Förlovning/jobb/äktenskapsförord/giftermål?
Hej!
Jag är 25 år och min fästman är 42 år, kan jag börja med att säga.
Förra året (januari) frågade jag min nuvarande fästman tillika sambo om han kunde tänka sig att förlova sig med mig. Jag var trött på att vänta på att han skulle fria, vilket ju aldrig skulle hänt antagligen.. Jag fick honom att gå med på det genom att säga typ "men asså vi behöver ju inte gifta oss NU..", vilket jag förvisso menade.
Nu har det snart gått 2 år och idag frågade jag rakt ut "vad sägs om att vi gifter oss nästa sommar? Eller höst? När jag har tagit examen från universitetet?" Och det första han säger är att jag måste ha ett jobb innan dess. Sedan fortsätter han med att säga att det är hans KRAV för att jag ska få gifta mig med honom. Han fortsätter också sedan med att förklara att vi måste ha ett äktenskapsförord, vilket han redan nämnt en del gånger tidigare och det är med andra ord något jag redan vet... Efter en stund säger han "alltså jag gillar inte när du sätter en tidsgräns sådär."
Vilket gör mig extremt ledsen.. Någonstans känns det som att man måste få kunna tänka, drömma och planera inför något. Vi drömmer aldrig om något tillsammans. Vi har en rätt tråkig vardag. Vi planerar inga resor, vi planerar inte barn (han säger även där att jag måste ha jobb innan), vi planerar inte bröllop eller ens middagar. Vi har sällan gäster och om jag ska bjuda över någon måste jag typ berätta för honom först. Och jag måste alltid fråga honom ifall mina vänner får sova över o.s.v annars blir han stressad/sur.
Han kan bli rätt arg när jag pratar om vår framtid. Han blir stressad så fort jag pratar om bröllopsklänningar liksom. Han gör narr av barn, barnsaker, leksaker osv. Jag är snart färdig förskollärare och det kan bli rätt jobbigt att höra honom skämta om att vi ska kedja fast våra framtida barn i källaren på bröd och vatten. Visst, hans humor kan vara mörk ibland och jag fattar väl att det inte är på riktigt. Men ändå, att höra honom dra samma skämt så fort jag pratar om barn är rätt segt. Och i flera år när jag har uppmärksammat att ett barn har varit gulligt t.ex. ute på stan, har han VARJE gång sagt "nej, inte än" eller räknat ner "FYRA ÅR KVAR." (För några år sedan satte jag en ålder då jag kan tänka mig att skaffa barn - 28 år. Han har fastnat där av nån anledning..)
Vad fan ska jag göra? Vi äger en katt tillsammans och ska precis skaffa en till för den första kattens skull. Men liksom.. Jag fattar inte. När jag skriver ner grejerna låter han som en psykopat.. Men man kanske vänjer sig när man lever med nån som beter sig såhär.. Jag är helt förkrossad..