Om han ger mig en örfil?

Jag knuffade till min sambo riktigt hårt en gång, för 5 år sedan. Minns att vi bråkade om nåt och han var riktigt upprörd. Minns att jag tänkte (med min skruvade hjärna) att han vaknar nog till sans om han får en liten smäll, så blir han nog resonlig. Ett litet tips! Det funkar inte, han blev bara ännu argare! Jag skulle nog stanna även om jag fick en örfil en gång beroende på sammanhanget. Han förlät ju mig...

Håller med de flesta om att det naturligtvis varierar med situation och beroende på vem det är som slår/hur väl man känner denne/ hur länge man varit tillsammans.

Skulle det hända mig tidigt i ett förhållan de så skulle jag nog bli väldigt tveksam till att fortsätta leva med den mannen men om det däremot skulle hända efter många års förhållande och jag "vet" att det är en engångsföreteelse så skulle jag nog absolut stanna. Och antagligen även slå tillbaka!

Av egen erfarenhet (eh min mammas erfarenhet för att vara korrekt) Ger han dig en örfil, ber om förlåtelse, lämna förhållandet ändå. Min pappa, slog nästan ihjäl min mamma till slut. det började med en örfil, han grät och talade om hur ledsen han var, nästa gång blev det rejäl misshandel. Mamma hamnade på sjukhus med hjärnskakning, pappa bad om förlåtelse och mamma förlät, Så forsatte det i 9 år, då det kom fram att han utnyttjat mig och min syster sexuellt. Sen så är detta med att säga, Lämna den jäveln lättare sagt än gjort, man älskar honom trotts allt, det är inte lätt att avvisa den man älskar, men för ens eget bästa bör man vara egoist
PS: har inte haft kontakt med min pappa på 17 år, och fängelse straffet blev för honom 16 månader för hustru misshandel och inte hustrumisshandel och Incest.

Vadå "förtjäna en örfil"? och "han brottar ner mig när jag blir för hysterisk" oroväckande självbild tycker jag.

En gång ingen gång som det heter och även om jag i teorin känner att "LÄMNA OMEDELBART" så inser jag att det ju kanske är omöjligt att känslomässigt genomföra det. Faran med att förlåta är givetvis att han rycker på axlarna och tänker att det ju tydligen inte gjorde något vilket ju kan leda till att det händer igen. Å andra sidan vet man ju inte om det skulle hända igen om man inte ger honom en chans till. Svårt ämne; men intressant.

cilla:
jag håller med dig!
Jag blir lite fundersam ibland när man läser vissa inlägg här på BT. En del tjejer (och killar) verkar anse att de skall behöva stå ut med både det ena och det andra.

För mig bygger ett förhållande på ömsesidig respekt, där vi inte ger varandra örfilar, brottar ned varandra (förutom när vi leker ) eller använder fysiskt våld.
Att man gör detta tror jag är ett tydligt tecken på att ngt står fel till (inte bara i den situationen), utan även i övrigt.

Upps, såg att jag skrivit i princip samma sak i ett tidigare inlägg - sorry.
Men det kan tålas att upprepas.

Om min man skulle slå mig är han inte den jag trodde.
Skulle jag slå honom så måste det ha gått så långt så vi inte ska vara ihop.

Så jag är nog inne på lämna direkt.

EmmaPemma, håller med! Finns ingen anledning att bruka fysiskt våld mot sin partner, även om det "bara är en endaste gång".

Jag tycker personligen, och av egen erfarenhet att man ska dra sig ur redan efter en örfil... har han en gång slagit är risken MYCKET stor att han gör det igen... vi ska inte behöva acceptera varken psykisk eller fysisk misshandel även om det "bara" handlar om en örfil... en örfil är för mig lika med misshandel... i och med det har han förbrukat förtroendet och visar att han har noll respekt... så tycker i alla fall jag... ingen ska behöva bli slagen!

Man ska ALLTID gå efter första slaget. Slår man den som man påstår att man älskar så har man gått alldeles för långt, även om det "bara" är en örfil.

Det är jättesvårt att säga. Jag hade ett långt förhållande som var riktigt, riktigt illa. Jag blev inte slagen, men väl psykiskt misshandlad. Och jag gick inte från förhållandet, fastän jag mådde jättedåligt av det.

Problemet med misshandel är ju att det första slaget kommer långt inne i förhållandet, när den slagna parten redan har brutits ner psykiskt och socialt, vilket gör att det krävs en rejäl ansträngning för att gå ifrån förhållandet. ROKS (riksförbundet för kvinno- och tjejjourer i Sverige) skriver: "Rådet till kvinnor att de ska gå vid första slaget borde kanske därför bytas ut mot ett råd att gå första gången han försöker begränsa hennes livsrum." De ger också ett par praktiska råd: notera hans syn på kvinnor i allmänhet, se upp med svartsjuka och våldsamhet mot ting (slänga tallrikar?), isolering (han vill att du ska vara hemma hellre än att gå på fest) och kontrollbehov.

Om min make skulle knuffa till mig eller ge mig en örfil i ett överhettat gräl, då skulle jag antagligen inte lämna honom. Hans kontrollbehov är noll och intet, han är inte svartsjuk, och har har en bra syn på kvinnor - och tro mig när jag säger att jag är vaksam. Däremot skulle jag ta ett allvarligt snack med honom och förklara att om det någonsin hände igen, då skulle skilsmässohandlingarna lämnas in fortare än kvickt.

Svåra frågor att råda i, men jag tycker så här: När du läser ditt eget inlägg, vad känner du i magen då? Är det en människa du litar på och känner dig trygg med? Om våld förekommer i ett förhållande så förekommer det sannolikt andra former av kränkningar också, det är ju inget isolerat faktum. Min mamma har gett mig ett gott råd: känns det fel i magen (intuitionen) så är det oftast fel. din hjärna tänker mycket på rätt/fel utifrån sociala normer och mönster, vad man bör göra osv. men hjärtat reagerar direkt utan dessa mellanhänder. Följ din intuition, den har sällan fel! Tro mig, den som slår har problem med gränser och sin egen självbild, och vill du ha barn med en man som kanske örfilar upp dina barn? Lycka till med ditt beslut. Ta hand om dig själv. //G