funderingar

Miniängeln, det är mycket kostigt vi lär oss om relationer i filmer.. Konstigt nog jämför sig många med dessa..

Nu har jag tagit en dusch och tänkt vidare på ämnet.. En sak har slagit mig, för mig har det funnits två sorters konversationer. Först i början kunde jag och min sambo ha långa konversationer om allt möjligt, mycket för att vi inte kände varann. Men nu gör vi det, nu har vårat konversationsmönster blivit mer praktiskt... "Vad ska vi äta i kväll", "Jag har satt på diskmaskin, plocka upp den då den är färdig", "Jag sticker till affär´n ska du ha något därifrån?" ... Osv..
Den mesta av vår konversation berör vår vardag, alltså en slags praktisk konversation.

Är det så att konversationsmönstret ändras då man bott ihop ett tag och känner varandra bra?? Är det så att vi först konverserar för att lära känna våra partners, sedan att vi kommunicerar för att vi känner vår partner och vet att han kommer att glömma plocka upp diskmaskin, att han ofta vill ha något från affärn, att han vill vara med och bestämma om kvällsmaten.. osv.. ???

Men är det "konversation", Lill Anna? Är det inte mer "praktisk kommunikation"?

Just de där lära-känna-varandra-samtalen tenderar ju att ebba ut efter en tids förhallande. VIlket är väldigt synd för det finns ju alltid mer att lära sig om varandra, sin historia, värderingar och upplevelser. Är det för att man "tycker att det räcker", eller varför tar de samtalen slut egentligen??

Jag och min pojkvän pratar gaska mycket om allt allvarligare saker såväl som lättsammare. Precis som Browneyed Girl.
Båda är pratiga kort och gott. Visst KAN vi vara tysta, men det är mer sällsynt.

Vi är extremt pratiga båda två. Vi har många gemensamma intressen vilket gör att vi alltid har hur mycket som helst att prata om.

Jag skulle nog uppleva det som ganska jobbigt att vara tillsammans med en som inte var lika snackig som jag, skulle kännas som om det bara var min röst som hördes, så att säga.

Chrisse:
Tack! *ler stolt men lite blygt*

Nog KAN vi ha djupa, intressanta konversationer men det händer alltför sällan numera. (Typ 1 ggr per halvår??)

Grejen är väl den att min sambo inte tar initiativ till såna konversationer. Han har "lutat sig tillbaka" mer i vårt förhållande och är nöjd och bekväm med situationen (såsom killar oftast gör har jag en uppfattning om).

Medan jag ibland kan sakna "sitta-uppe-och-prata-om-allt-kvällar".

Det här var den absolut intressantaste tråden någonsin tror jag! Och anledningen till att jag tycker det är att jag har haft exakt samma funderingar och känner igen mig i det mesta ni skriver!

Tänkte på det senast igår när jag var förbi på sambons jobb där han höll på att polera motorcykeln. Konversation:

- Hej!
- Hej!
- Hur går det?
- Bra.
- Här är colan du ville ha.
- Tack!
*Fem minuters tystnad när vi dricker varsin cola*
- Jag far hem, vi syns hemma.
- Ok.

(Lite överdrivet, men ni förstår andemeningen)

Sen kom jag hem och hittade den här tråden. :) Men jag håller med om mycket ni säger här ovanför. Vi känner varandra och pratar mest om praktiska ting. Men när vi häromveckan skulle ut på fin resturang och äta och fira sambons födelsedag och hade druckit varsin öl satt vi faktiskt och pratade oavbrutet i en timme, precis som i början av förhållandet om roliga saker. Tror att det krävs lite speciella situation för att få tillbaka den där "i-början-av-förhållandet-lära-känna-varandra-känslan" Vad tror ni om det?

Pratsam eller inte. Jag inbillar mig att det är bra om båda är på samma nivå. För länge sedan var jag på blinddate med en TYST grabb. I likhet med många pratsamma vill jag ändå inte bara höra min egen röst, har ingen lust att bara förhöra mig om den andreas liv och levererne heller - känns bara krystat. Så efter en halvtimme måste jag säga: "Du är inte särskilt pratsam." Då säger min blinddae: "Nej men en pratsam person som Du kan dra igång mig...." Behöver jag säga att det inte blev några fler möten?

Min man har ibland sagt till mig att det ofta är jag som pratar. Jag tycker om att sitta och diskutera livet över några glas vin. Han tycker att det kan vara svårt att hänga med i alla svängar ibland och menar på att tjejer ofta byter samtalsämne mitt i en mening. När han vill berätta något är jag redan inne på ämne tre eller fyra och han känner att jag inte lyssnar på honom. Jag har tänkt lite på det och kommit fram till att han har en poäng. Jag kan ha 5 saker i huvudet samtidigt och ändå lyssna på honom, men han vill ta en sak i taget. Nu på semestern tänkte jag på att släppa fram honom mer. Jag menar, allt jag säger har inte alltid en poäng och det är inte alltid så intressant för honom att höra vad den och den personen sade och gjorde på jobbet. Mycket att det jag säger är för att fylla ut tystnaden (ibland)

Men faktum är att det blivit mycket intressantare diskussioner. Han behövde mer tid att tänka igenom vad han ska säga, medan jag pratar medan jag tänker eller före jag tänker.

Viss del är att när jag jobbat en vecka vill jag prata av mig. Jag har känt mig stressad och av den anledningen inte släppt fram honom för man vill hinna igenom allt man kommit fram till under veckan, på en kväll. På semestern har jag tagit mig tid och kommit fram till att jag inte behöver ventilera precis allt och vi har (kanske inte helt otippat) fått en bättre balans i kommunikationen. Han stänger inte av öronen eftersom han tycker det jag sagt är intressant när jag sållat bort alla meningslösa anekdoter och han har börjat berätta mer och mer "djupa saker", så som vi gjorde i början, eftersom han känner att det är "rätt läge" att berätta saker för mig om jag är tyst och lyssnar, för han tror inte att jag kan lyssna samtidig som jag pratar.

Så mitt recept är att släpp fram killen i diskussionen så ger det mer för kommunikationen

Tjejen2:

Mycket intressant iakttagelse/erfarenhet.

Precis som jag "släpper fram" min kille i köket (för att han ska våga hjälpa till mer vid matlagningen) så ska jag "släppa fram" honom mer vid diskussioner.

Jag har inte läst igenom alla inlägg, bara skummat lite men jag känner igen en hel del saker/tendenser.

Vi pratar nog egentligen på "alla" sätt. Allt från sådana "konversationer" som MissRut beskriver till livliga diskussioner om politik/sammhällsfrågor etc. Där emellan pratar vi om oss, om det som är bra och det som är dåligt i förhållandet, om hur mkt vi älskar varandra, sex, vardagssaker som lägenheten, matinköp, kompisar, helgplaner etc. I stort sett så tror jag att vi pratar om det mesta mellan himmel och jord.

Så långt låter väl allt toppen. Det är det ju iofs också, det är skönt att vi kan prata öppet om allt. Samtidigt så är det ju så att vi pratar lite olika språk ibland. Det i kombination med att båda har hyfsat häftigt humör är nog det som skapar störst problem i vår kommunikation. Det är också oftast de sakerna som vi gnatar på varandra om att den andre ska skärpa sig med och som då ibland resulterar i bråk.

Visserligen så tar jag hellre ett par bråk och har en på det stora hela öppen kommunikation än inget dera men det är ju irriterande/trist för båda när det blir fel!

Jag pratar mer än han, det är det ingen tvekan om. Om jag skulle kategorisera oss på kul så är han nog en "normal-lite mer än normalpratare" medan jag är en riktigt babbelmaja. I bekantskapskretsen så är jag nog den värsta ordbajsaren och sambons kompisar (de är mina barndomskompisar också) brukar ofta hojta -Andas! när jag är igång.

Detta med att vara en babbelmoster är ju både på gott och ont och det är ju såklart viktigt att känna av läget och inte prata omkull allt och alla. Vilket jag säkert tyvärr ändå gör ibland... Just nu är det den här tråden som ligger risigt till!

Det jag skulle komma till var att iom att jag babblar så friskt och ofta så märks ju det i vår relation också. Jag pratar mer än han i de flesta fall. Men han avbryter mer! Och låter ibland sur när vi pratar om vad som helst/hur vi haft det under dagen etc och DET stör mig SÅ MYCKET! Det vet han...

Sambon spelar fotboll i en hyfsat hög division och vi är båda sportintresserade så det blir en del snack om hans träningar och matcher samt om idrott i allmänhet. Jag är en äkta "fotbollshustru" som när det gäller fotbollen hänger med på en hel del för att jag gillar det och hans fotboll (och annan sport) skapar många chanser till trevliga och livliga diskussioner. De snacken gillar jag mycket för vi säger verkligen vad vi tycker och har ofta olika åsikter men det blir aldrig bråk eller speciellt känsligt. Bara kul!

Håller med om att det var en bra tråd och hoppas få Emma att rodna mer då jag även instämmer i att hon verkar vara en smart tjej!

/Babbeljenni

Vi är paret som pratar om allt. Det finns hittills inte ett ämne som är för pinsamt för att inte tas upp, och under våra 6 år ihop har det ju blivit en del...

Ofta är det vardags-snack, men vi pratar också mycket känslor.

Det vi är sämre på är djupare diskussioner t.ex. om konst, litteratur eller forskning. De två förstnämda är mitt område och det sista är hans, vilket gör att när vi pratar om sådana saker är det mest för att "undervisa" varandra. Iof är det bra, vi lär ju oss av varandra, men vill jag ha en intresserad och jämnstark debattör så söker jag mig någon annanstans för sådana diskussioner, det samma gäller min man!

Senaste tiden har vi hittat flera intressanta relationsfrågor här på bt, dem kan vi diskutera då och då i några dagar. BT är toppen!

Jag vill/behöver prata om allt och inget, gärna mer än en gång så man får ur sig PRECIS allting

Tror det beror på att jag är uppvuxen med tre systrar så det blev ganska snattrigt hemma emmallanåt (blir fortfarande när vi träffas).

Min man vill knappt säga halv sju (varifrån kommer det uttrycket?) och jag får dra ur honom en massa. Skitråkigt tycker jag och brukar klaga på honom ibland (läs ofta).

Men som en av mina systrar säger: -"X (vill inte nämna mitt riktiga namn) är som ett bi, det surrar i öronen hela tiden, men man hör (lyssnar) aldrig på vad hon säger"

Hej allihop,

jag har ganska nyligen avslutat ett förhållande och inlett ett nytt med en man som är mycket olik min förra på alla plan. Det jag har insett vad gäller kommunikationen är följande: det är inte kvantiteten utan kvaliteten som avgör. Med min förra pojkvän pratade vi mycket om allt möjligt, dock kände jag alltid att vi inte var på samma nivå, att vi inte nådde varandra på djupet. Detta är också en av anledningarna till att jag lämnade honom, vi kunde inte kommunicera om våra känslor och behov. Med min nya pojkvän är det däremot annorlunda, vi tänker på samma sätt, och behöver inte diskutera allt. Ofta har vi intressanta diskussioner, men lika ofta räcker det med att säga några ord för att vi ska veta var vi har varandra. Detta varierar med ork, stress, humör osv.
Jag tror inte att det finns några regler eller måsten, huvudsaken är att resultatet är att båda parterna känner sig förstådda på ett djupare plan. För det räcker det inte bara att prata utan även en vilja att vilja förstå varandra. Äkta kärlek med andra ord.

Jag tror att idealet är någon som man kan tala med på samma våglängd - och samtidigt klarar av att vara tyst tillsammans med.

Min man kan vara väldigt snackig med andra då han inte är hemma men hemma är det mest jag som står för snacket. Vi kan ha djupa konversationer ibland. Vid middagsbordet brukar jag fråga honom om olika saker, vad han tänker på, vad som hänt under dagen mm. Ibland då vi åker långt i bilen kan det bli väldigt tyst. Jag köpte faktiskt sådana där konversationskort som de säljer på Design Torget. De har varit ganska roliga att ha iallfall i bilen.

Jag är väl lite rädd att man ska bli tystare och tystare allt eftersom åren går och att man någon dag till slut inser att man kanske inte har nåt att prata om alls längre. Skönt att andra upplever liknande. Hörde på radion om ett par som seglade över atlanten ihop men insåg att de inte hade något kvar att säga till varandra längre. Så när det tillslut kom i hamn så insåg de att det ända rätta var att ta ut skiljsmässa. Hjälp så får det inte bli tänker jag.

För oss är det lite tvärtom, jag är ganska tystlåten medan min man pratar mer. Han pratar VÄLDIGT mycket om sitt jobb vilket ibland tråkar ut mig lite (OOOPS! Nu sade jag det hemliga som inte "får" förekomma i ett förhållande). Jag vill prata mer om "djupa" saker, jag skiter ibland i vem som sagt vad på hans jobb!

Ibland säger han något i stil med "berätta något intressant" och det är det värsta jag vet får då blir jag helt låst och kan inte komma på någonting. Ibland kan det ta flera dagar att komma ur det där.Jag känner mig då som världens tråkigast person. Det fungerar helt klart bäst när jag inte behöver tänka på vad jag ska säga.

Men vi pratar trots allt en hel del, bra konversationer. Kvällar innan vi ska sova, när vi myser i soffan, när vi dricker vin på fredagkvällen. Vi har ganska mycket åsikter båda två.

Jag känner också igen mig i vad någon skrev att när man hamnar i situationer när man ska "ha det extra bra" som på restauranger eller första dagen på semestern kan det bli lite stelt, lite pga det jag skrev innan att man känner sig "tvingad" att ha ett sånt där hemlighetsfullt parsamtal och vara så där perfekt. Men det brukar släppa efter ett tag.

Texas:
tror nog inte att du behöver oroa dig så mycket för det. Livet är ju i ständig förändring, och det kommer alltid att födas nya samtalsämnen. Jag har varit inne på samma spår som dig tidigare, men känner mer och mer att livet tar oväntade vändningar - och det ger alltid samtalsämnen.

Ruskigt intressant diskussion...Jag har ofta samma radsla, vi MASTE stimulera varandras intellekt oavbrutet annars kommer vi att snart sitta tysta i soffan och bara glo pa varandra. *ryser*

Ibland kanns det som Giovanna sager, att man kan prata oavbrutet men man kanner att man aldrig nar tillrackligt djupt in. Min man ar ibland svar att komma in pa livet, och ibland overexponerar han sig sjalv. Jag alskar att prata om kanslor och personlig vaxtnad och harmoni, medans min man alskar att forklara sina x box spel eller disskutera israels politik Men, vi lyssnar gott pa varandra och hittar oftast ett spar in pa samma linje, tar bara ibland ett tag.

Tror aven att jag retar mig pa att vi bada pratar ett andra sprak for oss, inte vart modersmal vilket gor att det ofta blir ugh ugh och kroppsprak

Jag har aven svart for ytsta stunder hemma nu dar jag bara bor med min man och har langt till vanner. Jag ar uppvaxt i en livlig familj med tva systrar och massor av vanner runtom. Nu har jag ett ansam jobb och MASTE kommunicera nar jag kommer hem...Han ar ofta trott pa allt tjatter, men staller nastan alltid upp pa vin och prat MMmmm...

Vi pratar en hel del... och ibland kan vi ha riktigt givande konversationer.
Dock har vi samma åsikter i det mesta... så det blir sällan någon direkt "diskussion"... hade varit kul med en sån ibland.