Hur känns det att vara gift?

Jag är inte så romantiskt lagd och har nog aldrig känt sådär fluffigt rosa-moln-känslor mer än precis när det är helt nytt. 
Däremot har jag och maken en djup närhet och vi är som två bitar i ett pussel. Jag är allt som han inte är och han är allt som jag inte är. Vi behöver varandra för att bli en helhet.
Det har inte förändrats bara för att jag fick en extra ring på fingret och nytt efternamn. 
Däremot har ju omvärldens syn på oss förändrats och vi ses mer som en enhet och inte som "han och hon"... 

Vi gifte oss för att vi ville fira vår kärlek och vi har spridit ut nöjet så att säga.
Förlovning efter 4 år tillsammans, bröllop ca 8,5 år som sambos (ca 4,5 år efter förlovning). Vi hade väl egentligen lika gärna kunnat ha en stor fest och kallat det för "kärleksfirande" eller något. 
Men då min mamma alltid sagt att vi hade äktenskapstycke och hon var väldigt sjuk och bara inväntade att få dö och vi då tyckte att vi kunde ge henne hoppet om att i alla fall få se oss gifta, så valde vi att gifta oss.

Det hade ju varit extra kul om mamma hade klarat sig fram till bröllopsdagen men hon gick bort 2 månader innan... 

Anniina jag tycker inte att det finns något rätt eller fel där. 

Det som är rätt för er kan vara fel för någon annan.
Så frågan ni ska ställa er själva är:

Vad ser vi mest fram emot, bröllopet och festen - eller att vara gifta.
Alltså, om själva vigseln och festen bara är en transportsträcka fram till det ni ser fram emot så kanske ni ska få det överstökat så att säga.
Om ni inte tror att det kommer bli någon större skillnad på förhållandet efteråt och att ni ser fram emot just den här dagen, att den är målet... tja då kanske ni ska suga på karamellen ett tag till