Normalt/Onormalt?

Sluta jämföra dig med andra! Du är värdefull i dig själv - oavsett hur snygga alla andra är.

Är din pojkvän världens snyggaste, kanske...? Förmodligen ser han sådär normaltrevlig och rätt okej ut som alla andra killar. Går han omkring och oroar sig för att du ska tycka att ... (tja, säg nån "supersnygg" kille - jag är dålig på dem) Orlando Bloom ska komma och enlevera dig? Sannolikt inte.

Så fort du slutar att jämföra dig med andra hela tiden så kommer du att bli ännu attraktivare!

Jag har en kollega som är 8 år yngre än jag, jättesmal, kool och snygg. Men hon har ett dåligt fungerande förhållande, medan jag som är "gammal", tjock och totalt okool har ett jättebra förhållande är nygift och ska ha barn snart.

Så olika kan det vara och då spelar det inte så stor roll om man är snygg eller mindre snygg, det är hela ens person som är viktig! Det vet nog din pojkvän att värdesätta, men inte om du hela tiden ifrågasätter hans val. Förlita dig på dig själv och på hans kärlek.

Snälla Lilla milimanie,

du behöver inte säga förlåt!
Jag kan lugnt säga att jag förstår din känsla av otillräcklighet vad utseende anbelangar och jag tycker att det är så fantastiskt sorgligt att så många tjejer känner att de inte duger, att de är för tjocka, smala, långa, korta m.m. Det jag kan garantera dig är att även 17-åringar känner så. Det har inte med ålder att göra.

Jag tror om jag ser tillbaka på mig själv att säkerheten ökar med åldern. Du har stora och goda möjligheter att lyckas hitta dig själv och bli nöjd med den tjejen för du försöker verkligen komma tillrätta med det som är fel och återigen komma tillbaka till ett liv fullt av kärlek och solsken.

Vill du så får du gärna maila mig. Har liknande erfarenheter som du och kan jag bidra med något litet så gör jag det gärna. Säg till så får du adressen!

Kram Spättan

Tant Pernilla

För det första grattis till giftermål och bebis!

Ja... det har faktiskt funkat för mig att tänka så som du skriver, när det handlat om "vanlig normal svartsjuka". nu har dock något i mig nosat upp något som de argumenten inte biter på. Eller jo, som jag skrev till Spättan, jag tror faktiskt att jag skulle kunna må bra med mig själv och lära mig att tycka om mig på både insidan och utsidan OCH få kärlek för den jag är. Det är bara det att jag tvivlar på om min pojkväns kärlek verkligen kan vara tvättäkta...nu när det visat sig att han före mig flirtat med TVÅ 17-åringar och inte bara en, som ett litet undantag... och dessutom träffat den ena och hållt kontakten (tills jag kom in i bilden och visade mitt missnöje och min svartsjuka inför det...).

Det jag vill säga med mitt första inlägg är att man pratar med många, som kanske känns spännande, men som man aldrig skulle vilja träffa på riktigt. Jag tycker inte att du ska döma din kille som gubbsjuk för att han vid några tillfällen snackat med några tjejer(?) som sa sig vara 17. Visst, han kanske hoppades och trodde att de var det, och var intresserad av vad en 17-åring kunde ha att erbjuda. Uppenbarligen var detta inte tillräckligt intressant, eftersom han valde dig.

Har du inte själv varit lockad av något som du tyckte var spännande men inte alls din grej egentligen...?

Släpp det där, som sagt: det är "bygones".

Men han har ju slutat för DIN skull. Varför skulle han då inte älska dig? Han gör ju allt för din skull låter det som. Han ställer upp för dig när du är ledsen, han säger fina saker till dig, han slutar med sådant som gör dig svartsjuk. Vad begär du av honom? Att han ska ändra något som har hänt - hur ska det går till?

Det låter som att du kan älta det här in absurdum, jag kan faktiskt förstå att han inte orkar lyssna mer på det. För vad ska han göra? Han har ju slutat.

Nej, du måste ta hjälp utifrån. För han har rätt, det är inte ert problem det är ditt.

