Fast det är lite av en myt att det går bättre och är lättare ju yngre barnen är när de kommer hit. Det är lätt att tro att det är så, men det är så mycket annat som avgör om det blir problem eller ej. Tillfälligheter, omgivningen, vilken historik barnet har innan det kommit hit (små barn kan ha varit med om lika mycket som stora), föärldrarnas beredskap och förmåga att hantera uppkomna problem osv.
En del nu vuxna adopterade är kritiska till internationell adoption av olika anledningar. Och det får vi inte glömma bort eller trycka undan. men vi bör också komma ihåg att de som nu är vuxna adopterades i en tid då det såg väldigt annorlunda ut. Adoptivföräldrar idag är över lag betydligt "bättre" än de som adopterade på t ex 70-talet, inte för att de är bättre människor utan för att de får mer stöd, de är bättre förberedda, bättre rustade osv.
Sedan så är det svårt att avgöra ibland vilka problem i t ex tonåren som beror på adoptionen i sig och vilka som hade uppkommit ändå. Om man t ex tar identitetsproblem så är det något som de flesta tonåringar kämpar med på ett eller annat sätt, även de som inte är adopterade, medans det är lätt att tro att det beror på adoptionen när det handlar om just ett adopterat barn. Det är svårt att veta vad som egentligen ligger bakom.
Nu svävar vi ut igen, men jag tycker det är en intressant och viktig sak att prata om. Och framför allt, apropå Lou:s inlägg, så skall ingen behöva känna dåligt samvete för att man inte adopterar (säger inte att det var ditt syfte Lou). Man skall adoptera av samma "egoistiska" skäl som man skaffar biologiska barn: man vill ha barn, och just på detta sätt! Inte för att i första hand gör en god gärning.
