• Är det normalt?

    Ons 12 feb 2014 20:05 Läst 1187 gånger Totalt 3 svar
    Anonym (Deppi­g)
    Visa endast
    Ons 12 feb 2014 20:05

    Jag bara måste få snacka av mig lite. 
    Jag blir galen på allt det här.

    Jag är 20 år gammal och jag har varit deprimerad sen innan tonåren. Först när jag var 16 började jag få hjälp och jag går nu på mediciner dagligen (samt samtal med psykolog, om hon nu inte vore sjukskriven).

    När jag tar mina mediciner fungerar allt bra med min Sambo, jag skrattar mycket mer, jag kan skämta om det mesta och även om min ångest och depression inte är helt borta känns allt så mycket lättare.

    Vi ska gifta oss om en månad. Vi har varit förlovade i snart tre år och vi älskar varandra hur mycket som helst.

    Här kommer det jag behöver snacka om.
    Om jag glömmer att ta mina mediciner ibland (eller har en extra dålig dag) känns allt så fel. Jag vill fortfarande gifta mig med min sambo och spendera resten av mitt liv med honom, men. När jag inte har min medicin känner jag mig så vilse och funderar alltid på om det ens är värt att försöka? Jag är 20 år gammal och har inte kunnat vara glad utan mediciner på 10 år. Lycklig ska vi inte ens snacka om.

    Är det medicinerna som spökar med mig eller tvivlar jag?  

     Idag är en sån dag, han har sovit hela dagen då vi jobbar olika skift och jag har varit magsjuk och inte fått behålla medicinen i magen direkt. Bara det att han inte orkar gå upp och ge mig en kram när jag har min ångestattack känns just nu som en deal breaker. 

    Är det här normalt (frågar främst ni andra som kanske också tar medicin för ångest och depression)? Hjälp? 

  • Anonym (norma­lt)
    Visa endast
    Ons 12 feb 2014 21:15 #1

    jag tar inga mediciner, men hade en jättedepression vid 14-17års ålder. vägrade dock medicin. mår bra idag, men har viss ångest ibland och kan få panikattacker. 
     
    jag tror att det du känner är väldigt normalt, oavsett om man har ångest/depressionsproblematik och tar mediciner, eller inte. jag tror t.o.m det kan vara  lite nyttigt att så att säga tvivla lite. har jag gjort någon gång eller tre. liksom " är detta rätt? tänk om det blir fel?"

    en sak jag brukar tänka på, som en här på BT faktiskt skrev en gång:

    "skulle man inte våga ta chansen i kärlek, skulle ingen vara gift/sambo" typ.

    allt kan ju även ha att göra med din depression. för med det kommer ofta ångest och tankar och sånt. jag är ingen expert på något, så det kan vara bara depressionen/hjärnan som spökar med dig, eller medicinen, eller varför inte bägge och?

    vet inte om du fick hjälp eller lugn av något jag skrev, men jag hoppas det. ^^ 

  • Anonym (Arg som ett bi)
    Visa endast
    Ons 12 feb 2014 21:36 #2

    Jag har haft en depression ganska länge, men har under det senaste året ungefär kommit ur den (äntligen!). Precis som föregående talare har jag vägrat ta medicin, vilket inneburit extrema humörsvängningar och oerhört mycket slitningar med min sambo. 

    Det du upplever just nu är förmodligen relaterat till dina mediciner och ditt mående. Själv är jag sådan att jag blåser upp saker i enorma proportioner när jag mår dåligt, att min sambo inte vill ta disken när det är hans tur innebär att jag i mitt huvud packar hans kläder i en väska och slänger ut honom eftersom han ALDRIG kommer ta disken och bara utnyttjar att jag är snäll och kommer göra det även om det inte är min tur. Jag har dock lärt mig att hålla det inuti mitt huvud, inte börja skrika på honom och göra något av allt det arga. Nu kan jag också se hur oprovocerat det är, förstå min egen orimlighet och bara låta det passera. 

    Att ha en respektive som jobbar skift när man mår dåligt är inte särskilt praktiskt, men du måste hitta sätt att kunna hantera din ångest som inte innebär att din blivande man ska fixa det som är fel. När du får en ångestattack, hur gör du för att hantera den? Har du ångestdämpande mediciner eller försöker du ta hand om din ångest utan någon hjälp? Kan du krypa ner hos din sambo och bara känna hans närhet och få ångesten att lätta? 

    Om det skulle vara så att det känns väldigt fel (mer än bara under dina ångestattacker) så kanske det är en idé att skjuta på bröllopet lite? Du är fortfarande väldigt ung, och även om du redan mått dåligt länge så är det viktigt att tänka på att du har hela livet framför dig.

    Viktigast av allt är att inte ta några livsavgörande beslut medan du mår dåligt. Vänta tills magsjukan gått över, prata med din sambo och hitta en gemensam lösning. 

  • Sön 16 feb 2014 18:56 #3

    Så klart det är värt att försöka. Du är ju så pass ung att du har mycket tid på dig att göra både bra och mindre bra saker. Att leva livet tillsammans med medicin, partner och kanske barn fungerar ju alldeles utmärkt. Jag har ätit medicin i snart 16 år och kommer troligen att göra det i 16 år till, minst. :)

    Jag tycker oftast att riktigt bra saker händer när man blundar och tar ett riktigt stort kliv ut i det okända.
    Våga det du längtar till, ta steget och bara lev. 
    Tess 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll