Normalt/Onormalt?

Det handlar inte om honom. Jag tror inte dte. Det handlar om att du är osäker på vem du är. Det gör att du hela tiden hittar anledningar till att han inte skulle älska dig. Försöker hitta anledningar till varför han skulle lämna dig. Du verkar inte säker på att du är värd att älskas. som du skriver så har detta pågått i flera år klart att det är påfrestande både för honom och för dig. Tänk dig att aldrig bli tordd att det hela tiden är något nytt. Jag tror att du måste säka hjälp utifrån, för det här handlar egentligen inte om er, det handlr om din syn på dig själv.

Jag känner igenmig själv ganska mycket i det här för ett par år sedan, men kanske inte lika illa. vi bestämde oss för att vara 100 % ärliga mot varandra, även om det gör ont. Han fick lova dyrt och heligt att om han någonsin skulle känna att han inte vill vara med mig längre så skulle han säga det till mig meddetsamma. Aldrig tilll någon annan först och aldrig ljuga för mig och säga att det är bra om han tänkte på att lämna mig. för mig fungerade det för mig. Men det krävs mycket viljestyrka. Idag har vi det jättebra och jag har blivit av med min svartsjuka och oro.

Men som sagt, jag trro inte att det handar om att ni bara ska lösa detta också, det kommer alltid att dyka upp något nytt, för det är inte "problemen" som är den springande punkten.

Jag är helt övertygad om att det här är något som går att lösa. Ni kan få det hur bra som helst. Men det här måste ni/du lösa på riktigt. Kankse med hjälp av en samtalsterapeut (lättare att komma till än hos en psykolog och ofta så brukar det hjälpa bara att få en objektiv syn på det.)

Lycka till, det kommer att bli bra.
Kram Hallonsylt

Hallonsylt: ja... jag tror att du har rätt. eller, jag VET att du har rätt.

men det var lättare att försöka tänka så när jag stod inför en massa fantasier utan riktiga argument. när all min oro bara byggde på "tänk om..." nu är det mer konkreta faktum som jag inte kan avfärda med motargument.

det ÄR faktiskt så att han chattade med dessa två (eller fler) unga tjejer när han var 26. och det går inte ihop med vad han tidigare sagt om hans syn på ålderskillnad.

och det Är också så att jag hittade adresser i hans dator som han inte kan förklara.

han har dessutom redan lovat mig flera gånger att han ska säga till direkt om han inte vill vara med mig eller om han vill vara med någon annan.

men det verkar inte funka för mig. jag hittar ju ialla fall alltid kryphål. nu tänker jag ju att jag är ett andrahandsval och att han egentligen vill ha en 17-åring men han nöjer sig med mig för att han inte orkar stå emot vad samhället och kompisar och familj ska tycka...

och vad det gäller adresserna på datorn (som jag egentligen inte tror att han skulle ljuga om) så fick psykologen som jag gick till, mig att tro att han visst skulle kunna ljuga om det. som psykologen sa: de allra flesta killar konsumerar porr och "lättklätt". en del är helt öppna med det. andra smusslar. och så finns det de som ALDRIG skulle erkänna det knappt ens för sig själva. han hävdade att min pojkvän mycket väl skulle kunna höra till de sistnämnda. jag antar att han ville få mig att klara av att acceptera det värsta. men det gick inte så bra... ja ja, det hör hursomhelst till en annan tråd.

jag vill inte argumentera emot dina råd, men någonting inom mig hittar hela tiden "ja men...-argument". och jag tänker att om jag ändå nu bara hade att göra med "gammal vanlig hederlig svartsjuka på någon kollega", skulle det vara så mycket lättare att försöka styra bort mig själv ifrån det. för då fanns ju fortfarande chansen att det inte behövde vara så. nu finns inte chansen att han kanske trots allt inte chattat med några i den åldern... det har han ju. och det får mig att känna en sån förvirring.

/m

Du MÅSTE släppa det här!
Det handlar om vad som hänt INNAN du träffade honom och det som spelar någon roll är ert liv tillsammans - INTE det som var DÅ!!!!!
Vissa saker går bara inte att "reda ut" utan det bästa är nog att lägga locket på. Han har ingen anledning att behöva försvara och förklara det hela för dig eftersom det hände för längesedan när du inte fanns med i bilden OCH han har inte gjort något fel!!
Den som lider mest av detta är förmodligen du själv och försöker du inte lägga det bakom dig så tror jag på allvar att det slutar med att du förlorar honom.
Så för din egen skull - släpp det!
Du är dina tankar, upptäcker du att du tänker på det så TÄNK PÅ NÅGOT ANNAT, något positivt. Jobba med dig själv för att öka ditt självförtroende, peppa dig själv till att bli sådan du vill vara.
Kanske du behöver prata med någon professionell - gör det om du känner så!

Vill också säga att det låter hysteriskt OPSYKOLOGISKT att en psykolog säger som din gjorde till dig! ALLA killar konsumerar INTE porr och lättklätt och ljuger om det - absolut INTE!!

Håller tummar och tår för att du fixar detta - du kan allt du vill !!

Kramar Spättan

Gjorde du ingenting som du ångrat för 4 år sedan? Någon gång så får man ju glömma och förlåta. Som sagt så framgår det inte riktigt om det dessutom var innan ni träffades. Du har säkert också ändrat smak för något på 4 år.
Dessutom var de här tjejerna då 9 år yngre, du är ju själv om jag räknar rätt 5 år yngre. Så du är ju redan yngre.

Så jag menar, visst det har hänt. Men det är länge sedan och alla kan göra saker de ångrar. Glöm och förlåt - för din egen skull. Han skulle berätta om det var något. Det verkar ju som du har gjort klartför honom hur mycket det sårar dig.

Jag kan inte tänka mig att han skulle välja att flytta ihop med dig om han bara var tillsammans med dig för syns skull. Det låter helt absurt och hur många har du träffat som bara är tillsammans med någon så länge som ni varit, för syns skull?

du måste hitta någon objektiv att prata med, för det här kommer att ta knäcken på er annars tror jag. Du kan inte misstänka honom jämnt, han kommer inte att palla det. Och jag misstänker att han ändå redan vet att något är fel, det är sällan man kan dölja att man mår dåligt för sin partner. Nej, bestäm dig nu för att lösa det här, medans tid är.

Som jag skrev innan ni kan lösa det här, men inte utan hjälp, för då skulle ni gjort det för flera år sedan. Så vill du ha kvar honom, leta rätt på en samtalsterapeut eller någon sådan utomstående person.
Och kom ihåg, Det här är inget du kan anklagas för, för man kan inte hjälpa sådana tankar, men man kan få hjälp attt reda ut dem.

Spättan: tack för alla uppmuntrande ord. vet bara inte hur jag ska kunna låta bli att känna att jag lurar mig själv om jag lägger locket på och tänker "det hände före oss". hur gör man det och tror på det samtidigt?

jag önksar sååååå att jag kunde. jag brukar försöka att göra nåt annat, läsa, se på teve, göra nåt kul, shoppa... men det räcker med att jag stöter på nåt, hör en sång (i detta fall nåt om en ung tjej kanske) så hugger det i magen och jag rasar. och så kommer jag hem till min pojkvän som tittar på mig med hoppfulla ögon och säger: mår du bra idag? du ser glad ut... och jag håller masken uppe och säger visst visst. medan dels ilskan över att han inte låter mig prata eller fråga mer, river och sliter i mig och nästan gör mig arg på honom och jag smiter in på toa och gråter.

det känns som att de enda gångerna det funkar att tänka annorlunda är när jag helt kopplar bort mig från min pojkvän med tankar som "jag klarar mig bra utan honom" , "om han ljuger för mig kan han dra åt h-vete", "om han gör si eller så är han ändå inget att ha"... det funkar bra när jag vill försöka stärka mig själv, men jag har ännu inte hittat någon metod som går ut på att tro att han och jag kan ha nåt bra och äkta trots dessa 17-åringar...

Hallonsylt: jo... jag har nog gjort en hel del...

ja, detta är saker ur hans förflutna. före mig.

vad jag inte förstår är dock, om man är tveksam till att någon är "ganska ung" vilket han sagt att han var (när han berättade om den ena tjejen som han inte bara chattade med utan även träffade) så förstår jag inte varför man sedan chattar med ÄNNU en som är så ung!? och dessutom flirtar och skickar bilder. borde man inte tänka till en extra gång då? att han träffade det första tjejen via chatt fick jag inte veta förrän senare då han även berättade att han chattat med en till tjej som var ganska ung. han chattade visserligen med många olika (det bryr jag mig inte om) och någon var 22, någon var säkert 25. men jag stör mig ändå på det. och framförallt stör jag mig på att jag inte FÅR fråga mer, inte får veta. det känns ju som att han döljer nåt för mig då...

min pojkvän tycker att mina problem BARA handlar om mig och inte har något med honom att göra. han skulle aldrig följa med till en samtalsterapeut, han skulle hellre göra slut. för honom skulle det vara som att erkänna sig medskyldig till mina problem.

han har bett mig välja att lita på honom och ta hand om alla problem själv, tillsammans med kompisar, psykolog eller vadsomhelst och lämna honom utanför detta. eller lämna honom. han finns där om jag är ledsen, han kramar och tröstar. han lyssnar även om jag vill prata om allmänt jobbiga grejer. men han försvinner direkt om jag snuddar vid misstänksamhet, anklagelser, frågor och liknande. jag har ju valt att klara det. därför sitter jag här på BT och grubblar och terroriserar er, ni snälla medmänniskor istället...

