• Singel igen vid 29 års ålder

    Lör 9 maj 2015 11:13 Läst 9066 gånger Totalt 10 svar
    Lör 9 maj 2015 11:13

    Undrar om det finns någon där ute som jag?

    Har för ett par månader sen gjort slut med mitt livs kärlek, vi var tillsammans i nästan tio år och han är den enda jag älskat. Jag är nu 29 år, har hängett mig helt och hållet åt honom och vårt förhållande och känner nu att jag har inget kvar. Allt i mitt liv har kretsat kring honom och oss...

    Vännerna har gift sig och skaffat barn, har bara väldigt ytlig kontakt med de, och min familj står jag inte nära.

    Vi hade planer på att skaffa barn men hann göra slut innan det hände så nu sitter jag ensam i en tom lägenhet och gråter mig till sömns varje dag.

    Har läst många trådar om folk som gjort slut men känner inte att jag kan relatera till någon. Jag känner att jag aldrig vill vara med någon utom honom, att det ändå är för sent om jag skulle vilja, vem är 30 år och singel och vem skulle vilja vara med mig, jag känner mig gammal och har inget att ge. Kommer aldrig få barn heller nu.

    Jag känner att jag inte har en orsak att leva längre och har funderat mycket på självmord... För jag vet att livet aldrig kommer bli som det var.

    Vi var så lyckliga tillsammans, inte som andra trådar jag läst där saker inte fungerat utan vi var på riktigt lyckliga, och jag är säker på att det vi hade inte går att hitta igen. Jag har verkligen aldrig träffat ett par som ens kan liknas vid oss, vi stod varandra nära på ett sätt som ingen annan, han var verkligen mitt allt på alla sätt, psykiskt, fysiskt.

    Finns det någon där ute som gått igenom samma sak, ett uppbrott efter många år tillsammans, där ni efteråt känt att verkligen allt är förlorat? Vad gjorde ni för att ta er igenom det? Tog ni ens igenom det eller finns känslan av hopplöshet kvar?

    Jag har börjat få rutin på min vardag, jag går och tränar, jag jobbar, jag träffar en psykolog. Men inget hjälper. Psykologen förstår mig inte alls och att se folk i min omgivning ger mig bara mer ångest då allt jag kan tänka på är vad jag förlorat och att inget kan bli sig likt.

    Jag kommer aldrig känna mig genuint glad igen.

  • Lör 9 maj 2015 12:15 #1

    Jag kan inte känna igen mig i din situation men vill ge dig lite hopp. Visst har jag haft pojkvänner men jag har haft svårt att öppna upp mig för dem och har väl egentligen aldrig varit kär. Att jag skulle få barn fanns inte på kartan. Men så träffade jag en underbar kille, två månader innan jag skulle fylla 30. Helt plötslig var jag kär och Idag har vi en älskad dotter på 2 år och ska gifta oss om en månad. Så livet är inte över för att du börjar närma dig 30! Gammal!? Nääää! Man vet aldrig vad livet har att erbjuda, på gott och ont. Men jag tror absolut att du kommer hitta rätt igen och finna lyckan!

  • Lör 9 maj 2015 13:22 #2
    Undrande skaning skrev 2015-05-09 12:15:47 följande:

    Jag kan inte känna igen mig i din situation men vill ge dig lite hopp. Visst har jag haft pojkvänner men jag har haft svårt att öppna upp mig för dem och har väl egentligen aldrig varit kär. Att jag skulle få barn fanns inte på kartan. Men så träffade jag en underbar kille, två månader innan jag skulle fylla 30. Helt plötslig var jag kär och Idag har vi en älskad dotter på 2 år och ska gifta oss om en månad. Så livet är inte över för att du börjar närma dig 30! Gammal!? Nääää! Man vet aldrig vad livet har att erbjuda, på gott och ont. Men jag tror absolut att du kommer hitta rätt igen och finna lyckan!


    Tack så jättemycket. Har själv läst en del "lyckliga slut-historier" och det ger mig ett visst hopp. Min situation handlar inte om att jag vill hitta någon igen utan om jag någonsin kan bli lycklig.

    Jag är fullkomligt säker på att den kärlek vi hade inte går att finna igen och ev. kommer jag spendera livet ensam, vilket är helt ok. Man kan vara lycklig ändå MEN jag är osäker på om jag kan bli det utan honom när jag vet att han finns där ute i världen och att han är min enda riktiga kärlek.
  • Lör 9 maj 2015 15:04 #3 +1

    Min mor gifte sig med sitt livs kärlek när hon var 40, så du är rätt ung än. De har fått mina två småsystrar efter det. Innan dess har hon mig och min bror med två olika män. Så livet kan gå lite hur som helst, det finns sällan en rak väg. Framförallt i min familj känns det som, tror mormor gifte sig med sin tredje och största kärlek när hon var 50. 


    Jag förstår att det är tufft, framförallt om man gjort att hela ens liv handlar om den andre. Men jag är övertygad om att du kan, när detta är över, se på detta som en av de mer lärorika perioderna i ditt liv. Det är bra att lära sig vara ensam, älska sig själv och finna en mening på egen hand, därför det kommer berika ditt förhållande. Det är svårt att älska någon, som inte älskar sig själv. 

    Ge inte upp hoppet! {#emotions_dlg.flower}

  • Lör 9 maj 2015 20:09 #4

    Jag kan känna igen mig lite i din siuation. När jag och mitt ex gjorde slut så kom dethelt outof the blue. Vi hade också ett helt konfliktfritt förhållande, vi var lyckliga trodde jag, men någonting saknades för honom och så varhan otrogen men erkände direkt och grät och var knäckt och jag hade överseende med det, men en veck senare gjorde vi slut. Och jag hade panikångest attacker, mådde riktigt ritkgit risigt. Dessutom lider jag av seperationsångest så det var tufft. Något som hjälpte med den där ångestkänslan var atarax, kolla upp det kanske.

    Bortsett från det så trodde jag inte att jag någonsin skulle bli lycklig igen eller kunna träffa någon och bli kär.

    Men här sitter jag idag och ska gifta mig med en fantastisk kille som jag älskar enormt mkt. Det är en lika stark kärlek men en annorlunda kärlek. Alla kärlekar är unika.

    Det jag vill säga är väl egentligen att du kommer över det, det går över. Jag älskar fortfarnde mitt ex men det gör inte ont och jag skulle inte byta tillbaka, fast jag då trodde att jag aldrig skulle kunna bli kär i någon annan. Det är en svår tid men du kommer att må bra snart. Låt det tta sin tid.

    Önskar dig styrka och lycka

  • Plätti­s
    Visa endast
    Lör 9 maj 2015 23:14 #5

    Jag gjorde slut med den kille jag trodde var mitt livs kärlek för några år sedan. Och det tog länge innan jag förstod mitt eget värde och att mitt mående inte hängde på honom. Jag hade inget liv utanför förhållandet och fick bygga upp vänrelationer från noll när jag blev ensam.

    Om du inte får hjälp av din psykolog så är det bättre att byta än att plågas och vänta på att ni ska börja klicka. Med tanke på det du skriver ska du inte ge upp och lägga ner psykologkontakten, utan håll ut och hitta någon som passar dig.

    Jag träffade min sambo innan jag hade fått ordning på mitt liv, och det är det enda jag ångrar. (Han gör det dock inte.) Första halvåret vi var tillsammans slet jag med PTSD och depression, så han fick torka tårar och hålla om mig halva nätterna. Det var fruktansvärt, och jag önskar att vi hade haft solsken och fluffiga rosa moln istället för avgrundsdjupt mörker under den tiden.

    Fokusera ett tag på dig själv och att du ska må bra. Du är värd allt eftersom du är fantastisk som du är, och du är inte ensam. Försök hitta sätt att engagera dig, kanske politiskt eller i ideella föreningar där du kan träffa andra med samma syn på livet som du. För mig var det ett jättebra sätt att lära känna andra och bygga upp en egen umgängeskrets.


