• Så svartsjuk, utan grund, rätt att gifta sig?

    Ons 3 dec 2014 18:48 Läst 1920 gånger Totalt 8 svar
    Anonym (svart­sjuk)
    Visa endast
    Ons 3 dec 2014 18:48

    Jag är så himla svartsjuk, vad jag än gör kan jag inte tänka bort det. Det är helt grundlöst då min blivande har samma gränser som jag och håller sig inom dom men jag har ändå den där känslan av att någon annan ska vara bättre, i synnerhet någon av kollegorna. Han har sagt vissa saker i början som han säger att han inte menar när det gäller utseende, som att han föredrar vissa saker och jag kan ju se att andra i hans närhet har dessa attribut. Jag vet inte vad jag ska göra, vi ska gifta oss men är det rätt när jag alltid kommer känna den där svartsjukan känns det som? 

  • Ons 3 dec 2014 19:11 #1 +1

    Jobba med din självkänsla och gå i terapi. Det är det enda råd jag kan ge dig. (Har själv varit sån)

  • Anonym (K)
    Visa endast
    Ons 3 dec 2014 19:13 #2

    Det du beskriver låter inte riktigt som typisk svartsjuka, du skriver ju samtidigt att du vet att han inte skulle vara otrogen. Det låter mer som att du brottas med din självkänsla och att du inte kan låta bli att jämföra dig med andra och undra om du duger. Det låter mer som att du är orolig att han kommer att hitta någon annan, än att du faktiskt tror att han gör det. Bara för att han fällt någon kommentar att han tycker att brunetter är snyggt eller vad det nu kan vara, så finns det ju så otroligt mycket mer i en relation än bara utseende. Kom ihåg att det är dig han har valt, dig han vill vara med.
    Om du på allvar tror att han inte älskar dig utan föredrar någon annan, ska du naturligtvis inte gifta dig med honom, men jag tycker som sagt inte att det låter så, som du beskriver det. Vet inte om det här var till någon hjälp, men om du älskar honom och tror att han älskar dig tycker jag absolut att du ska satsa, våga tro på dig själv och lita på honom. Lycka till!

  • Plätti­s
    Visa endast
    Tor 4 dec 2014 10:59 #3

    Jag har varit likadan. Min sambo är hela min önskelista för vad min drömpartner skulle ha för egenskaper personifierad. Jag å andra sidan har haft mycket att kämpa med under våra år tillsammans, och jag skulle inte ha blivit förvånad om han någon gång under den tiden hade sagt "jag orkar inte mer" och försvunnit. Snarare är jag väldigt förvånad över att han inte sagt det, men jag mådde så dåligt i en period att jag nog inte märkte något som hände omkring mig alls. 

    Även om han höll ut och vi klarade oss igenom allt elände är jag fortfarande inställd på att han ska säga "jag orkar inte" och gå. Fast han gång på gång på gång förklarar hur jag är det bästa som finns. Jag har fått lära mig att hitta mitt eget värde, förstå att jag faktiskt är ganska fantastisk och kommer vara det oavsett vad som händer (med vårt förhållande eller i livet). 

    Det här man säger att man inte kan älska någon annan innan man älskar sig själv är nog inte bara trams. Och att man måste vara en hel person innan man kan vara del i ett par. 

    Jag tror inte att min osäkerhet kommer att försvinna i och med att vi gifter oss, även om jag hoppas att det kommer att kännas lite tryggare i och med att vi verkligen lovar att älska varandra. Idag känner jag mig trygg i vårt förhållande, även om jag fortfarande får små "anfall" när jag är helt säker på att han ska lämna mig. 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Anonym (svart­sjuk) Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 6 dec 2014 14:01 #4

    Tack för era svar! Det är skönt att höra att andra kan känna likadant för det är en ensam känsla. Ja det har med min självkänsla att göra, är så sjukt rädd att bli lurad och att bli bortvald.

    Marleo: Är du helt fri från sådant nu?

    Anonym(K) Precis, det är rädslan för om han skulle göra hitta någon annan mer än att jag verkligen tror att han gör det, för jag tror det inte om honom men så känner man att det kan finnas någon som är så fantastisk och så nära det han räknat upp att han inte kan stå emot... Jag vet ju att man aldrig kan kontrollera allt, ibland måste man tro men det är svårt.

    Plättis: Så känner jag också, att han inte ska orka, han säger att det påverkar hur han interagerar med andra och det är ju tungt att bära att man förändrar någon. Jag vill inte göra det mot honom, jag har inte rätten till det, därför försöker jag vara tyst men så bubblar det upp plus att han läser av mig. Tror också på det där, att man måste vara hel och därför har jag tänkt att jag kanske är för trasig för honom som själv kommit så långt. Skönt att du börjar komma ifrån ditt!

  • Anonym (K)
    Visa endast
    Lör 6 dec 2014 14:31 #5

    Självklart är du inte för trasig för honom. Som Jag sa, det är ju dig han har valt. Var öppen med kommunikationen, och fortsätt jobba med dig själv, det finns hjälp att få. All lycka till er framöver

  • Anonym (svart­sjuk) Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 6 dec 2014 17:35 #6

    Stort tack! Jag kämpar vidare, vi har kommit långt och genomgått så mycket tillsammans :)

  • Plätti­s
    Visa endast
    Sön 7 dec 2014 11:43 #7

    Jag och min sambo har haft en öppen kommunikation, och det är klart att jag blivit ledsen när han sagt att det varit jobbigt. Att JAG varit jobbig. Men han är vuxen och kan avgöra själv om det blir för mycket. Han säger ju ändå att han älskar mig och vill gifta sig med mig, jag kan bara tro honom när han säger det

    Jag är ett kontrollfreak, eftersom det får det att kännas bättre (åtminstone inbillar jag mig det) att vissa saker i livet blir som jag tänkt. Min sambo kan jag inte kontrollera, eller veta vad han tänker. Med hans stöd har jag börjat släppa kontrollen, låta honom göra saker på sitt sätt och lära mig acceptera det. Inför bröllopet har vi bokat en lokal där han var på fest med jobbet. Han kom hem och sa "där ska vi ha festen!" och efter att ha tittat runt på massor av andra ställen bokade vi det. Jag har fortfarande inte sett lokalen, men jag litar på honom när han säger att det är vad vi söker.

    Förut trodde jag också att jag var för trasig för honom, att jag med mina problem sabbade hans liv (PTSD och depression). Men det har fört oss närmare och jag vet att vi klarar all skit framtiden möjligen kan kasta på oss. Lugna, glada dagar klarar alla, men vi överlevde månader, år av tårar, panikångest och elände. Och allt går över.

    Vi har allt det bästa framför oss


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Sön 7 dec 2014 20:32 #8
    Anonym (svartsjuk) skrev 2014-12-06 14:01:24 följande:

    Marleo: Är du helt fri från sådant nu?


    Jag får återfall då och då. Men när jag får dom är jag tvungen att fråga mig själv varför jag är det. Jag för en inre dialog med mig själv och när jag talat mig själv tillrätta så känns det lugnt och skönt i hjärtat.

    Jag ser att jag aldrig svarade på din trådfråga heller. Jag tycker faktiskt att alla har rätt att gifta sig. Även den svartsjuka typen däremot måste man jobba med sig själv istället för att vara utan kärlek i sitt liv. {#emotions_dlg.flower}
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll