• Sambo ska flytta utomlands och plugga?

    Tis 20 jan 2015 21:17 Läst 5087 gånger Totalt 6 svar
    Tis 20 jan 2015 21:17
    Jag och min kille har varit tillsammans i 1,6 år nu. Vi är sambos runt 21. Han har på senaste tiden varit tveksamt med vad han känt för mig då de varit onödigt tjafs om disk, utgångar, kärlek osv.  Han droppade häromdan att han inte riktigt visste vad han ville och tappat känslor.. Han har tydligen känt så ett tag men jag var ovetandes om detta. vi var borta från varan 1 vecka och va då han började känna såhär mest. Jag är väldigt ledsen och så. Men vi har sagt att vi ska försöka typ. För mig känns de ganska konstigt, försöka? Jag ska ba gå och vara glad nu och veta att han tappat känslor för mig, vi ska ha sex och vara gulliga men jag vet att i varje kram och kyss så känner inte han lika mycket som jag. Han kanske ba droppar om 5 dagar att nä jag har inte kunnat känna något mer. Han orkar inte prata om detta häller. Som grädden på moset så har han börjat prata om att han vill plugga utomlands i LA, en termin är onödigt tycker han för då måste han gå om den i Sverige eller nått sånt så han vill vara borta längre, kanske 1 år eller nått sånt. Mest för att uppleva saker å leva livet där säger han. Han har sagt tidigare att han inte riktigt tror man kan vara ihop om någon flyttar utomlands lr till en annan stad. Han fattar alla kompisar som gör slut för man ses ju typ aldrig då oosv. Jag kan förstå det på ett sätt men jag blir så jävla besviken. Om vi nu löser oss och blir bra igen så vet jag att om kanske 6 månader så kommer han ändå flytta utomlands och de kommer ta slut. Kommer då få flytta hem om han drar för har ej råd att bo här själv. Det enda han vill är ju att festa och haffa folk å ba känna sig fri! De fattar väl fan vem som helst. Det gör så jävla ont. Fan mina päron va borta från varan 1 år när dom träffades men de fick mig å min bror. Jag blir så frustrerad att han inte ser på oss mer än så. Och kan han inte åka perioder istället och plugga i sverige? Om det ändå bara är upplevelsen han vill ha, res 2 månader sen kom hem sen res igen senare eller nått sånt. Han värderar inte oss för 5 jävla öre och känns totalt meningslöst och böla nu för att sen hitta tillbaks till varan och veta att i år gör vi ändå slut. Vafan ska man leka kärlek då för? Jag vill verkligen inte göra slut men vadfan?. Vet att alla nu kommer säga att ni är unga då är han inte rätt för dig. Såna 30 plus pepptalk är inget man ser och fattar när det handlar om än själv.
  • Ons 21 jan 2015 21:27 #1

    Jag förstår hur du känner men jag kan också förstå din kille. Jag har tidigare haft långa distansförhållanden vilket resulterade i att jag fick guldkort på SAS/Swiss och att jag förälskade mig i ett nytt land. Men det jag fick med mig mest från de åren var stress och den typen av distansförhållanden är inget jag rekommenderar.

    Jag är en väldigt rotlös person, dessutom pluggar jag internationell juridik och diplomati, en utbildning som tar mig ut i världen. Min fästman driver sitt familjeföretag med bas i Örebro och han kan omöjligt tänka sig att flytta härifrån. Redan i ett tidigt skede, typ när han fick reda på vad jag pluggade så pratade vi om att jag kanske inte alltid kommer kunna eller vilja vara kvar i Örebro, det är en söt stad osv. Men, det finns inga karriärmöjligheter för mig här. Det var svårt för honom att ta men eftersom han driver eget är han flexibel. Örebro kommer kanske alltid att vara en utgångspunkt men det är inte omöjligt att vi har en liten lägenhet någon annanstans.

    När man är ung (jag är själv 25) tror jag att man måste vara väldigt öppen för vad den andra vill med sitt liv. Vi lever inte längre i ett samhälle där den ena förväntas släppa allt när man gifter sig. Jag tror att han och ni bara kommer må sämre om du kräver att han ska stanna. Det låter hårt....

  • Ons 21 jan 2015 21:27 #2

    vad jobbigt! 

    det enda jag kan säga just nu är att du måste fokusera på dig i det här.  Om han bestämmer sig för att upptäcka världen, leva livet och se sig omkring och du inte ingår där - ja då måste du acceptera det och ta det för vad det är. 

    Ta ett beslut utifrån DIG i det här. Orkar du inte vänta på honom och att han kanske bestämmer sig för vad han tycker om dig - ja då är det ju så du känner och då får du agera därefter.   

