans vid 3 år så förlovar vi oss då. Så efter det sa jag ingenting alls om förlovning till honom, ville ge honom tid.
Sen nu vid nyår frågade jag honom lite diskret va han kunde tänkas vilja ha för material på ringarna, å vi började kolla på lite olika ringar. Så från att inte vilja ha pratat om det alls, så kollar vi nu runt på ringar å han frågar mig massor om hur det går till när man förlovar sig osv. Ge honom tid att smälta det, vill han så kommer det :) Lycka till!

Min sambo var lite så där med fast om giftermål.. han sa om vi är tillsammans när vi är 25 (är 22 och 23 idag) så gifter vi oss.. vet inte riktigt vad som hände med den planen.. men nu planerar vi bröllop till den 28 april i år ;)

Alltid kul när de vill tidigare! :) min kille blev så till sig över ett par ringar vi hittade att han ville beställa på direkten, bara för att vara säker på att få just dom till vår förlovning, så de inte skulle ta slut eller nåt, haha :) sen helt plötsligt så frågade han till och med vad vi skulle ha för ringar när vi gifte oss! Så ger man killarna lite tid bara, så de får fundera å så i lugn å ro så kan det mesta hända.

Jag tror hans ovilja att prata om det kan ha många orsaker. Ni är fortfarande rätt unga och har inte varit tillsammans så länge. Kanske tycker han att förlovning är ett väldigt stort steg?
Kanske är han av uppfattningen att förloving=giftermål inom ett år, vilket är för snart för honom?
Förlovning känns för "vuxet"?
Bor ni ihop? Om inte, så kan det ju hända att han vill göra det först.

Om jag var du skulle jag nog ligga lågt ett tag och inte ta upp ämnet utan vänta tills liknande tankar mognar fram hos honom.