1cinalifetime skrev 2015-04-22 23:19:54 följande:
Har redan sagt till den blivande mannen att jag vill ha hans stöd fram till altaret. Samtidigt vill vi båda egentligen ses först när det är dags, ordentligt. :) Hade tänkt fråga prästen om hon tillät att jag fick gå fram med min dotter. Min dotter är 14 och för gammal för att agera brudnäbb men för ung för att vara tärna. Dottern vill sååå gärna vara med och skrida fram med mig eller med oss alla.
Får försöka leta fram mina "tåsulor" i gel. De borde hjälpa lite i alla fall.
Vet att det är illa att inte dricka under lång tid. Och i min dröm tar man ett glas bubbel, eller två, under tiden man fixar sig. Denna gången vill jag inte frångå mina drömmar! Har varit gift förut och den dagen var inte alls som jag drömt om.
En fråga... Vad menar din läkare med förstadie till fibro?
Nyfiken då jag själv har svårt att förlika mig med min diagnos. Tog mig 7 år att få diagnos, anade att jag hade fibro. Men när jag väl fick diagnosen så ville jag inte veta av det. Fick även ME på köpet...
Kan du inte se bröllopet som något som ger dig superkrafter att orka bråka med sjukvården? Jag har slitit som ett djur för att få hjälp med mina problem, och en del i det har varit att jag vill klara av bröllopsdagen. Hittills består det till största delen av att prova olika mediciner som gör att smärtan blir hanterbar, men det går inte alls bra än så länge.
Jag bad att få bli utredd för fibro bara för att få en diagnos och veta vad som är fel. Min smärtproblematik började när jag var 10 och har varit oförändrad sedan jag var 15-16. Nu är jag 27 och äckligt less på att ha ont och vara begränsad av min smärta. I alla fall tryckte min läkare på triggerpunkterna och jag hade 10 av 18. För att det ska räknas som fibro ska man ha 11.... Så med tiden kan det säkert utvecklas till fibro, men i nuläget har jag bara ont.
Att du har svårt att förlika dig med din diagnos förstår jag absolut, men jag har haft ont så länge utan en diagnos att det skulle kännas bra att bara kunna förklara för alla som ifrågasätter min smärta att det beror på något. Sedan jag var liten har jag fått höra att jag själv hittat på mina smärtor för att slippa undan allt från att hjälpa till hemma till att vara med på gympan i skolan. Nu har jag gjort egna efterforskningar och kommit fram till att smärtan förmodligen beror på överrörlighetssyndrom (en mildare form av Ehler-Danlos). Jag har även fått det bekräftat av en läkare. Att jag har ett namn på min "fiende" gör i och för sig inte att det gör mindre ont, men jag inbillar mig i alla fall inte.
För mig var det en lättnad, att få veta att det inte är något fel på bara mig utan att fler har samma problem. Att jag kommer få leva med det resten av livet accepterade jag för många år sedan, men nu ser jag ingen anledning att vara rädd för det eller tro att det kommer hindra mig i framtiden. Det värsta jag kunde föreställa mig var att inte kunna få barn eftersom min kropp inte skulle klara av det, men det oroar jag mig inte för längre. Så länge jag ser till att ha muskler som håller ihop kroppen kommer jag klara vad som helst. (Eftersom överrörligheten påverkar bindväv och senor, vilket leder till sträckningar och att saker och ting lättare hoppar ur led om inte muskulaturen är en rustning som skyddar allt.)
