funderingar

nja, det kan man väl knappast säga. Det är nog rätt vanligt att tjejen snackar och killen sitter och tänker på helt andra saker. Det är väl bevisat att kvinnor pratar mkt mer på en dag än vad män gör?!

Måste säga att jag känner på samma sätt som dig, Miniängeln, ibland. Dock tror jag i vårt fall att det kan vara ganska mkt beroende på stress. För när vi har stressigt på våra jobb och mkt runt ikring oss kan jag känna panik över att man måste prata och få ut så mkt som möjligt av sitt förhållande - så då pratar jag jätte mkt (och blir sur när han inte har lika mkt att säga). Min sambo är nog lite tvärtom och blir tyst när han är stressad - det är hans sätt att hantera det.
För när vi har semester eller är inne i en lugnare och mer harmonisk period brukar jag lugna ned mig på snack-fronten och han brukar ha mer att säga - så det jämnar ut sig.

Jag är också väldigt nyfiken på det här fenomenet.
Hoppas att MÅNGA svarar!

Vi är snacksaliga båda två, så vi pratar nästan i munnen på varann. Ibland är det svårt att få en syl i vädret. (Hoppsan, ännu ett "visdomsord" )
Vad pratar vi om?
Sånt som hänt under dan eller nåt kul minne man kommer att tänka på eller nåt skvaller man har hört eller nån idé man vill diskutera eller nåt man har sett på nyheterna osv osv.
Han är min allra bästa vän och det känns härligt att kunna slänga ur sig precis vad som för tillfället befinner sig i skallen!
Men en relation behöver ju inte va dålig för att den ena är mer tystlåten, huvudsaken är att man kan prata allvar när det behövs....

Det är lite både och med konversationen. Han vill helst inte prata om jobbet när han kommer hem, då har han ju liksom varit på jobbet i 9 tim och är trött på det medan jag gärna pratar om min dag och vill höra allt om hans.

Ibland kan vi bli väldigt tysta båda två och det är när vi hamnar i "ovana" situationer. Ex. restaurangbesök (då vi båda studerat fram till helt nyligen var det en lyx vi sällan unnade oss). Jag kan nästan bli stressad för att jag har en massa bilder i mitt huvud av perfekta par som sitter och myser med huvudena ihop och delar små hemligheter och bara sitter och pratar och tittar varandra i ögonen. När det inte blir som i mitt huvud kan jag bli stressad för att jag måste hitta på något intressant att säga. Den känslan brukar hålla i sig i ungefär 10 minuter innan jag släpper det och börjar prata som vanligt.

Min sambo är min allra bästa vän och jag kan säga allt till honom utan att någonsin känna mig dum eller konstig, jag har en hel del konstiga funderingar, men min sambo vet redan att jag är knäpp så jag behöver inte dölja det för honom :D

Det bästa med att vi känner varandra så väl är att det kan vara tyst utan att det blir tråkigt också. Vi kan sitta i varsin ände av soffan och läsa varsin bok och bara tåflirtas lite emellanåt. Det är mysigt! Skönt också att inte behöva underhålla varandra.

ja, det skulle jag nog säga. Vi pratar om allt mellan himmel och jord och har alltid gjort. Vi har ofta skillda åsikter, ibland lika.

Visste innan vi träffades att jag aldrig mera ville ha en man som inte hade några åsikter, som inte kunde diskutera allvarliga saker och som inte kunde prata med mig. För mig är det livsviktigt att kunna diskutera och prata med min partner, eftersom jag själv är så pratig och har åsikter om allt ;)

Om förhållandet är bra och man inte saknar det så kan man säkert leva utan att diskutera politik, religion och musik/film till sent in på nätterna. Det vet man nog bara själv. Men personligen så måste jag ha den biten..

Intressant detta... Jag och sambon pratar inte alltid så himla mycket med varandra efter jobbet och jag tror, precis som EmmaPemma (som verkar vara en mycket klok person - har läst många av dina inlägg och håler alltid med), att det beror på stress och trötthet. Jag är lärare och tvingas att tålmodigt lyssna på andra människor och prata mycket själv hela dagen, så ofta när jag kommer hem vill jag bara vara tyst. För övrigt är min sambo också datanörd, precis som din, Miniängeln, och jag vet att han ofta går och funderar på fiffiga lösningar i det program han skriver för tillfället.