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Tis 12 maj 2015 15:10 #6

    Det är ett helvete i början men det finns ändå en framtid - någonstans på andra sidan. Jag och mitt ex var inte ihop lika länge som ni men hade ändå planerat äktenskap och jag känner igen en del av känslorna. Det var först när han plötsligt gjorde slut som jag insåg vad en deprimerad kan gå igenom; jag visste inte att man kunde må så illa. Att varje dag kan börja uruselt för att man måste vakna ensam. När varje klädesplagg var inköpt av/med tanke på honom skulle jag behövt gå naken för att inte bli påmind om min eländiga situation - och då har vi ändå inte ens kommit ut ur sovrummet. Enda anledningen till att jag inte använde min läkarexamen för att skriva ut några livsfarliga substanser var för att jag inte ville slänga bort de 55 åren på andra sidan.

    En kompis frågade mig efter något år om det var honom jag längtade efter eller en man. Jag sa att jag inte visste eftersom det varit samma sak för mig.

    Först måste du sörja relationen. Sedan hitta dig själv igen. Och sedan hitta en man som du klickar tillräckligt bra med för att ni ska våga bilda familj. Inget steg är särskilt lätt eller går snabbt men det är går. Du sörjer antagligen nu att ni inte har barn ihop. Då har du heller inget kvar av honom. Men så småningom kan det bli en styrka eftersom du kan få en ny kärnfamilj.

    Något som hjälpte mig  var "Sorgbearbetning". Mycket jordnära, praktiskt, och jag tror det kan passa dig som också behöver finna dig själv extra bra. Det går utmärkt att använda boken som självhjälpsbok utan någon att berätta för om du inte har några nära vänner. (Själv hade jag pga jobbet precis flyttat långt ifrån alla jag kände när jag började.) Glömt inte ett stort paket näsdukar - att utreda djupen i sin förlust gör ont - fast det är knappast något nytt för dig.
    www.sorg.se/fakta-om-sorg/sorgbearbetning/
    www.sorg.se/bocker/

    Du började väldigt tidigt med din långvariga relation så du har faktiskt gott om tid på dig för allt det här. På gott och ont så kommer tiden kännas mycket längre än de år som faktiskt går. Och byt psykolog! Alla människor fungerar inte lika bra ihop och det gäller psykologer också. Jag råkade snubbla över en som verkade förstå varje ord jag sa.

    Motion är ett bra sätt att må bättre. De där lyckohormonerna kommer verkligen väl till pass när man mår dåligt. Själv tyckte jag att intensiv träning under relativt kort tid funkade bäst, men prova själv vad du mår bäst av. En del älskar sina trista promenader. Flört

    Det finns fantastiska män därute. Du har antagligen aldrig märkt dem eftersom du som "upptagen" inte haft "radarn på". Även om män som passar dig perfekt inte är särskilt vanliga så behöver du faktiskt bara hitta en enda.

    Själv hittade jag efter tre år en man som var ännu bättre än min förra. Verkligen en själsfrände! Vi har nu varit gifta i fem år och har en dotter ihop.

    Min faster blev änka med tre små vilda pojkar. Hon tänkte också på sig själv som för gammal och förbrukad. Tills mannen hon 25 år senare fortfarande är gift med dök upp något år senare. Hon tyckte nästan att det var pinsamt att hon hade kunnat "glömma" sin älskade man så snabbt.
    Min svärmormor hittade sitt livs kärlek på seniorboendet när hon var 79! (Min svärmor blev till innan den snabba skilsmässan.) Jag hoppas verkligen att du inte behöver vänta så länge men det är faktiskt aldrig försent.

    Styrkekramar och ta inte livet av dig. Det finns hopp!

  • Ons 13 maj 2015 18:30 #7

    när jag separerade från "mitt livs kärlek" var jag övertygad om att jag skulle vara singel för evigt. jag hade verkligen inget som helst intresse av att träffa någon med förhoppning om att leva med den livet ut, jag saboterade även de mest potentiella relationerna och jag var helt och hållet på det klara med att jag skulle vara ensam. när jag närmade mig 30 träffade jag en fantastisk man. hans tilltro till mig var starkare än det sabotage jag själv ägnade mig åt. jag har aldrig upplevt den kärlek jag lever i nu. 
    livet kan vara fint även om du är singel och kärleken kan inträffa även om du hunnit fylla 30.
    vill du få hjälp att gå vidare kanske du ska be att få en ny psykolog, glöm inte att det är du som ska stå i fokus - det har du rätt till!

  • Ons 13 maj 2015 18:55 #8
    augusti skrev 2015-05-09 20:09:33 följande:

    Jag kan känna igen mig lite i din siuation. När jag och mitt ex gjorde slut så kom dethelt outof the blue. Vi hade också ett helt konfliktfritt förhållande, vi var lyckliga trodde jag, men någonting saknades för honom och så varhan otrogen men erkände direkt och grät och var knäckt och jag hade överseende med det, men en veck senare gjorde vi slut. Och jag hade panikångest attacker, mådde riktigt ritkgit risigt. Dessutom lider jag av seperationsångest så det var tufft. Något som hjälpte med den där ångestkänslan var atarax, kolla upp det kanske.

    Bortsett från det så trodde jag inte att jag någonsin skulle bli lycklig igen eller kunna träffa någon och bli kär.

    Men här sitter jag idag och ska gifta mig med en fantastisk kille som jag älskar enormt mkt. Det är en lika stark kärlek men en annorlunda kärlek. Alla kärlekar är unika.

    Det jag vill säga är väl egentligen att du kommer över det, det går över. Jag älskar fortfarnde mitt ex men det gör inte ont och jag skulle inte byta tillbaka, fast jag då trodde att jag aldrig skulle kunna bli kär i någon annan. Det är en svår tid men du kommer att må bra snart. Låt det tta sin tid.

    Önskar dig styrka och lycka


    Känner igen en hel del av det du skriver, såsom panikattackerna och känslan av att aldrig vars lycklig igen. Att du hittat rätt inger hopp. Tackar så hjärtligt för att du tog dig tiden att svara.
  • Ons 13 maj 2015 19:06 #9
    Lenblo skrev 2015-05-12 15:10:22 följande:

    Det är ett helvete i början men det finns ändå en framtid - någonstans på andra sidan. Jag och mitt ex var inte ihop lika länge som ni men hade ändå planerat äktenskap och jag känner igen en del av känslorna. Det var först när han plötsligt gjorde slut som jag insåg vad en deprimerad kan gå igenom; jag visste inte att man kunde må så illa. Att varje dag kan börja uruselt för att man måste vakna ensam. När varje klädesplagg var inköpt av/med tanke på honom skulle jag behövt gå naken för att inte bli påmind om min eländiga situation - och då har vi ändå inte ens kommit ut ur sovrummet. Enda anledningen till att jag inte använde min läkarexamen för att skriva ut några livsfarliga substanser var för att jag inte ville slänga bort de 55 åren på andra sidan.

    En kompis frågade mig efter något år om det var honom jag längtade efter eller en man. Jag sa att jag inte visste eftersom det varit samma sak för mig.

    Först måste du sörja relationen. Sedan hitta dig själv igen. Och sedan hitta en man som du klickar tillräckligt bra med för att ni ska våga bilda familj. Inget steg är särskilt lätt eller går snabbt men det är går. Du sörjer antagligen nu att ni inte har barn ihop. Då har du heller inget kvar av honom. Men så småningom kan det bli en styrka eftersom du kan få en ny kärnfamilj.

    Något som hjälpte mig  var "Sorgbearbetning". Mycket jordnära, praktiskt, och jag tror det kan passa dig som också behöver finna dig själv extra bra. Det går utmärkt att använda boken som självhjälpsbok utan någon att berätta för om du inte har några nära vänner. (Själv hade jag pga jobbet precis flyttat långt ifrån alla jag kände när jag började.) Glömt inte ett stort paket näsdukar - att utreda djupen i sin förlust gör ont - fast det är knappast något nytt för dig.

    www.sorg.se/fakta-om-sorg/sorgbearbetning/

    www.sorg.se/bocker/

    Du började väldigt tidigt med din långvariga relation så du har faktiskt gott om tid på dig för allt det här. På gott och ont så kommer tiden kännas mycket längre än de år som faktiskt går. Och byt psykolog! Alla människor fungerar inte lika bra ihop och det gäller psykologer också. Jag råkade snubbla över en som verkade förstå varje ord jag sa.

