att bröllop är något eget...

Klart du har rätt till dina känslor, det har man alltid. Det man däremot ska tänka på är hur man BETER SIG. Även om man arg och besviken kan det vara smartast att inte starta något gräl, utan gräma sig "i hemlighet".

En av mina barndomsvänner gifte sig 1 månad efter oss, jag tyckte det bara var kul för då kunde vi bolla tankar och idéer med varandra.

Jag/vi pratade inte speciellt mycket om vårt bröllop med någon annan än varandra. Själv orkar jag faktiskt inte lyssna på folks val av vita nyanser, blommor osv så jag räknade med att ingen skulle orka lyssna på oss heller.

Sken och glittrade inte speciellt mycket före bröllopet, de sista veckorna var hektiska och massor med detaljer som måste fixas. Maken hade just bytt jobb och kunde inte smita tidigare speciellt ofta, så det var jag som rände runt och fixade allt möjligt, hämtade bröllopsprogram från tryckeriet, hade telefonkontakt med restaurang och präst osv.

Man vet ju heller aldrig vad folk har för motiv till att gifta sig, ibland gör folk det i all hast för att de blivit gravida, ska flytta utomlands (ibland är det lättare att ta med en partner om man är gifta) eller av någon annan orsak.

Alla bröllop är dessutom unika; det är människorna som gör festen! Även om släktingarna till viss del kommer att vara de samma, så är ju brudens släktingar plus alla vänner ändå gäster som inte nyligen varit på ERT bröllop.