Man måste dessutom försöka älska varandra för dem man är och inte för någon man skulle kunna vara. Han kan inte vara mannen utan förflutet.

oj...jag måste springa till jobbet. jag lär nog skriva mer senare...

kram till er alla och tack för att ni hjälpte mig igenom denna förmiddag!

Tack för gratulationerna. Det känns jättebra, med allt kul som har hänt mig!

Hoppas att du hann till jobbet!

När jag var yngre trodde jag också att jag inte dög osv. Men på nåt sätt så bestämde jag mig bara för att jag faktiskt visst dög och att jag också dög just så som jag var. Jag vet inte exakt hur jag gjorde, det var nog något som kom gradvis.

Jag tror att du kan fixa det också. Du har ju dessutom stöd från en snäll och förstående partner. Kanske behöver du än mer hjälp, utifrån, från någon professionell... Det vet inte jag...

Vilka min man har flörtat med innan han träffade mig stör mig inte. Det kan ha varit hundra 17-åringar, men det var inte en av dem han ville ha - det var mig.

Ålder är inte oviktigt, tycker jag, men det är inte heller helt avgörande. Det kanske var två synnerligen mogna och förståndiga 17-åringar...

En gång flörtade jag lite på SprayDate med en kille som sa sig vara 33, som jag själv var vid det tillfället... När vi senare pratade i telefon kom det fram att han var 53! Han tyckte jag var lite knäpp som tyckte att han blev ointressant då, enligt honom så spelade inte ålder någon roll. Han hade haft 25-åriga tjejer, skröt han med. Det spelade ingen roll, tyckte jag. Jag var ändå inte intresserad av honom. Han var kul att snacka med och vi höll kontakten länge, men det blev inget. Vad vill jag säga med detta? Jo, att det kan finnas saker som man tycker är intressant med en person - eller flera - som är mycket yngre eller äldre än en själv, men att det inte behöver leda till något.

Som jag förstår dig så hade din pojkvän aldrig något förhållande med de här tjejerna, mer än att de höll kontakten ett tag, och då finns det ju ännu mindre anledning att klandra honom. Precis som Hallonsylt skrev: han kan aldrig bli en man utan förflutet.

Du får se det positiva i det hela: utan det här nätflörtandet med två 17-åringar för fyra år sen, så hade din kille inte varit samma person som han är i dag. Han hade kanske inte på samma sätt varit övertygad om att det var en jämnårig...hehe...du är ju faktiskt rätt mycket yngre än han.... - en lagom lite yngre tjej som heter "milimanie" som han ville ha och som han nu älskar så högt och tycker är så fin!

Ha en skön helg!

Håller med dig Tant Pernilla!
Kände också att jag inte dög när jag var yngre och gjorde som du - d.v.s. bestämde mig för att inte spela den rollen längre utan ta för mig av livet och lärde mig tycka om mig själv riktigt bra!
Nu som tant, 38 år, mår jag bara sååå bra, tycker att livet inte kunde vara härligare och älskar både mig själv och allt/alla runt omkring mig. Det kommer gradvis, om det är med åldern vet jag inte men här är i alla fall en som inte skulle vilja vara yngre - tycker jag är bra som jag är .

Önskar skön helg gör jag också!

Spättan

Hej på dig!
Jag tror inte att din pojkväns beteende är problemet, problemet sitter snarare inuti dig själv. Jag tror att du skulle må bra av professionell hjälp så att du kan komma till rätta med dina grubblerier. Man kommer till en punkt då det inte är lönt att analysera, vända och vrida mer på situationen. Det kanske är ditt tankemönster som måste brytas. Tro mig, jag har varit där du är, då hela tillvaron slukas av grubblerier och tankar. Jag kämpar fortfarande varenda dag med mina tankar, men det går mycket bättre sen jag fick hjälp av en psykiater (stavas det så?) som arbetar enligt KBT-modellen. (Kognitiv beteende-terapi) Kram och lucka till!

Spättan: Då är vi nästan lika gamla! Jag fyller 38 i mars.

Det är skönt att vara "tant", tycker jag!