Han är inte redo...

Jag håller absolut med Stormhelen; Ta gärna att "allvarligt", ärligt och öppet snack med varandra om förlovning/bröllop/framtid. Berätta exakt hur du känner, att han är mannen för dig, att du är redo och att du längtar att få ta nästa steg i livet med honom. Men när ni båda fått uttrycka er, släpp det sedan och låt honom hinna ikapp dig. Det viktiga är att vara ärliga mot varandra och er själva, fundera noga på vad du vill säga innan så att du inte "glömmer" aspekter av det hela eller uttrycker dig klumpigt (vilket jag hade kunnat göra lol).

Precis som Stormhelen var jag i en liknande situation vid årsskiftet. Jag var precis i slutskedet av min utbildning och jag kände mig plöttsligt jätteredo för förlovning och bröllopsplanering. Det började med att jag tog upp frågan, hintade lite och pratade med nära vänner om det. Min sambo och jag tog snacket efter några veckor och han gjorde det tydligt för mig att han ville fria och att han ville göra det i sin egen tid. Jag fick snällt ställa in mig på att vänta lite.

Några veckor senare kom han hem från en resa och mer eller mindre friade på stört!

Min poäng är att den andra personen hinner ibland lite längre än den andre i framtidsplaneringar etc och det är viktigt att inte pressa den andre. Var tålmodig. Antingen behöver han tid (veckor, månader eller år) eller så kommer din entusiasm och glädje smitta av sig; det gjorde det i vårt fall. Jag berättade för min sambo exakt hur jag kände och hur jag såg framtiden. När vi var öppna med varandra och min sambo fick höra hur jag tänkte och såg på vår nära framtid, då kände han mycket mindre press då den bild han målat upp var betydligt mer överdriven än det jag såg framför mig. Hänger du med? Han hade fått för sig att en förlovning skulle innebära ett jättestort steg och att det direkt innebär bröllop. Men för mig var det visserligen ett steg närmare vårt gemensamma mål, men jag förklarade för honom att jag såg fram emot tiden som förlovade först. Att jag ville få njuta av det steget i lugn och ro och att bröllopet kunde vänta tills det fanns pengar eller liknande. Det är ju inte omöjligt att han känner sig pressad för att han tror att förlovningen "betyder eller innebär mer" än det du ser framför dig. Lycka till!

Kärnan i inlägget ovan kan jag helt hålla med om; självfallet är det roligare att få bli överaskad med ett genuint frieri än att "tjata" sig till ett sådant. Men det är väll ändå inte det TS tänkt sig?? Frågan är väll hur hon skall komunicera sin önskan till sin sambo utan att tjata??

Om man själv befinner sig på ett stadie och ens parter på ett annat kan det vara riktigt jobbigt att behöva vara den som väntar tålmodigt på att den andre ska hinna ikapp (på samma sätt som det måste vara frustrerande att bli tjatad på och pressad).

Jag tycker nog att tonen i inlägget ovan är lite lätt dömande gentemot TS och andra i hennes sits.... Kul för dig att du blev överaskad med ett frieri och ännu roligare att ni båda befinner er på samma sida, men så är inte fallet för alla och det betyder inte att lyckan inte blir total när man väl befinner sig på samma stadie. Så mer empati och förståelse istället för dömande kommentar med pekfingervisningar?

TS - Prata med din sambo, men gör det i lugn och ro när båda kan lyssna och prata utan vare sig press, tjat eller tråkiga miner. Öppen kommunikation med kärlek vinner alltid i längden.

Jag menar inte att TS ska ha "flera seriösa diskussioner" med sin sambo, utan en öppen dialog; vilket abolsut inte är likamed tjat i min bok  tvärtom kan tystnad också vara talande. En öppen dialog kan innebära att man tar "snacket" vid ett bra tillfälle och sedan släpper det eller nämner det vid tillfälle om det behövs/kommer på tal utan rädsla för att anklagad för tjat eller liknande. Självfallet ska båda vilja och vara med i båten men frågan gällde just hur kommunikationen mellan TS och hennes sambo skulle flyta på smidigt utan att det blir tjat och att båda parter kan få komma till tals utan dömmande eller förutfattade meningar. Problemet för TS verkade ju just vara att hennes budskap/åsikt inte hade framgått så bra som hon ville vilket även hennes inlägg visade på. Jag uppfattade ditt inlägg lite som att du anklage TS för att vilja pressa sin sambo till en förlovning vilket jag verkligen inte tolkade trådstarten som... Men jag kan självfallet ha läst in för mycket mellan raderna.Baserat på det du skriver ovan så tror jag att ni absolut kan ta snacket i lugn och ro så längde det görs på rätt sätt under rätt förutsättningar. Berätta exakt hur du känner, hur du ser på den närmaste framtiden och lyssna även på honom. Han ska ju visa lika mycket förståelse för dina känslor som du visar gentemot honom. När ni båda fått komma till tals så kan ni antingen "komma fram" till något (typ som i min sambos fall: att han gärna ville fria och jag får vänta) eller bara släppa det ett tag för nu vet ni ju i alla fall hur den andre verkligen ser på det hela.

Men förvänta dig inte att "snacket" ska leda till en förlovning eller frieri, då kommer du nog bara bli besviken och då komme han abolsut känna sig pressad... Du måste nog tyvärr vara inställd på att vänta in honom så att han hinner ikapp dig.

Med allt det sagt: alla förhållanden och relationer är olika och min fästman och jag har en extremt öppen kommunikation, vi kan prata om allt, därav särarten av mina åsikter i ämnet och angående din situation TS. Om du känner på dig att han bara genom att du tar upp det kommer känna sig pressad och tvingad så bör du nog tänka om lite... Du vet förmodligen bäst själv vad som kommer fungera för er, du behöver nog bara vara ärlig mot dig själv?