Min syster har en ätstörning hur kan jag hjälpa henne?

Jag är också storasyster, har två systrar och en bror. Hur mina syskon mår har alltid varit viktigast, i skolan höll jag reda på dem och såg till att ingen av dem hamnade i några problem. Men de har de ju gjort ändå, storasyster kan inte vara överallt, oavsett hur hårt hon jobbar  

Min yngsta syster, 15 år gammal, blev väldigt ledsen när jag flyttade hemifrån, och vår relation blev lite lidande. Det är svårt att veta hur man ska bete sig med henne när hon i min hjärna fortfarande är typ 9-10 år gammal. Nu har vi en ganska bra relation, och hon hör av sig till mig om det är något hon behöver prata om. Ofta blir det via Facebook, men man får ta de metoder som ges. Så jag förstår hur du har det med din syster. Jag bodde 80 mil ifrån Lillan som längst, nu har jag flyttat hemåt för att ha närmare till familjen. Och till sambon, som fick jobb på sin hemort. 

Det jag gör med min lillasyster är att alltid visa att jag har tid för henne om hon vill prata om något. Kanske inte när jag är på jobbet, men då hör jag av mig när jag kommit hem istället. Om din syster mår dåligt, har OCD och ätstörningar handlar det om att hon känner att hon inte har kontroll över omvärlden och försöker ta kontroll över sådant hon kan - vad hon äter, till exempel. 

När jag var yngre hade jag en ätstörning. Jag dolde den dock så pass väl att ingen märkte något, men jag gick ner 10 kilo på en sommar när jag var 15-16. Det jag hade velat ha från min omgivning då var stöd, att de såg mitt problem och hjälpte mig, men utan att tvinga mig att äta. Vill man inte göra något så gör man det inte.

Försök bara visa din syster att du finns där och att du bryr dig. Vill hon prata, så lyssna. Vill hon inte prata, gör något annat tillsammans. Kan hon komma och hälsa på dig där du bor så att ni får ha kvalitetstid som systrar? Min lillasyster kommer och hälsar på när hon har lov eller långhelg, då får min sambo lämna oss i fred så ser vi film, äter godis och pratar om allt och inget. 

En ätstörning kan vara allvarlig, men det går att bota. Idag har jag inga problem med min ätstörning, men jag vet att om allt rasar i livet (gjorde slut med min förra sambo för några år sedan, då gick allt åt skogen), då tar jag kontroll över maten och slutar äta. Nu har jag ett stöd i min sambo och i min familj, om det är något så vet jag vem jag kan prata med som hjälper mig att komma på bättre tankar. 

Jag har alltid sagt till henne att vi kan prata när som helst och att hon alltid får komma och hälsa på.. JAg gjorde verkligen allt för att hon skulle känna att jag finns där för henne. Men det är som att det tar stopp hos henne. Man måste verkligen tjata länge och planera och nästan boka med våra föräldrar itsället för med henne även om hon är 17... Alla mina andra sykon kommer liksom hit själva... 
MEn så fort jag kommer hem har det varit det bästa som finns. Men jag har varken tid eller råd att resa varje gång, och det säger jag men att dom gärna får komma hit! Just nu är det inte aktuellt då hon själv säger att hon inte orkar resa hit...

Och just nu är hon ju bara i början av processen med att reda ut allt och "botas" eller vad man ska säga...
Jag försöker varje gång vi ses att inte fokusera på problemet. Försöker göra vanliga grejer, men man trippar ju på tå rädd för att säga nått fel...
Sist vi sågs gick vi själva på stan och bara kollade, provade lite kläder och så vidare.. Trodde inte hon skulle vlja prova kläder och "bedömma" plaggen på, men hon var då ovanligt positiv mot hur hon såg ut i plaggen och nästan så att hon sa rakt ut att de här kommer passa även när jag börjar gå upp mer i vikt...

Jag tycker alltid det är extra jobbigt med jobbiga situationer.. kan inte se hemska filmer och sånt utan att sätta mig in i allt och storgrina om det är nått jobbigt, och jag är orlgt att jag ska bli kvävande på henne om jag blir känslosam....  

Jag känner mig så borta i allt det här. Det har aldrig drabbat nån i min nära krets innan, och jag har alltid haft det synsättet om att ideal och sånt är löjligt... Ta ingen skit och du är bra som du är... Iallafall när det kommer till utseende....
Vi vet inte var ätstörningen kommer från.. Kan vara nått hon ärvt (hennes mamma hade det i 20 årsåldern), det kan vara med ångesten över kompisar eller OCDn... Vi vet inte, och hon vet inte heller än...