Men jag tror också att det beror på att vi känner varandra så väl att vi inte behöver säga så mycket. Vi märker ändå hur den andra mår och har haft det och det ser jag egentligen som något positivt. Behovet av ord har liksom minskat om ni förstår vad jag menar.

För övrigt tror jag att sådana gamla visdomsord hör hemma i en annan tid, precis som många andra traditioner som vi envist håller fast vid trots att de mest gör oss olyckliga. Allt som är gammalt är inte fint och bra!

Hmm.. Vi pratar nog inte heller sa mycket. Jag menar, självklart "pratar" vi, men kanske PRATAR vi inte sa mycket. Vet att ni förstar skillnaden, tjejer... !

Men efterssom vi umgas hela dagarna (har bada egna företag och jobbar mycket hemifran och reser dessutom mycket tillsammans) sa är nog summan av pratet under dagen egentligen en god portion prat jämfört om man bara träffas under kvällen efter jobbet.

(Herregud, förstar nagon vad jag svamlar om!?! Man märker visst alltid pa mina inlägg när det är dags för mig att go och lägga mig

Men det är nog sa att vi tjejer tänker ofta högt när vi reflekterar, analyserar och tänker pa livt i största allmänhet. Män tänker säkert (hoppas jag!) lika mycket pa de här fragorna som vi gör, men de later inte munnen ga samtidigt...

(Okje, jag gar och lägger mig nu!! Sorry!!!)

Många intressanta och bra inlägg!

Jag är väl lite avis på de par som konverserar mycket, tycker det verkar vara "idealet" för ett förhållande.

(Känner igen mig fullständigt, Monn, när du skriver att du har en bild i huvet om hur förälskade par sitter och berättar hemligheter för varandra.)

Samtidigt som sanningen e den att jag aldrig har varit en pratglad person, har alltid varit den som lyssnar mer. Min sambo brukar sällan bara "dösnacka", utan diskuterar gärna när det finns nåt vettigt att diskutera.

Så ibland blir det tysta stunder. Men det är väl så som du skrev, Chrisse, att behovet av ord minskar med tiden. Och jag hoppas att det är positivt. (Att det inte e så, som jag ibland e rädd för, att vi blir tråkigare och tråkigare och till slut blir helt less på varandra = min värsta mardröm.)

Ibland kan jag dock njuta av tystnaden också. Vi förstår varandra ändå, och det känns skönt. Fast å andra sidan har vi lite kommunikationsproblem ibland, då vi trott att vi har förstått varandra men icke sa nicke.. Då brukar vi "läxa upp" varandra att vi borde vara tydligare i vår kommunikation (typ "JAG vill att DU..").

ingen sån där

Vi har våra stunder.. Vi kan ligga och prata en hel natt, samtidigt som vi kan vara tyst en hel dag.. Men det känns endå som vi komunicerar med varann genom någon sorts telepati. Efter över 5 år så känner vi varann så pass väl att muntlig kommunikation ofta är onödigt..

Just nu pratar han mest om sitt spel som han spelar så fort han är vaken (spelet heter MU). Så fort han har hittat eller gjort en bra grej så måste han visa, förklara och berätta om hur han gjort. Jag har aldrig spelat spelet och är måttligt intresserad av hans nya vapen eller om han hittat något juvel.. (spelet går ut på att döda monster och att hitta grejjer och skapa bättre grejjor med hjälpa av tex juveler)..
Ja ja.. Det känns som jag måste engagera mig lite i hans stora intresse och iallafall lyssna..

Han är inte intresserad av mina intressen, och tycker jag är för jobbig då jag ska förklara tex något politiskt fenomen grundligt. Jag tror nästan han avskydde mig tiden före euroomröstningen, jag pratade om det jämt och förklarade allt, han är inte intresserad.

Vi är så pass olika att intressen är något vi helst inte pratar om.. Men visst kan vi ha trevliga diskutioner. Förra förlovningsdagen firade vi genom mysig och romantisk middag, det slutade med att vi diskuterade SOPOR!!! ;)

Det jag tycker är huvudsaken är att vi är öppna mot varann och kan diskutera vår relation på ett öppet och bra sätt..

Lill Anna:

Kul att läsa att ni inte heller är det romantiska idealparet (romantiska visioner är ju oftast helt blaj och helt skilt från verkligheten, det e bara nåt som vi som små flickor har fått itutat i oss genom alla sagor och romantiska böcker/filmer)!

Jag menar -hoppas du förstår- att ditt inlägg styrkte mig. Kärleken är större än romantiska hemliga konversationer och likadana intressen.