  • Ons 21 jan 2015 21:41 #3 +2

    Jag är 25, och jag vill bara säga att ni är unga och att han inte är rätt för dig ... :)

    Förstår att det är jobbigt, men damerna ovan har skrivit väldigt kloka ord, så ta till dig av det! 

    Försök inte att tvångsinkuldera någon i ditt liv som inte värdesätter att ha dig i sitt. Du förtjänar bättre. Och du kommer bli mycket lyckligare när du inser att det är bättre att vara själv än med en person som gör en ledsen. För sådant där sårar. Och gör ont. Den dagen då du hittar någon som värdesätter dig mer än något annat kommer du ångra att du lagt ner så mycket tid och energi på någon som inte var värd det! 

    Jag och min kille skulle kunna vara utan varandra i 50 år, jag är övertygad om att vi skulle vänta på varandra, båda två. Det är så det ska kännas! 

  • Alylly­ra
    Visa endast
    Tor 22 jan 2015 18:46 #4

    Det är extremt jobbigt att höra att någon man älskar kanske inte har samma känslor tillbaka, jag kan inte förstå dig utifrån min egen situation men jag har stöttat flera kompisar som har varit med om ungefär samma saker.

    Tyvärr hjälper det inte situationen att försöka hålla ihop om den ena inte vill, det kommer bara leda till tvivel, precis som du beskriver att du har börjat känna gällande din sambos känslor vid varje kyss och varje kram... Det är nog inte vad du vill höra, men ni behöver nog båda ta en paus från varandra och inte försöka på ett tag. Då kan ni få chans att få distans till era känslor och er relation och tänka igenom den ordentligt. Jag hoppas verkligen att ni kan hitta tillbaks till varandra, men du är värd någon som har samma känslor för dig som du har för honom.

    Gällande långdistansförhållanden så har jag och min man flera gånger varit borda från varandra under långa perioder:
    Första gången var en månad (!) efter att vi blivit tillsammans, min man (då pojkvän) åkte på sin sedan länge planerade jorden-runt resa i sju månader.
    Andra gången var två år senare, min man åkte då till Bolivia tre månader för att skriva sitt exjobb.
    Tredje gången var två år efter det, då åkte jag till Kina fyra månader för att skriva mitt exjobb.
    Vid alla tillfällen bestämde vi oss för att vi ville satsa på varandra och vårt förhållande och hade mycket kontakt via mail och telefon under resorna. Ja, det är svintungt, men om båda vill så går det absolut! Men om den ena vill åka utomlands för att distansera sig och "känna sig fri" så tror jag inte att det går.

  • Tor 22 jan 2015 22:36 #5 +1
    Pess skrev 2015-01-21 21:41:14 följande:

    Jag är 25, och jag vill bara säga att ni är unga och att han inte är rätt för dig ... :)

    Förstår att det är jobbigt, men damerna ovan har skrivit väldigt kloka ord, så ta till dig av det! 

    Försök inte att tvångsinkuldera någon i ditt liv som inte värdesätter att ha dig i sitt. Du förtjänar bättre. Och du kommer bli mycket lyckligare när du inser att det är bättre att vara själv än med en person som gör en ledsen. För sådant där sårar. Och gör ont. Den dagen då du hittar någon som värdesätter dig mer än något annat kommer du ångra att du lagt ner så mycket tid och energi på någon som inte var värd det! 

    Jag och min kille skulle kunna vara utan varandra i 50 år, jag är övertygad om att vi skulle vänta på varandra, båda två. Det är så det ska kännas! 


    Bästa jag läst på länge! =)
  • Lör 4 apr 2015 13:05 #6

    Hej! Läste en utav dina andra trådar där du berättade om dina problem när du hade uretrit när du var 17/18 år. Jag sitter i precis samma situation som du. Är 17 år, fyller 18 om någon månad. Jag haft haft trängningar å lite sveda i urinröret. Sällan att det gör ont, men det känns irriterat. Efter att ha läst detta inlägget av dig låter det som om du är frisk? Stämmer det? Hur gjorde du för att bli bra? Var det bara tiden som fick läka ut det? Jag försöker också äta på ett visst sätt, så som du gjorde ungefär. Har provat kortison i urinröret, homeopatmedicin, hiprex osv. Har gått till både Gyn och Urulog men de gav mig bara antibiotika. Antibiotikan funkade inte. Det har blivit lite bättre nu än vad det var i vintras. Men om du nu är frisk, hur gick det till? Skulle vara jättetacksam om du kunde höra av dig till mig och dela din historia. Maila mig gärna :)

    Undrar en rädd 17-åring

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll