3 dödsfall i familjen sen september!
Det var tråkigt att läsa! Beklagar verkligen!
Min far gick bort i december och jag gifter mig først næsta år, dagen innan hans fødelsedag førøvigt 
Grejjen ær den att æven om man kænner en "lættnad" øver att dom slipper lida, så kommer sorgen. Man vet inte hur man ska førhålla sig. Man undrar hur ledsen man får bli nær man ændå... lite ønskat att dom ska slippa lidandet!
Jag kan inte sorgens alla stadier eller så, men jag har mærkt att nu efter 9 månader kænner jag en otrolig mycket sorg som jag inte kænde tidigare, tror det ær hjærnan som børjar fatta det helt. Den ær liksom... annorlunda.
Det jag vill sæga ær att jag førstår hur du kænner. Jag var på resa i Sydamerika (hade i princip precis landat) nær jag fick beskedet om min pappa. Det blev tre jævligt konstiga veckor, men jag skøt det mest ifrån mig. Kunde inte førstå det eller ta in det...Nær jag kom hem var det begravning på en gång, så min sorg blev vældigt mærkligt. Begravningen var så avlægsen fast jag var ju dær. Vi stædade lægenheten på en gång, och det blev som en slags jættemærklig dimma. Jag hade efter tre veckor inte tagit in det, jag hade ju levt i någon typ av semesterværld.
Hur som helst. Jag vet inte om du skriver før att bara prata av dig eller om du vill ha något superråd. Mitt råd ær att om du vill gifta dig trots detta, så ska du gøra det. Fira kærleken, fira det ni hade, fira att hon funnits. Men ær det før tufft så ær det det! Skjut på det om det kænns bættre så. Kanske vill du fokusera på sorgen och førlusten.
Hur man hanterar førlust ær så olika från person till person. Ibland stænger jag in mig och ibland vill jag prata om min pappa. Jag gråter ganska mycket (fortfarande) nær jag ær sjælv. Jag har många stunder då jag tænker på honom utan att bli ledsen, men så kommer det såna dagar då det ær tårar i øgonen mest hela tiden. Låt sorgen vara just det - sorg. Man FÅR vara ledsen. Det spelar ingen roll om det gått en dag eller 10 år!
Vad skønt att du har en familj som støttar dig! Om du vill prata om det, be dem fråga. Inte hur du mår, utan fråga om du tænker på henne nu, vad du tænker, vad du kænner. Om du inte vill prata om det, sæg det. Det ær jættesvårt att veta. Jag ønskar att folk hade frågat mer, før jag ville prata om pappa, men jag ville inte bara grøta ut min sorg på alla andra. Min blivande sa långt senare att det var så svårt att veta om jag ville prata om det eller inte.
Nåvæl. Jag skickar en kram och ja... jag kænner med dig. Verkligen, verkligen. Jag vet inte hur du ska kæmpa vidare, man bara gør det. Man får sørja på sitt sætt, helt enkelt. Man får vara glad också! Man får skratta och ha det bra, æven fast man kænner sig ledsen och i sorg.
Kram kram!!!