Jag tror att din syster kommer att bli bra. Om hon är 17 så är det mycket som händer i hennes liv, men samtidigt är hon tillräckligt gammal för att förstå att ni oroar er och tänker mycket på hur det är med henne. Försök ha regelbunden kontakt, genom sms eller Facebook, bara så det blir naturligt att ni pratar med varandra. Men pressa henne inte. Hon är väldigt känslig, vilket visar sig genom ätstörningen och hennes OCD. 

Precis som du är jag en sådan som gråter åt allt, så fort det blir jobbigt sprutar tårarna. Men det är inget dåligt, det är bra att ha en ventil där man får utlopp för sina känslor

Känn ingen press att DU måste vara den som ska laga din syster. Det enda du kan göra är att finnas och vara en storasyster. Många gånger har jag velat skydda mina syskon, och särskilt min yngsta syster, från att göra misstag, men det är bara genom att göra egna misstag som man lär sig något om livet.

Se till att du har någon att prata med också, kanske något av dina andra syskon eller din pappa. Det är väldigt jobbigt att vara den som står på sidan och ska försöka hjälpa till, när man inte vet vad man ska göra. 

Jag tror hon blir bra, men man vill ju att hon ska bli bra NU! ;)
Mmm, känsligheten går i släkten...

Jag försöker verkligen höra av mig, men ofta får man inga svar av henne... Förutom när det handlar om att vi faktiskt ska ses, typ så här dagen innan att hon längtar efter en...

Mmm.. men det känns som jag är den som gör minst i familjen efter som jag bor så långt bort.. Vår gemensamma syster har ju under hela sommaren jobbat på en ort i närheten så hon har ju varit där mer än mig... ch jag vet att man inte ska ha dåligt samvete för det men.. det är svårt...

Mmm.. Vi pratar ju nästan varje dag jag och min helsyster, och hela sommaren hade jag min sambo att prata med.. och min mamma 

Sambon är utomlands tyvärr nu så jag har ingen att prata med så här hemma på kvällen just nu...
Då är man glad att man har bt! :) 

Ha inte dåligt samvete, inget blir bättre då Du gör det du kan, och mer än så är inte möjligt! Och om du kanske gör lite mindre än resten av familjen just nu, men det kommer att ordna sig i framtiden. Jag har en teori om att allt jämnar ut sig i längden. I mitt fall har jag och min syster turats om att prata om roliga och allvarliga saker med lillasyster. Det kan inte alltid vara en som gör det roliga och en som skäller, då blir relationen lidande.Om du känner att du behöver prata mer kan du pm:a mig. Det är ganska skönt att kunna diskutera storasystrar emellan ibland  

Jag ska inte ge så mycket råd angående hur du ska hantera det runt ätstörningen, där har Plättis gett dig bra input.

Men lite funderingar angående maten, speciellt den dag hon kommer till er och ska äta.
Sallad käns ju rätt givet om man säger så. Men det är också att spela henne rätt i händerna. Ok det är bättre att hon äter några salladsblad än inget alls. Men det hade varit bättre om hon äter "riktig" mat.

Varför inte fullkornsris (Uncle Ben's funkar bra) det är gott, och det är bra att motivera med att det är nyttigt, mycket fibrer, lite fett (tror inte det är lika mycket kolhydater som vanligt vitt ris) och kycklingfiléer, kokt broccoli och så en fräsch grönsallad med vinegrette redan nerblandad i salladen.
Sen kan du göra någon god sås vid sidan av (currysås kanske) till dom som vill ha det lite såsigare/smakrikare.

Eller så letar du på GI-recept som låter intressanta.
Vi brukar göra en kycklinggratäng som är superenkel och underbart god .

1 grillad kyckling (tärna köttet och lägg i en ungsfast form)
1 grön paprika i tärningar
1 röd paprika i tärningar
Blanda detta

Blanda 3 dl Ajvar relish med 1,5 dl creme fraishe (lättcremefraishe går bra, bara det är kokbart)
Häll "såsen" över kycklingblandningen och sen strö över 100 g tärnad fetaost.

In i ugnen 225 grader ca 15-20 min (200 grader om det är varmluftsugn).
Det ska räcka till 4 portioner.

Man behöver inte ha ris till egentligen, men vi tycker att det är gott med lite fullkornsris.
Vill du göra det nyttigare så gör du en grönsallad och kanske har kokt broccoli eller andra grönsaker till.

Försök hitta mat som är "bantarmat" och låt henne gärna se receptet, eller att det kommer från typ Aftonbladets "snabb-banta med GI/LCHF" eller liknande. 
Med de erfarenheter jag har av anorexia (kusin som har) så är det viktigast att hon äter och behåller maten. Att hon känner att hon var i kontroll och fick något som inte kommer att göra henne tjock - än att hon sluter sig och inte äter alls.
Det kan ju nästan bli som en fobi att inte vilja äta mat annars om hon inte äter alls eller känner att hon måste gå och kräkas för att det var "tjockismat", så jag tycker att era föräldrar är på rätt väg som låter henne skippa feta såser och liknande just nu  

Det här är alltså inte en hållbar lösning.
Utan kanske ett tänk som kan funka kortsiktigt när hon kommer ner till er, det kanske också kan få henne att känna att du är på hennes sida eller vad man ska säga. Och därigenom öppna sig mer mot dig... 

En ätstörningspatient skall äta utefter en vanlig gammal hederlig tallriksmodell och absolut inte följa ngn sorts diet eller gi då man bekräftar hennes sjukdom och låter henne fortsätta i samma spår. Otroligt viktigt med matrutiner i trygga dituationer. Hellre mindre portioner & ofta. Bara tips efter många års erfarenhet på en ätstörningsklinik i Sverige.

Ja det är order hon har fått så hon äter 6 gånger om dagen tror jag med väldigt strikta mellanrum....

 

Jag tror jag fattar vad du menar. Att hon ska känna att det är nyttigt. 
Det enda riktigt stora problemet hon har med mat nu är mat med mycket smör och grädde och såser... De har blivit ritiga forbier... Kolhydrater och proteiner är det hon får i sig... fett vill hon inte alls ha eg...
Så jag tror inte att hon räkar kalorier och sånt får hon pratar aldrig om vilken mat som är nyttig eller så...

Och vad vi vet eller har märkt så har hon aldrig kastat upp... Vi har övervakat henne sen ron kom på riktigt och vi har frågat henne i bra stunder men hon säger att hon inte gör det iallfall.. Hon ville bara inte äta...

jo.. ja har blivit liteden snälla efter som vi ses så sällan.. så när jag är där har mina föräldrar och min bror (som bor hemma) sagt att stämningen blir mycket lättare för dom alla... Alla är gladare även min syster... Så jag har aldrig sett henne i sin värsta...

Min andra syster som varit där mer har sett det... Så jag tror redan att jag är något positivt för henne just nu efter som jag aldrig tagit några duster eller likande, och vi har aldrig haft några jobbiga samtal när jag är där... Utan mer jag finns här för dig ch älskar dig samtal, inte om hennes problem...
Men så fort man pratar om mat eller ångest eller omtanke blir hon ledsen...

Hon blir mest sitt vanliga jag när vi har det lugnt och bara sitter och pratar om gamla minnen...

Hon vill alltid vara nära äve om hon är mycket tyst! 

Ja man vet ju det egentligen! Men man glömmer det ibland...

Jättesnällt Plättis! Ibland är det jobbigt tt vara äldst och allas stöttepeleare och ibland lite favorit för att man alltid tagit hand om alla... 

Precis 
Det är nog viktigt att få henne att lita på att ni inte försöker smyga in fett i hennes kost. 
Kunskap kan många gånger vara nyckeln.
Hade hon fått prata med en dietist? (och nej en dietist är ju ingen som sysslar med bantningskurer ifall någon nu tycker att jag är knäpp  utan någon som förstår kost och kosthållning och därigenom kanske kan få lillasystern här att förstå att även mat med fett kan vara nyttig och inte fettbildande. Så att hon känner att hon får kontroll och vågar äta)Nu var det frågan om ett tillfälle, vad systern skulle bjuda på när dom kommer och hämtar upp henne innan dom reser vidare.
Och om man då på något sätt kan visa att "den här maten är säker" så kanske hon äter över huvud taget när hon är i en situation som hon känner att hon inte har kontroll över annars.
Som jag skrev så är det inte en hållbar lösning.
Och givetvis inget man ska satsa på i längden. 

Som jag sa så vill jag inte ge mig in i diskussionen om den långsiktiga situationen och hur man hanterar det.
Det kan andra bättre än mig.
Men när det gäller ett tillfälle och mat då, så vet jag hur vi resonerade med Louise (även om GI inte ens var påtänkt på den tiden). Farmor såg alltid till att laga mat med mycket fibrer,grönsaker, och protein som är utan synligt fett (som kycklingbröst exempelvis) så att hon kände att ingen försökte lura på henne något.
Och i vissa fall fick hon se recepten när det var typ grytor och sånt där allt var ihopblandat. Bara så att hon kände sig lungn i att ingen hade haft i massa smör eller fet grädde och liksom "gömt" i maten.

