fortfarande kär?

Det beror på hur man definiera begreppet kär.

Jag oh min man blev inte sådär tokkära i varandra ens i början, inga rosafärgade glasögon ens det år-arton månader som tycks vara vanligast.

Däremot har kärleken som från början var starkt samförstånd och känslor av "tycka-om" vuxit sig starkare och nu har vi en mycket djup och stabil kärlek till varandra. Den har vuxit även efter vi gifte oss.

De flesta går inte omkring och tindrar hela tiden med sin partner. Men som i allt annat i livet går det nog upp och ned. Ibland är man mer som mycket goda kamrater och ibland vill man som min älskade man uttycker det "ska jag pussa ihjäl dig va?"

Det behöver inte vara tråkigt eller inte värt det för att vardagen smyger sig på med tiden. Kärlek är mycket mer än tindrande förälskelse!

Här är det inte "små glimtar" (vad det nu är?) utan ett ständigt ljussken Allvarligt talat, när man väl lärt känna varandra så springer man självklart inte omkring och är knäsvag och har fjärilar i magen och undrar om han ska ringa, och trakasserar väninnorna med tjat om vad han EGENTLIGEN menade när han sa "trevlig helg" i fredags eftermiddag på jobbet

Min man och jag har varit tillsammans i ganska exakt nio år, gifta i snart fem, och jag kan inte påstå att jag känner något rus särskilt ofta. Däremot en stark samhörighet, en trygghet i vad vi har tillsammans och har lovat varandra. När arbetsdagen lider mot sitt slut längtar jag hem till honom. Jag älskar hans torra skämt som jag hört tusen gånger. Det finns ingen människa som känner mig så väl, ingen jag kan vara så totalt mig själv inför. Han är helt enkelt mitt hem på jorden. Pirriga känslor går över med tiden, i alla fall har det varit så för oss. Förälskelsen är ett barn som växer upp till en kärlek

Kär och kär. Visst är jag kär. Men efter att ha levt tillsammans i 10 år så har man både sett det ena och det andra hos varandra. Pirret och fjärilarna är ju borta.

Men däremot så kan det ju plockas fram ibland. Och då känner man sig nykär. Tillfällen när man är barnledig, gör nåt med varandra, resturang, eller gå på bio eller varför inte en miniweekend nånstans. Och dom stunderna behövs.

Men däremot upplevde vi efter bröllopet att man kände sig nykär i ca 2 veckor efteråt. Jättehärligt. Vi kramades och pussades mer än vanligt. Men sen kommer man ju tillbaka till verkligheten igen. men jag tror att det är viktigt med dom egna stunderna. Och att rå om varandra.

Jag och min sambo har varit tillsammans i ca 12 år. Första 2 åren var vi tokkära i varanndra men efterhand så djupnade det och blev till något helt annat, visst kan man sakna den här riktiga passionen man hade i början men jag uppskattar det vi har nu ännu mer. Han är allt för mig, det finns ingen som känner mig bättre, han vet hur jag fungerar, tycker, tänker och känner och han är min bäste vän, jag skulle inte vilja byta ut detta mot något annat i världen. Jag vet att det kanske låter lite lätt patetiskt men det är så jag känner

>Jag vet att det kanske låter lite lätt
>patetiskt men det är så jag känner

Hemskt tråkigt att DET är en vanlig attityd i samhället idag, iaf bland de som än yngre än 50. Jo, för det du beskriver i ditt inlägg är ju mega-fantastiskt och totalt underbart! Och nåt som A-L-L-A längtar efter! Grattis till ett sånt liv, Lise-Lotten!

Jag och min man har varit tillsammans i snart 11 år, förlovade i drygt 9 och vi gifte oss i maj i år! Fortfarande så "pirrar" det i magen när jag tänker på honom när jag sitter på jobbet, när jag ser på honom när jag vaknar på morgonen samtidigt som den känslan är mycket mycket större och djupare än "pirr". Kärleken jag känner för denne man som är en del av mig är helt fantastisk. Vi har en trygghet och samhörighet kombinerad med förälskelse och passion som jag tyvärr kan konstatera, när man pratar med väninnor och kollegor, är alltför sällsynt. Jag skulle SÅ önska att alla fick vakna upp om morgnarna och känna sig så älskade som jag gör och som jag älskar min man.

Nej - "pirret" har inte försvunnit för vår del, det har förändrats och vuxit och jag kan ärligt säga att vi fortfarande är förälskade i varandra efter alla dessa år och det är något vi är otroligt lyckliga över och vårdar ömt!

Nej RyskaLenasDarling, alla längtar inte efter att ständigt var berusade av passion eller förälskselse.

Jag är en förnuftets varelse och har alltid föredragit att låta mitt intellekt snarare än mina känslor styra min tillvaro. Jag har varit passionerat förälskad en gång i mitt liv och aldrig mer säger jag. För det första blev jag en person jag inte riktigt trivdes med att vara och för det andra gör det f-b ont den dagen passionen abrupt tar slut.

Jag skulle aldrig påstå att det är patetiskt att känna sig kär eller förälskad jämnt, men jag är glad att jag i mitt äktenskap har en lugn stabil kärlek som djupnar med tiden och att vi ser på varandra utan rosa glasögon. Vi förstod varandra och såg varandra nyktert från början och det är enligt min personliga åsikt bättre för mig och för min älskade make (som har samma syn som jag på det).

Jag har varit gift en gång tidigare och hur det förhållande utvecklades från djup rosaglasad förälskelse till att inse att "vi är ju så olika att det inte finns en stabil grund som håller när kriser och annat inträffar" när skimret gick över efter ett antal år - det är inte särskilt eftersträvansvärt som jag ser det. Det bäddar för tragedier, det slutade i separation och skilsmässa, något som kan vara mycket uppslitande om den ene parten fortfarande vill rädda äktenskapet (jag i det här fallet).

Att se varandra med de brister vi som mänskliga varelser faktiskt har och ändå kunna älska, det är värt mycket mer för mig än pirr i magen och skimrande romantik.

Vi är alla olika personer, med olika sätt att se på kärlek och relationer. Att ta på sig en åsikt med innebörden, "det här vill alla" är lite väl högmodigt som jag ser det.

Intressanta svar.. Mycket intressanta..

Jag håller nog med de som säger att den "förnuftiga och mogna" kärleken gentemot varandra är att föredra.

Varför jag frågade från början e att jag har börjat ifrågasätta typ ALLT. Jag och min sambo har varit ihop i drygt 7 år och frågan är om vi ska gifta oss eller är vi varandras livspartners? Det är bra att ifrågasätta och tänka efter innan man gör nåt så stort som gifter sig och skaffar familj men det är jobbigt under ifrågasättandets tid!

Vi har pratat om det här och kommit fram till att vi får fundera å känna efter och sen.. ja, får vi se vad framtiden har med sig.

Det blev en liten kris eller svacka där m.a.o. (iaf för mig) men det håller på å reda ut sig så som mina tankar och frågor.

Jag skulle inte ha klarat av att leva ett normalt liv om allt hade varit som i början av vårt förhållande. Jag hade upplevt passion, men inte på det sättet, det fanns så mycket mer! Det var så otroligt omvälvande och det var verkligen skönt när man började känna att det inte var "för bra för att vara sant" utan att känslorna djupnade och hittade en plats även i vårt vardagsliv.

Visst pirrar det och man känner att man är kär, men jag är fullt kapabel till att sköta jobb och annat på sidan av det

Jag har varit tillsammans med min sambo i "bara" 4år, men är självklart kär i honom. Visst är det så att känslor går upp och ner, men någon tvivel på vår kärlek för varandra har det aldrig funnits. Vi ser vår kärlek som den kraften som håller oss ihop genom alla dalar. Och skulle jag inte vara attraherad av honom eller kär i honom, så skulle jag givetvis inte gifta mig med honom.