• Anonym (Lilla­n)
    Äldre 26 jan 12:51
    20284 visningar
    27 svar
    27
    20284

    Att inte bli sedd av den man älskar

    Jag tror jag behöver hjälp med en utomståendes ögon på ett problem. 

    I helgen bråkade jag och min blivande man, om samma sak som vi egentligen alltid bråkar om. Vi var ute med kompisar, och jag kände mig som a million bucks. Men min blivande pratade hellre med alla andra, sa inte ens att jag såg bra ut när jag kom till festen någon timme senare än honom. 

    Senare på kvällen gick vi ut, och någon satt bredvid oss och försökte stöta på en yngre tjejkompis till oss. Min blivande sa att han skulle låtsas vara hennes pojkvän för att skrämma bort killen, varpå jag blev jättearg och gick därifrån. 

    En tag senare upptäckte han att nästan alla hans chefer var ute på samma ställe som oss och gick till dem för att säga hej. Han frågade inte om jag ville följa med och bli presenterad, utan lät mig sitta kvar vid bordet med våra vänner (som senare gick dit eftersom de kände några av dem).

    När vi skulle gå hem frågade han varför jag var sur, och jag förklarade att jag var ledsen eftersom jag hamnar i skymundan och för att det känns som att han hellre är någon annans pojkvän än min. Det är inte första gången han ska låtsas vara någons pojkvän eller ta hand om tjejkompisarna för att "skydda" dem från någon. Jag blir arg eftersom tjejerna faktiskt klarar sig. När jag går ut så är det ingen som tar hand om mig, utan det får jag göra själv. Är man inte intresserad av någons närmanden så säger man nej och går därifrån, svårare är det inte. 

    Eftersom det kändes som att det inte var någon idé att prata klockan tre på natten tog vi det dagen efter istället, och då bad han om ursäkt och sa att det inte skulle hända igen. Men jag vill inte höra att det är sista gången, utan jag vill inte att det ska behöva hända över huvud taget. Borde han inte förstå att det gör mig ledsen och låta bli att göra det från första början? 

    Vi planerar bröllop till nu i sommar, så jag oroar mig för vad som händer efter det. Kommer han fortfarande göra samma sak när vi är gifta? Jag vill vara hans nummer ett, hans fokus, allt som betyder något. Och det säger han att jag är, och när det är bara vi två så känner jag det. 

    I efterhand sa han att jag såg lite dämpad ut, och han ville vänta med att presentera mig för cheferna till jag var mitt vanliga, glada jag. Att det var han som var orsaken till att jag var "dämpad" verkade han inte förstå.

    Jag ställer allt på sin spets i och med att bröllopet närmar sig med stormsteg, och det känns som att även småsaker blir jättestora. Min blivande är allt jag någonsin önskat mig, och han ser mig och lyfter mig som ingen annan. Men när han gör såna här saker sårar han mig som ingen annan. 

  • Svar på tråden Att inte bli sedd av den man älskar
  • Alylly­ra
    Äldre 27 jan 12:34
    #1

    Alltså, jag har tyvärr inga konkreta råd att ge dig... Men jag tänkte att jag kan ju i alla fall bumpa upp tråden till förstasidan så att nån annan kanske hittar den.

    Jag vet att jag också ställde saker lite på sin spets innan vårt bröllop. Saker som jag tidigare tyckte var små blev plötsligt ganska stora inför tanken på "är det den här personen jag ska spendera resten av livet med?". Just den saken tror jag är ganska normal.

    Jag tycker det verkar som att ni tar sunda beslut i alla fall, genom att vädra problemen med varandra och att inte ta det mitt i natten utan vänta till morgonen efter. Men det skulle kanske också hjälpa att ta upp problemen precis när de uppstår.
    Jag försöker inte lägga skulden på dig, men du skulle kunna förkomma honom genom att t.ex. själv följa med honom fram och hälsa på cheferna. Absolut borde han bjuda med dig, men om han inte gör det så kan du visa att du vill vara hans nr 1 (eller att han är nr 1 för dig) genom att ta för dig av situationen.

    Om han erbjuder sig att vara någon annans pojkvän kan du snällt säga till honom att hon klarar sig nog själv, alternativt påpeka att "Hur skulle det kunna gå nu när vi har suttit här och hånglat/hållit handen/kramats?" Eftersom ni redan har haft konversationen om att du inte tycker om när han gör så så borde han fatta vad du menar.

    Hoppas någon annan har bättre analyser att komma med, för jag känner att jag mest svamlar nu...

  • Anonym (Lilla­n) Trådstartaren
    Äldre 27 jan 12:54
    #2

    Vi pratade om det på kvällen också, jag förklarade varför jag blev ledsen/arg och han förstod. Men vi lyckades liksom inte göra något av det, utan det slutade bara med att jag var ledsen och han bad om förlåtelse utan att lyssna noggrannare. Därför pratade vi om det dagen efter, då jag också fick möjlighet att säga att jag oroar mig för hur det kommer bli när vi är gifta. Kommer alla de saker jag blir arg och ledsen över magiskt försvinna bara för att jag blir hans fru? Det betvivlar jag. 

    Om jag inte hade varit arg och ledsen redan innan han gick för att prata med sina chefer skulle jag ha gått dit och strålat, charmat alla precis som mitt vanliga jag brukar göra. Men nu kände jag mig redan oönskad och i vägen, så jag satt kvar. När jag gick dit för att säga att det var dags att börja hämta jackorna och gå hem för att stället skulle stänga började dra i honom för att gå på efterfest, men han förstod tack och lov att jag ville ha honom med mig hem så att vi fick prata med varandra.

    När vi är bland vänner eller på uteställen så brukar vi inte kramas, pussas eller ens sitta bredvid varandra. Min blivande sitter ofta och pratar med vänner och bekanta medan jag är uppe och dansar. De gånger vi faktiskt pussas eller kramas brukar vännerna retas och ropa "snusk!" eller liknande, och då är det inte lika roligt. 

    Det jobbiga är att jag VET att jag är hans nummer ett, allt som betyder något och den som är i hans tankar hela tiden. Men jag glömmer det snabbt, särskilt eftersom han ser bra ut och ofta hamnar i centrum. Han är säker på oss och räknar med att jag inte behöver all hans uppmärksamhet varje vaken minut, men jag tolkar det som att jag är ointressant och oviktig.

  • Anonym (Lilla­n) Trådstartaren
    Äldre 28 jan 13:30
    #3

    Jag sa till min blivande man när vi pratade om det häromdagen att jag inte blev sedd som barn, vi var många syskon och mina föräldrar jobbade mer eller mindre dygnet runt båda två. Det är först när jag blivit äldre som jag faktiskt har fått en relation till dem. 

    När min blivande inte ser mig tar det extra hårt eftersom jag känner mig liten och bortglömd igen. Jag är inte högljudd och kräver uppmärksamhet på det sätt som mina syskon gör, utan jag bara accepterar det och blir en grå mus i ett hörn. Min blivande har lyft mig ur allt det och fått mig att förstå att jag är viktig. För det mesta klarar jag av det själv också, han behöver inte stå bakom och putta mig framåt för att jag ska våga ta plats. Men jag hade förmodligen bara en dålig dag i helgen när vi var ute. 

    Han vet om att jag har en hel del spöken i mitt förflutna som påverkar mig, men jag har gjort mig av med många av dem och är starkare än någonsin förut. Jag är fortfarande rädd att jag ska skrämma bort honom till slut, men han säger att det inte är några problem. Han älskar hela mig, med mina problem och allt. 

  • Anonym (dina proble­m inte hans)
    Äldre 28 jan 13:46
    #4

    nu är detta inte menat att du är dum å något sätt har skrivit om det flera gånger men ibland går det inte att säga sanningar utan att det låter lite illa.


     


    Jag har själv varit i ett liknande förhållande där min sambo hade ett liknande beteende mönster som du har, inte precis samma bakgrund men behövde helt enkelt bli sedd. Jag fick inte prata med kollegor eller bekanta eller att någon random kom fram och sa hej utan att jag fick reda på att varför presentera du inte mig, varför det ena och det andra. Jag älskade personen över allt och gjorde allt för denne. Men det räckte inte för uppmärksamhetsbehovet var förstort, Var hela tiden tvungen att tänka mig för så att det inte skulle bli problem eller att jag skulle få skit för att jag glömt bort. Kunde inte slappna av när jag var ute med min sambo, tänk om någon kommer, tänk om jag glömmer och så blir det ?jag behöver prata med dig? tillslut undvek jag att vi gick ut tillsammans jag orkade inte behöva tänka på vad jag sa och om jag glömde något. Låt inte ditt behov gå ut över honom om han älskar dig på alla sätt som går. Du kanske skulle besöka en psykolog av något slag och prata ut om dina problem, och sedan inkludera honom i ett parsamtal efter att psykologen anser att du är redo. Låt inte det som varit förstöra det som är. För om du känner att det är din bakgrund som ligger som orsak så börja där, inte med att få honom att rätta sig därefter.


     


    Menar som sagt inget illa gentemot dig, men har själv blivit bortjagad från min sambo, och jag kände igen mönstret som du beskrev.

  • Anonym (Lilla­n) Trådstartaren
    Äldre 28 jan 14:09
    #5
    Anonym (dina problem inte hans) skrev 2015-01-28 13:46:46 följande:

    nu är detta inte menat att du är dum å något sätt har skrivit om det flera gånger men ibland går det inte att säga sanningar utan att det låter lite illa.


    Jag har själv varit i ett liknande förhållande där min sambo hade ett liknande beteende mönster som du har, inte precis samma bakgrund men behövde helt enkelt bli sedd. Jag fick inte prata med kollegor eller bekanta eller att någon random kom fram och sa hej utan att jag fick reda på att varför presentera du inte mig, varför det ena och det andra. Jag älskade personen över allt och gjorde allt för denne. Men det räckte inte för uppmärksamhetsbehovet var förstort, Var hela tiden tvungen att tänka mig för så att det inte skulle bli problem eller att jag skulle få skit för att jag glömt bort. Kunde inte slappna av när jag var ute med min sambo, tänk om någon kommer, tänk om jag glömmer och så blir det ?jag behöver prata med dig? tillslut undvek jag att vi gick ut tillsammans jag orkade inte behöva tänka på vad jag sa och om jag glömde något. Låt inte ditt behov gå ut över honom om han älskar dig på alla sätt som går. Du kanske skulle besöka en psykolog av något slag och prata ut om dina problem, och sedan inkludera honom i ett parsamtal efter att psykologen anser att du är redo. Låt inte det som varit förstöra det som är. För om du känner att det är din bakgrund som ligger som orsak så börja där, inte med att få honom att rätta sig därefter.


    Menar som sagt inget illa gentemot dig, men har själv blivit bortjagad från min sambo, och jag kände igen mönstret som du beskrev.


    Jag gör mitt yttersta för att inte kväva honom, att han ska ha den frihet han behöver och inte känna att jag måste veta allt hela tiden. Men jag orkar inte heller vara den som hela tiden ska ge efter och acceptera, utan vill att han ska se när jag behöver en kram, en blink eller ett "hur är det, lilla älskling?"

    När vi går ut och träffar vänner blir jag osynlig, och han gör sitt bästa för att prata med alla vännerna och umgås med dem. Men jag tror det beror på att en person som står nära min blivande kritiserade honom för att ha blivit annorlunda tillsammans med mig. Vi var 20 när vi träffades, och det är klart att man blir annorlunda i tidiga 20-årsåldern. Vi har båda två mognat och växt tillsammans. Men min blivande tog väldigt illa vid sig och har sedan dess inte varit lika kärvänlig när vi umgås med vänner. 

    Jag har gått hos psykolog tidigare, men mina problem är inte tillräckliga för att jag skulle få gå kvar. Senast för någon månad sedan sökte jag hjälp igen men blev nekad. Då jag gick hos psykolog följde min blivande med och vi pratade alla tre tillsammans vid något tillfälle. Han är väldigt klok och förstående, så egentligen gjorde inte psykologbesöket någon skillnad. Men vi är duktiga på att prata med varandra och att ventilera när det är något, och har lärt oss hur man gör det ännu bättre. 

    Vi har också ett kodord som betyder "nu är du skitjobbig, kan du lugna dig lite". Det är så dumt och löjligt att det inte går bli arg när man hör det, utan det betyder att vi tar paus och ger varandra lite utrymme att andas. Om vi bråkar eller tjafsar kan vi säga det och så fnittra lite istället för att dra ner varandra och skapa fler problem än vi löser. 
  • Äldre 28 jan 14:09
    #6

    En klok kvinna sa till mig en gång: Du ska ha en man som, när ni kliver in i ett rum tillsammans, skjuter fram dig lite och säger med rak rygg "HÄR har ni MIN tjej!".

    För mig var det ganska talande och ett bra sätt för mig att kunna värdera hur relationen var. Jag har varit i din sits också, och det blev inte bra. Jag var viktig för honom osv, men han kunde inte vara stolt över mig och oss i alla lägen.

    Nu är mitt liv annorlunda. Nu blir jag sedd av min sambo, varje stund och varje dag. Det görs på olika sätt, men det är med handlingar som man kan se vad man betyder för varann.

    För er del behöver ni jobba på kommunikationen er emellan, det är den som fattas. Du pratar, han hör dig men lyssnar inte. Det är skillnad. Du gör troligen samma sak med honom. Han försöker säga dig något, du tolkar det och så är cirkeln igång. Jag rekommenderar er snarare en PREP-kurs (googla) för ska ni leva tillsammans i vått och torrt måste ni ha en fungerade kommunikation.

  • Anonym (Lilla­n) Trådstartaren
    Äldre 28 jan 14:21
    #7
    gloriousgirlgirl skrev 2015-01-28 14:09:50 följande:

    En klok kvinna sa till mig en gång: Du ska ha en man som, när ni kliver in i ett rum tillsammans, skjuter fram dig lite och säger med rak rygg "HÄR har ni MIN tjej!".

    För mig var det ganska talande och ett bra sätt för mig att kunna värdera hur relationen var. Jag har varit i din sits också, och det blev inte bra. Jag var viktig för honom osv, men han kunde inte vara stolt över mig och oss i alla lägen.

    Nu är mitt liv annorlunda. Nu blir jag sedd av min sambo, varje stund och varje dag. Det görs på olika sätt, men det är med handlingar som man kan se vad man betyder för varann.

    För er del behöver ni jobba på kommunikationen er emellan, det är den som fattas. Du pratar, han hör dig men lyssnar inte. Det är skillnad. Du gör troligen samma sak med honom. Han försöker säga dig något, du tolkar det och så är cirkeln igång. Jag rekommenderar er snarare en PREP-kurs (googla) för ska ni leva tillsammans i vått och torrt måste ni ha en fungerade kommunikation.


    Vi är väldigt duktiga på att kommunicera, men som jag skrev i förra inlägget är min blivande väldigt mån om att andra inte ska tro att han är en toffel. Sedan vi pratat de senaste dagarna har han förstått vad jag menar och har lovat att det inte ska hända igen. (Eller åtminstone försöka undvika det.)

    Det är just det du skriver om att lyfta mig och säga "det här är flickan i mitt liv" som jag önskar att han gjorde mer. Hemma gör han det varje dag, men inte när vi är bland andra. Åtminstone inte bland våra vänner. 

