fortfarande kär?

Efter 7 år tillsammans så känner jag mig LYCKLIGARE än någonsin. Dvs, vårt liv tillsammans har bara blivit bättre och bättre. Visst ser jag på honom i smyg och det pirrar lite av kärlek när jag ser honom och tänker "han är min make!". Varje gång han säger "jag älskar dig" gör mig varm i magen och jag känner en enorm lycka.

Det är inte den där pirrande nyförälskelsen dock, utan mer en tryggare förälskelse. För ibland går det i vågor, då man är trött, sjuk och stressad. Då är man bara glad över att den första förälskelsen gått över, för man har inte tid. Men sen kommer de där dagarna då man bara ligger och myser i en soffa, pillar varandra i håret och pratar. *myyyys*

Nu sover mitt kärleksobjekt i soffan med bar överkropp... han ser så söt ut! :D

Ska gå och pussa på honom.

Petra

Jag är nykär och diskad i denna tråd men vill ändå komma med en kommentar och säga att gud så härligt att kärleken lever för er!!!

Så mysigt att läsa att det finns hopp för mänsklighetens fortsatta existens...

Mina föräldrar har varit gifta i 35 år och jodå, de älskar varandra fortfarande...

Har ni nåt bra recept??

Jag tror inte att det finns ett standard- eller grundrecept för att bevara förhållandet kärleksfullt och harmoniskt utan det är nog i allra högsta grad individuellt.

För mig/oss är respekten och acceptansen för varandra det absolut viktigaste. Att bli accepterad, respekterad och älskad för den man är och att inte försöka "göra om" varandra. Viktigt är också att prata med varandra. Inte älta saker och ting men hålla varandra "uppdaterade" med händelser och känslor för att helt enkelt dela livet. Små överraskningar är aldrig fel, heller inte ömhetsbetygelser i form av ord och handling.

Var rädda om varandra och njut av livet - varenda dag!

Jag och sambon har faktiskt pratat om detta nyligen. Vi kom överens om att vi ganska ofta känner oss kära efter alla dessa år = helt fantastiskt!

Samtidigt finns det stunder då vi inte är kära men vi har kommit överens om att ngt mycket finare har vuxit fram. En respekt och känslan av att den andre är den viktigaste man har. Vi älskar varandra otroligt mycket och är varanadras bästa vänner. Äntligen är vi säkra och trygga på varandra och vi klarar nog allt tillsammans. Han gör mig så lycklig och jag är säker på att jag en dag vill bli hans fru och få barn med honom!

Jag är lyckligt lottad!

Nja , vi är inte direkt nykära längre, men visst har vi perioder då det pirrar mer än andra dagar (fortfarande efter 17 år ).
Vår period av "nykära" gick nog faktiskt över ganska fort, men det har däremot vuxit sig starkare på ett helt annat plan och det är det jag tror är äkta kärlek .

Vissa stunder pirrar det mer än annars. Vi har ju inte varit ihop så länge (sex år). Så vi har kanske inte förklorat det där nykära riktigt än... Visst har man grå dagar också, men sen kommer de där dagarna/veckorna/månaderna med rosa kanter tillbaka igen!

Nej, Ettolrach, jag hänvisade till inlägget ovanför mitt, inte till trådstartarens. Du uppfattade det alltså fel. Jag tror inte heller att "alla längtar efter att ständigt var berusade av passion eller förälskselse."

Er andra:
U-N-D-E-R-B-A-R-T att läsa om er som lever i HÄRLIGT LJUVLIGA förhållanden!!! Keep up the good work!

Det här låter mer realistiskt än det som skrivs på tråden "när tar första förälskelsen slut". Drar en lättnande suck ;o)

Jag har aldrig varit kar i min man, inte ens i borjan. Inte pa det pirrande, vanvettiga, foralskade satt jag har varit kar i andra man forut.

Men. Jag alskar min man av hela mitt hjarta, han ar mitt hem som nagon ovan uttryckte, min baste van och den enda jag vill sova bredvid. Han ar en underbar manniska, en underbar akta make och kommer en dag att bli en underbar pappa.

Jag valde honom lika mycket med huvudet som med hjartat - eftersom jag valt med hjartat tidigare i mitt liv och de forhallandena alltid slutade i katastrof insag jag att *for mig* ar det inte ett palitligt satt att valja en livskamrat.

Vi har levt ihop i drygt 9 år och varit gifta i drygt 6. Och jag känner fortfarande pirrande förälskade känslor för min man, sådär så det pirrar i kroppen, sådär så jag inte kan slita ögonen ifrån honom, sådär så jag saknar honom varenda stund vi är ifrån varandra. Men, inte alltid och hela tiden, utan det går lite i vågor och den där himlastormande förälskelsekänslan kan falla över mig när jag minst anar det.

Kärlek för honom känner jag dock hela tiden, en mer djup och mer sansad kärlek liksom. En kärlek som inte innebär att jag småler åt honom hela tiden eller att jag känner mig som i ett rus, men som ändå finns där.

Det är svårt att riktigt definiera sina känslor och sätta ord på dem.

Just nu är jag vansinnigt nykär i min m2b. Vi firar 5 år tillsammans (just i dag faktiskt! :) ) och i helgen reste vi bort för att bara vara vi! Vi hittade ett mysigt hotell och åt middag och sedan bubblade vi i jacuzzin på rummet en lång stund och bara myste och pratade och lekte med alla bubblorna! Så mysigt och man behöver sådan tid där man bara är ett "kärlekspar" och man kan glömma disken på diskbänken, dammråttorna under soffan och allt annat som gör att man är i en vardagslunk.
Självklart går allt upp och ner som så många andra säger, men den trygghetskänsla och kärlek jag känner för min blivande den är så stark att jag aldrig kommer att vilja bryta den kärleken! :)

Jag har varit ihop med maken i 5 år och jag älskar honom verkigen men jag kan inte direkt säga att jag är kär längre. Vi kramas och pussas ofta och har det väldigt bra och mysigt men de där pirrande känslorna har försvunnit. Tycker för egen del att det är svårt att fortsätta vara kär med pirrande känslor och mycket passion i en person som man känner väldigt väl.