    Motion är ett bra sätt att må bättre. De där lyckohormonerna kommer verkligen väl till pass när man mår dåligt. Själv tyckte jag att intensiv träning under relativt kort tid funkade bäst, men prova själv vad du mår bäst av. En del älskar sina trista promenader.

    Det finns fantastiska män därute. Du har antagligen aldrig märkt dem eftersom du som "upptagen" inte haft "radarn på". Även om män som passar dig perfekt inte är särskilt vanliga så behöver du faktiskt bara hitta en enda.

    Själv hittade jag efter tre år en man som var ännu bättre än min förra. Verkligen en själsfrände! Vi har nu varit gifta i fem år och har en dotter ihop.

    Min faster blev änka med tre små vilda pojkar. Hon tänkte också på sig själv som för gammal och förbrukad. Tills mannen hon 25 år senare fortfarande är gift med dök upp något år senare. Hon tyckte nästan att det var pinsamt att hon hade kunnat "glömma" sin älskade man så snabbt.

    Min svärmormor hittade sitt livs kärlek på seniorboendet när hon var 79! (Min svärmor blev till innan den snabba skilsmässan.) Jag hoppas verkligen att du inte behöver vänta så länge men det är faktiskt aldrig försent.

    Styrkekramar och ta inte livet av dig. Det finns hopp!


    Tack för att du tog dig tiden att verkligen skriva ett långt inlägg med konkreta råd och exempel på hur du lyckats ta dig ur en så svår tid.

    Idag har varit en extra tung dag, jag har jobbat men allt har känts lite extra hopplöst och ditt inlägg fick mig att fälla lite tårar...

    Jag tror dina ord om att behöva hitta sig själv efter en sån här grej är kärnan till om jag nånsin kan bli lycklig igen. Jag känner mig inte ens längre som en hel person eftersom precis allt kretsat kring ett "oss" eller honom i så många år.

    Just nu är det verkligen omöjligt för mig att ens tänka i såna här banor, att livet kan bli bra igen. Jag tror också starkt på att han är mitt livs kärlek och att hitta något sånt igen tvivlar jag på. Men det viktiga för mig är inte att veta att det finns nån därute som jag kan känna så här för igen utan den andra biten om att vara lycklig och nöjd i mig själv... Förhoppningsvis kommer detta senare och det här med sorgbearbetningsböcker kan kanske hjälpa mig.

    Tack än en gång för stöd och så fina historier om att ta sig vidare... Jag hoppas innerligt att jag kan känna så en vacker dag igen. Jag har under hela mitt liv aldrig gått igenom något liknande och känner mig just nu som världens mest olyckliga människa...
  • Ons 13 maj 2015 19:13 #10
    stresso skrev 2015-05-13 18:30:37 följande:

    när jag separerade från "mitt livs kärlek" var jag övertygad om att jag skulle vara singel för evigt. jag hade verkligen inget som helst intresse av att träffa någon med förhoppning om att leva med den livet ut, jag saboterade även de mest potentiella relationerna och jag var helt och hållet på det klara med att jag skulle vara ensam. när jag närmade mig 30 träffade jag en fantastisk man. hans tilltro till mig var starkare än det sabotage jag själv ägnade mig åt. jag har aldrig upplevt den kärlek jag lever i nu. 

    livet kan vara fint även om du är singel och kärleken kan inträffa även om du hunnit fylla 30.

    vill du få hjälp att gå vidare kanske du ska be att få en ny psykolog, glöm inte att det är du som ska stå i fokus - det har du rätt till!


    Exakt så som du skriver i första meningen känner jag idag. Det är helt omöjligt stt föreställa mig att vara med någon annan och det vill jag inte heller. Att hitta någon är absolut inte det viktiga för mig utan att ta mig igenom denna perioden och veta om det ens är möjligt... Jag hoppas jag får uppleva det du gjort och stå på andra sidan någon dag, att känna glädje... Jag tror dock i mitt fall att livet som singel kommer passa mig bättre men som sagt, viktigast är att det finns folk som du därute som tagit sig igenom det och det känns verkligen skönt att få läsa och ta del utav...

    Tack
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll