Första gången jag gifte mig betalade mina föräldrar (mamma pch hennes man) rubbet.Min styvfar, som jag kalar pappa, sade, med glimten i ögat, att brudens far ju skulle betala. Den traditionen är ju "avskaffad" han ville a numera, men han ville som sagt följa den. Min man och jag köpte ringarna själva, och mina morföräldrar betalade för klänningen, annars betalade som sagt föräldrarna allt.
När det var dags för bröllopet kunde de inte komma, jag var jätteledsen för det. Min far och hans nya familj hade sagt att de skulle komma med dök aldrig upp, så jag var ganska ledsen över att ingen av mina föräldrar kom. Men jag har vuxit upp hos mina morföräldrar som blev som mina föräldrar när jag var liten, och de var i alla fall där. Morfar leddde mig till altaret (det var bestämt innan jag visste om farsan skulle komma).
Ja, jag vet; många anser att brudöverlämning är hemskt, det indikerar att kvinnan lämnas över som en ägodel o.s.v., men jag tyckte det är vackert och lägger inga värderingar i det.
Efter bröllopet fick vi ni en summa pengar av min mans mor med sambo och hans far med sambo. Jag tycker ju de kunde gett mina föräldrar de pengarna i stället, men nu blev det ett bidrag till vår bröllopsresa. Jag vill inte låta otacksam för det var jag inte, tyckte bara de kunde hjälpt mina föräldrar som sagt!
Andra gången jag gifte mig fick vi 20 000:- av min styvfar som hjälp. Mina blivande svärföräldrar ställde upp otroligt mycket praktiskt; svärmor sydde den vackra klännningen, de hjälpte till mked maten, stårtorna - ja, allt! De var barnvakt åt vår son så vi kunde ha en "riktig" bröllopsnatt och dagen efter hjälpte de oss städa lokalen, tack och lov fö det var mycket disk och diskmaskinen hade gått sönder...
@TS! Jag förstår att det känns orättvist att din fästmans syster fick mer än ni, men det kan innas flera skäl till det, skäl som de kanske tycker är jobbiga att berätta. Jag tycker ni ska försöka släppa det där och bara se fram emot er bröllop!