milimanie

Det är inte meningen att du ska "lura dig själv" du ska acceptera! När du accepterat att - OK det har hänt och det rör mig egentligen inte i ryggen, för det var före min tid och NU är det JAG som gäller för honom - så bleknar det. Det enda jag kan råda dig till är just att rannsaka dig själv, skärskåda dig och SE att dina tankar inte är hälsosamma och sen utifrån det arbeta dig bort ifrån det destruktiva.
Sätt upp mål som t.ex. att du VARJE DAG ska göra något som du tycker om och mår bra av. Att öka DITT eget välbefinnande och förbättra DITT liv och din vardag kan ge dig ökat självförtroende. Något som hjälpt mig när jag varit i jobbiga situationer (liknande din) har inte varit att prata med någon annan utan att prata med MIG SJÄLV. Ordspråket "ju mer man rör i en lort, desto mer luktar den" stämmer bra och ibland mår både man själv och problemet bäst av att INTE prata om det. Jag har rett ut mycket med mig själv och därigenom kommit fram till lösningar och slutsatser som hjälpt mig i mitt agerande och i min utveckling som person. Känner du dock att du skulle behöva någon utomstående att ta hjälp av så tveka inte - gör så! Fundera också på varför du behöver svar på vissa frågor och fundera på om det egentligen gör någon nytta för din skull.

Försök göra din vardag behaglig och rolig så att du kan leva livet istället för att gå miste om allt det underbara som väntar på dig!

Kramar igen Spättan

Det mesta är redan sagt i andras svar, men jag har ganska långvarig erfarenhet av nätpratande... Jag har vid flera tillfällen fått "flörtar" från killar som varit betydligt yngre än jag... Tio år yngre, hälften så gamla... De tyckte det var häftigt med "äldre kvinnor" (tack tack, jag var ca 35 då... ).

Det jag menar är att man ofta på nätet pratar med folk som man inte är direkt intresserad av annat än att växla några ord med dem just då och där.

Dessutom är det ju inte säkert att de där tjejerna var 17. Eller ens att de var tjejer... Sånt vet man inte till 100 procent när man snackar på nätet.

Men du är där för honom nu, du är av härligt kött och blod och alldeles verklig. Du är tiotusen gånger mer fördelaktig än en virtuell nätflört...! Så lägg ner misstankarna och njut av att du just nu är så ung som 25 och har ett härligt liv framför dig, där varje ålder har sin tjusning och är något att känna sig nöjd med!

Spättan

det låter så härligt och så skönt och det vore så underbart. det är ju så det känns-en massa roliga saker jag vill göra går jag bara miste om hela tiden. för en stund sedan läste jag en tråd här på övrigt om nötknäpparen och kände en sån längtan till att också få lägga min tid och energi på sånna saker istället-planera för roliga utflykter och känna förväntan inför dem! men så tänkte jag att "vad härligt, men det är lätt för de tjejerna att göra, de verkar ju inte ha pojkvänner i vars dator man hittar oförklarliga slitz-sidor eller som har chattat med 9 år yngre tjejer...

jag har tänkt att jag måste jobba med mig själv, försöka trivas med mig själv både på insidan och utsidan. att hitta slitzsidor i historyn och veta att min pojkvän chattat med yngre skönheter får mig att känna mig så ful och vanlig. (obs! han säger alltid en massa fint till mig). och jag känner mig bara som en patetisk desperat tjej när jag anstränger mig med mitt utseende, vaxar ben, fixar hår etc. och så tänker jag, vore det inte bara enklare att lägga ner? det är så långt till målet som kanske inte ens finns och jag vill inte bli någon som kämpar emot mitt åldrande och mina rynkor för en killes skull. jag vill bli någon som trivs med sig själv i alla hennes åldrar och som är tillsammans med en kille som tycker att hon är nummer ett oavsett ålder. oavsett 17-åringar... men det känns som att iochmed att han en gång chattat med flera "sånna" (och inte bara 1 för att det råkade bli så) så är chansen att han ska ignorera charmiga yngre tjejer/kvinnor i framtiden och välja mig likamed noll.

jag tror nog faktiskt på att jag kan klara att bygga upp mitt eget underbara liv och trivas med mig själv. jag har bara svårare att tro att det ska finnas en plats för min pojkvän i det livet.

och det sorgliga är, att jag så GÄRNA vill att det ska finnas det. vi funkar så bra ihop på alla andra sätt...

Fy, vad jag känner att jag svamlar och bara strävar emot alla fina tips peppningar och råd jag får, förlåt... snyft:(

Tant Pernilla

Tack för ditt svar.

kanske var de inte 17 och kanske var de inte ens tjejer... men det var ju ialla fall vad min pojkvän (som visserligen inte var min pojkvän då...) trodde och förmodligen hoppades. och uppenbarligen fann han då, 26 år gammal, en viss tjusning i att flirta med en 17-åring. och den tanken känns så obehaglig för mig och går inte ihop med den bild jag hade och vill ha av min pojkvän. jag vet att han berättat att han även en gång varit intresserad av en äldre kvinna och tyckt att det var spännande. konstigt nog stör det mig inte alls lika mycket, får mig inte att bli äcklad och ínte att känna mig hotad. jag blir ju äldre men inte yngre. det är något jag kan acceptera att han gjort och tom förstå. men det andra väcker bara avsky inom mig och får mig att se på honom som något patetiskt och tragiskt och sorgligt och så vill jag ju inte se på honom!!!