Det vet jag faktiskt inte.. Hon har inte kommit s långt i sitt helande, jag vet bara att hon går hos psykolog och i gruppterapi...
Det var rådet vi fick i början innan hon fick plats på ätstörningskliniken att vi skulle smyga ner smör och grädde i maten efter som det är smakförhöjare, så hon skulle börja känna att mat smakar gott... Men nu har hon fått fobier för det så de tog av det från hennes måltider som typ "belöning" för att hon äter iallfall...Mmm.. jag tror jag förstår vad du menar. Tror jag får ringa min pappa och fråga hur dom ställer sig till det... Det är ju dom som är bossen över hennes tallrik... Hon tar sig inte ens mat själv..
 

Ja visst förhöjer det smaken, men det gör ju även kryddor och sånt. 
Jag kan tänka mig in i situationen själv att om jag hade en ätstörning och tror att jag äter nyttigt och kanske ändå börjar gå upp i vikt så skulle jag få panik och kanske sluta äta helt.
Om jag däremot får vara med och kolla hur mycket smör/grädde som är i maten (typ steka i smör eller ha i några matskedar grädde i såsen för smakens skull) och se att den lilla fettgnuttan är mer en krydda än något som kommer sätta sig på midjan, så kanske jag skulle tycka att det är ok...

Det kanske är dina föräldrar som bör ta kontakt med en dietist då så att dom kan få bra råd och tips om vilken mat som är bra att laga till henne. Där dom inte gömmer fett, men inte heller tar bort det ur kosten.

Jag hade bulemi från 17 års ålder till jag jag var ungefär 20. Det var inte roligt för någon.
Tyvärr finns ingen "quick fix" när det kommer till ätstörningar. Det är mycket nötning för att kunna tänka om och bryta mönster. Såhär i eftterhand så var det nog så att ingen i familjen kunde göra så hemskt mycket förutam att se till att jag fick proffesionell hjälp och att bara vara där.
Rent konkret skulle jag nog säga inte pusha/tjata/ligga på eller vad man nu ska kalla det för mycket (risken finns att man blir exkluderad) men normalisera inte heller utan bara finns där.
Dåter knepigt och det är inte heller spec lätt men det är nog det jag är tacksam att familj och vänner gjorde för mig.

Hoppas allt löser sig. Håller tummarna. 

Tack! Ja vi försöker hålla livet så normalt som möjligt... det är nog mycket annat psykiskt som hon kommer behöva få hjälp med också...
Familjen skaffade en hundvalp för att få ett "glädjepiller" hemma.. Han är så söt att det är svårt att inte bli glad, och hon har fått lite i uppdrag ihop med mamma att gå på valpskola med honom, vilket hon verkar tycka är kul med :) 

När det här kom till känna för 2-3 mån sen så visste jag inte riktigt hur jag skulle ta tag i det... jag tror nästan det är först nu jag fattat vad som faktiskt händer... så det är skönt att få skriva av sig lite här och få lite goda råd av några som inte är mitt i kaoset!

Tack allihopa! 

Utan att ha jobbat med ätstörningspatienter så vill jag ändå säga några saker:
- Ta hand om dig själv! Din systers mående är inte ditt ansvar! Kanske du också borde få en samtalskontakt och få bolla tankar med en utbildad person? Svåra sjukdomar är ofta svåra för anhöriga. Anorexia/ortorexi är allvarliga sjukdomar.
- hjärnan hos en patient med ätstörning börjar fungera lite "konstigt" pga näringsbrister. Jag säger INTE att din syster är psykiskt sjuk, utan jag vill påpeka att hon inte nödvändigtvis beter sig som hon själv vill, utan att det är sjukdomen som orsakar hennes beteende.

Kan du fråga din syster vad hon vill ha för mat när de kommer på besök? Försök att inte tolka in en massa i det hon säger och släng fram det som en neutral fråga som du skulle kunna ställa till vem som helst. Kanske du kan skicka ett sms och fråga?

Här hittar du mer information för närstående till patienter med ätstörningar:
www.1177.se/Tema/Psykisk-halsa/Att-vara-narstaende/Stod-och-rad1/Narstaende-till-nagon-som-har-atstorningar/

När hon sitter till bordet och ska äta med er: duka upp som vanligt. Hon tar det hon vill ha och stoppar det hon vill och känner för i munnen. Det hjälper inte att komma med pikar "ska du ens ha en tallrik? ska du äta det där lilla?" för det hjälper inte! Det kan bli riktigt allvarligt. Vet en tjej som föll ihop och fick ligga med dropp på sjukan. Dvs hon blev tvångsintagen trots sina 29 år men vid vissa tillfällen spelar det ingen roll ;)eftersom magen inte är van att jobba så är det bra om det är snäll mat som hon stoppar i sig även om hon ehöver fet mat. Men det ska inte gå fort med vikten. Hon måste inse själv vad som händer, vilja själv osv... Tvång är inte äst vid alla tillfällen. Det är bara mer provocerande.