    Jag vet att jag har en tendens att överreagera, och särskilt nu inför bröllopet händer det ibland varje dag att jag frågar "vill jag gifta mig med en person som gör så här?" Det kan vara skitsaker eller stora saker. Men jag landar alltid i att jag vill dela resten av mitt liv med honom. Just nu är det min dåliga självkänsla som spökar, kombinerat med att jag hade ett par stora kriser under förra året. Jag känner mig inte stabil, men måste ta tag i det och hitta en lösning. 
  • Äldre 28 jan 15:44
    #8

    Ja, ni verkar prata, men eftersom detta ligger och pyr och inte verkar vara löst så tror jag att ni behöver viss hjälp med att utveckla er kommunikation. Kommunikation och att prata kan vara skilda saker. Du ska inte känna dig som du gör nu, och han vill troligen inte heller vara den som får dig att känna som du gör. Men för att ert äktenskap ska bli bra, så behöver ju båda må bra i relationen och man kan behöva förstå sina egna behov och känslor. Ta hjälp att lära er bli bättre tillsammans, det är ingen skam i det. Det kan man göra även om man upplever att man inte har så stora problem. Jag rekommenderar som sagt PREP-kurs.

  • Anonym (Ego-p­ojkvän­?)
    Äldre 28 jan 22:10
    #9
    gloriousgirlgirl skrev 2015-01-28 14:09:50 följande:

    En klok kvinna sa till mig en gång: Du ska ha en man som, när ni kliver in i ett rum tillsammans, skjuter fram dig lite och säger med rak rygg "HÄR har ni MIN tjej!".

    För mig var det ganska talande och ett bra sätt för mig att kunna värdera hur relationen var. Jag har varit i din sits också, och det blev inte bra. Jag var viktig för honom osv, men han kunde inte vara stolt över mig och oss i alla lägen.

    Nu är mitt liv annorlunda. Nu blir jag sedd av min sambo, varje stund och varje dag. Det görs på olika sätt, men det är med handlingar som man kan se vad man betyder för varann.

    För er del behöver ni jobba på kommunikationen er emellan, det är den som fattas. Du pratar, han hör dig men lyssnar inte. Det är skillnad. Du gör troligen samma sak med honom. Han försöker säga dig något, du tolkar det och så är cirkeln igång. Jag rekommenderar er snarare en PREP-kurs (googla) för ska ni leva tillsammans i vått och torrt måste ni ha en fungerade kommunikation.


    Så himla bra skrivet! Jag hade aldrig accepterat ett sånt beteende av min man...hade känt mig kränkt. Även om han ber om ursäkt osv så ska han från början VILJA visa upp dig för sina kollegor/chefer oavsett. Han ska ta dig i handen, leda dig dit och säga "detta är min tjej!!!"..
    Inget konstigt me d! Han ska va stolt över sin kvinna och skryta!
  • Äldre 29 jan 09:03
    #10

    Läser lite och känner, fan vilken tur jag har som har en tjej som har en egen vilja och kan ta sitt eget initiativ. Står jag och pratar med någon så kommer hon själv fram och säger hej. Klart jag presenterar henne om någon kommer fram och pratar med mig när hon står vid sidan om, men ALDRIG att jag skulle dra henne som en hund runt i rummet hängande efter mig för att presentera henne, hon klarar sig själv och vi sitter inte ihop vid höften bara för att vi är ute bland folk. Hon vet jag älskar henne varje dag varje sekund det tvivlar ingen av oss på. Men inte springer jag fram och skall bli presenterad som hennes pojkvän bara för att hon står och pratar med någon tjej/kille. Är vi mer än armlängds avstånd ifrån varandra så saknar vi varandra men samtidigt kan vi vara på samma ställe (korg/gym, osv) och ändå ha varsitt liv och umgänge.


     


    Hade det vart min tjej(vart i den situatationen ) så hade jag bara känt, men herregud människa kan jag få prata med en människa utan att du skall ha din bekräftelse hela jävla tiden. Kan inte jag få ha lite egentid bland vänner


    Live free, ride free
Svar på tråden Att inte bli sedd av den man älskar
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.