Han är inte redo...

Är han inte redo så är han inte redo. det blir inte bättre av att tjata på honom genom att ta upp frågan ständigt. Du vill väll inte att han förlovar sig med dig bara för att du vill det. Man vill ju att att sin partner ska vilja det själv av egen fri vilja.

Låt honom få det utrymme han behöver.

 

Visst, ni kan sätta er ner och prata med varandra om varför ni vill/ inte vill förlova/gifta er just nu. Förklara för honom hur du verkligen känner och be honom att förklara sin syn på saken. Släpp det sen. Om han vill förlova/ gifta sig med dig så behöver han komma underfund med det själv.

Kanske är nästa steg i ert gemensamma liv att skaffa ett boende (som inte är en studentlya) ihop. Det är ju ett stort steg, då det blir ert första "riktiga" boende tillsammans.

 

Jag vet hur du känner dig och hur frustrerad du är. Jag var själv i samma sitts. Men jag märkte att det inte blev bättre av att jag tog upp frågan hela tiden och gav små pikar. Jag lät det vara i drygt 1½ år utan att ta upp frågan alls.

Sedan på vår 5 års dag friade min sambo till mig, och om exakt en månad blir vi man och hustru (364 dagar innan vår 6 års dag).

 

Så mitt råd är att ha ETT samtal med varandra om hur ni känner inför en förlovning/ giftermål sedan släpper du det helt och tar inte upp det. Gör han det så uppmuntra det och möt honom i hans tankar.

Hej Xrissy89

Jag kan bara prata uifrån min egen erfarenhet från mitt och mina vänners förhållande.
För alla killar där har det varit viktigt att det har kommit sig naturligt och även att de får en chans att fria utan press och en massa förväntningar. Att fria till någon är ett stort steg för en del och för en del är det bara en förlovning som bryts hipp som happ. Jag tycker du ska ta det positivt att han vill vänta och ser seriöst på det! 

Sen innebär det en kostnad också för ringar och framtida giftemål. Om ni precis har pluggat klart och letar lägenhet är det kanske ekonomisk lite ansträngt att gå och köpa ringar... vad vet jag, men många killar tänker mer praktiskt än romantiskt =) Eller så vill han ha chans att överraska dig! 

Min ena kompis prtar så mycket om förlovnming och giftemål att hennes kille säger öppet att det är inget roligt och spännande för honom att planera så han komemr vänta tills hon har taggat ner och minst anar det. (självklart kommer hon alltid ana, det gör vi tjejer ;))

Och att köpa/hyra lägenhet tillsammans bara det är ett stort steg så njut av det!!

Hoppas jag kunde hjälpa dig lite iaf 
 

Jag håller absolut med Stormhelen; Ta gärna att "allvarligt", ärligt och öppet snack med varandra om förlovning/bröllop/framtid. Berätta exakt hur du känner, att han är mannen för dig, att du är redo och att du längtar att få ta nästa steg i livet med honom. Men när ni båda fått uttrycka er, släpp det sedan och låt honom hinna ikapp dig. Det viktiga är att vara ärliga mot varandra och er själva, fundera noga på vad du vill säga innan så att du inte "glömmer" aspekter av det hela eller uttrycker dig klumpigt (vilket jag hade kunnat göra lol).

Precis som Stormhelen var jag i en liknande situation vid årsskiftet. Jag var precis i slutskedet av min utbildning och jag kände mig plöttsligt jätteredo för förlovning och bröllopsplanering. Det började med att jag tog upp frågan, hintade lite och pratade med nära vänner om det. Min sambo och jag tog snacket efter några veckor och han gjorde det tydligt för mig att han ville fria och att han ville göra det i sin egen tid. Jag fick snällt ställa in mig på att vänta lite.

Några veckor senare kom han hem från en resa och mer eller mindre friade på stört!

Min poäng är att den andra personen hinner ibland lite längre än den andre i framtidsplaneringar etc och det är viktigt att inte pressa den andre. Var tålmodig. Antingen behöver han tid (veckor, månader eller år) eller så kommer din entusiasm och glädje smitta av sig; det gjorde det i vårt fall. Jag berättade för min sambo exakt hur jag kände och hur jag såg framtiden. När vi var öppna med varandra och min sambo fick höra hur jag tänkte och såg på vår nära framtid, då kände han mycket mindre press då den bild han målat upp var betydligt mer överdriven än det jag såg framför mig. Hänger du med? Han hade fått för sig att en förlovning skulle innebära ett jättestort steg och att det direkt innebär bröllop. Men för mig var det visserligen ett steg närmare vårt gemensamma mål, men jag förklarade för honom att jag såg fram emot tiden som förlovade först. Att jag ville få njuta av det steget i lugn och ro och att bröllopet kunde vänta tills det fanns pengar eller liknande. Det är ju inte omöjligt att han känner sig pressad för att han tror att förlovningen "betyder eller innebär mer" än det du ser framför dig. Lycka till!

Du har ju rätt i att en förlovning inte förändrar era liv något. En förlovning har ingen annan betydelse än den ni själv lägger i den. Enligt traditionen så blir man automatiskt förlovad när man bestämmer att man ska gifta sig, ring eller inte  ;)Men till ditt problem: VILL du verkligen förlova dig och gifta dig med en man som INTE vill förlova sig och gifta sig med dig? Är den påhittade och påklistrade "förlovningslycka" viktigare än att vänta några år och uppleva den på riktigt?Vill du vara kvinnan som tjatade dig till en förlovning från din motvillige kille? Eller vill du vara kvinnan som blev förlovad för att mannen inte ville något hellre än att gifta sig med dig? Vill du vara kvinnan som går och bara är förlovad år ut och år in.. alla frågar när ni ska gifta er men din kille vill inte för han ville inte ens sätta en förlovningsring på ditt finger?    Eller vill du vara kvinnan som övelyckligt berättar om ert "sommarbröllop 20XX" samtidigt som du visar upp ringen han friade med?   Ibland kan det vara värt att vänta några år och inte ha så bråttom :)En stor del av min "förlovningslycka" kom för att min blivande man friade helt utan pikar och diskussioner, enbart för att han så gärna ville ha mig som sin fru. Han vill verkligen dela resten av sitt liv med mig :D Hela kvällen efter frieriet så drack vi champange och planerade bröllopet som vi båda längtr mycket efter. Den känslan var värd all väntan i världen.Du är ung! Ni har tid på er att landa i ert nya liv som arbetande människor! Du kan väl börja starta ett "bröllopssparande" i smyg och sedan fria till honom när du har en färdig bröllopsbudget. Då har du ett mål och kan samtidigt drömma om ringar och bröllop utan att pressa honom :)  

Ursäkta att texten är ihoptryckt :( Dumma BT!

Jag fick vänta i 7½ år på ett frieri och hade nog hunnit pika och hinta ett bra tag innan, men som alla andra säger här så är det nog inte den bästa taktiken. Din sambo vill knappast fria på beställning, så hur svårt det än är så är det nog bättre att "vänta ut honom". För vår del gick det sen snabbt efter att vi förlovat oss, för vi gifter oss om drygt två veckor - exakt 7 månader efter att vi förlovade oss.

Kärnan i inlägget ovan kan jag helt hålla med om; självfallet är det roligare att få bli överaskad med ett genuint frieri än att "tjata" sig till ett sådant. Men det är väll ändå inte det TS tänkt sig?? Frågan är väll hur hon skall komunicera sin önskan till sin sambo utan att tjata??

Om man själv befinner sig på ett stadie och ens parter på ett annat kan det vara riktigt jobbigt att behöva vara den som väntar tålmodigt på att den andre ska hinna ikapp (på samma sätt som det måste vara frustrerande att bli tjatad på och pressad).

Jag tycker nog att tonen i inlägget ovan är lite lätt dömande gentemot TS och andra i hennes sits.... Kul för dig att du blev överaskad med ett frieri och ännu roligare att ni båda befinner er på samma sida, men så är inte fallet för alla och det betyder inte att lyckan inte blir total när man väl befinner sig på samma stadie. Så mer empati och förståelse istället för dömande kommentar med pekfingervisningar?

TS - Prata med din sambo, men gör det i lugn och ro när båda kan lyssna och prata utan vare sig press, tjat eller tråkiga miner. Öppen kommunikation med kärlek vinner alltid i längden.

SandraElisabet skrev 2013-08-14 22:27:14 följande: jeanettejohansson skrev 2013-08-14 20:01:44 följande: Du har ju rätt i att en förlovning inte förändrar era liv något. En förlovning har ingen annan betydelse än den ni själv lägger i den. Enligt traditionen så blir man automatiskt förlovad när man bestämmer att man ska gifta sig, ring eller inte  ;)Men till ditt problem: VILL du verkligen förlova dig och gifta dig med en man som INTE vill förlova sig och gifta sig med dig? Är den påhittade och påklistrade "förlovningslycka" viktigare än att vänta några år och uppleva den på riktigt?Vill du vara kvinnan som tjatade dig till en förlovning från din motvillige kille? Eller vill du vara kvinnan som blev förlovad för att mannen inte ville något hellre än att gifta sig med dig? Vill du vara kvinnan som går och bara är förlovad år ut och år in.. alla frågar när ni ska gifta er men din kille vill inte för han ville inte ens sätta en förlovningsring på ditt finger?    Eller vill du vara kvinnan som övelyckligt berättar om ert "sommarbröllop 20XX" samtidigt som du visar upp ringen han friade med?   Ibland kan det vara värt att vänta några år och inte ha så bråttom :)En stor del av min "förlovningslycka" kom för att min blivande man friade helt utan pikar och diskussioner, enbart för att han så gärna ville ha mig som sin fru. Han vill verkligen dela resten av sitt liv med mig :D Hela kvällen efter frieriet så drack vi champange och planerade bröllopet som vi båda längtr mycket efter. Den känslan var värd all väntan i världen.Du är ung! Ni har tid på er att landa i ert nya liv som arbetande människor! Du kan väl börja starta ett "bröllopssparande" i smyg och sedan fria till honom när du har en färdig bröllopsbudget. Då har du ett mål och kan samtidigt drömma om ringar och bröllop utan att pressa honom :)   Kärnan i inlägget ovan kan jag helt hålla med om; självfallet är det roligare att få bli överaskad med ett genuint frieri än att "tjata" sig till ett sådant. Men det är väll ändå inte det TS tänkt sig?? Frågan är väll hur hon skall komunicera sin önskan till sin sambo utan att tjata??Om man själv befinner sig på ett stadie och ens parter på ett annat kan det vara riktigt jobbigt att behöva vara den som väntar tålmodigt på att den andre ska hinna ikapp (på samma sätt som det måste vara frustrerande att bli tjatad på och pressad).Jag tycker nog att tonen i inlägget ovan är lite lätt dömande gentemot TS och andra i hennes sits.... Kul för dig att du blev överaskad med ett frieri och ännu roligare att ni båda befinner er på samma sida, men så är inte fallet för alla och det betyder inte att lyckan inte blir total när man väl befinner sig på samma stadie. Så mer empati och förståelse istället för dömande kommentar med pekfingervisningar?TS - Prata med din sambo, men gör det i lugn och ro när båda kan lyssna och prata utan vare sig press, tjat eller tråkiga miner. Öppen kommunikation med kärlek vinner alltid i längden.Jag är ledsen om du tog inlägget som kritik.  Ett av mina tips är ju att hon friar själv om några år ;) Så jag tror inte att man måste vänta på ett överraskningsfrieri. Sen tror jag att TS redan visat tydligt för sin sambo att hon vill gifta sig, att ha flera "seriösa-diskussioner" om samma ämne är samma sak som tjat om bara ena partnern vill diskutera. Jag tror att angående förlovning och andra viktiga beslut, så som barn, hus osv kräver att båda är på samma plan för att det ska bli bra. Jag tror inte att ett äktenskap blir speciellt lyckat om det enbart är den ena som vill och om det börjar med tjat och ultimatum. Jag är övertygad om att ivsviktiga beslut kräver att man är redo och verkligen vill.

Tack för alla svar, var och ett klokt på sitt vis.

Jag vill börja med att säga att jag självklart inte vill pressa min sambo att fria eller tvinga en ring på hans finger. Klart att jag vill vara förlovad med någon som älskar mig lika mycket som jag älskar honom och gärna planerar sin framtid med mig. Sen får vi väl se, det kanske blir jag som får fria i ändå om han är för feg ;) men jag vill ju vara säker på att han kommer att säga JA när den dagen kommer.

Mitt dilemma är att jag vill kunna ha en öppen diskussion med honom för att dels få reda på hur han ser på förlovning - jag får känslan av att han tycker att det är ett större steg än att ex. köpa boende tillsammans - och dels förklara varför jag så gärna vill att vi förlovar oss. Min tro är att om vi skulle kunna prata om det här i lugn och ro så kanske vi får en bättre förståelse för varandras tankar kring förlovning. För jag misstänker att han tror att förlovning för mig innebär giftemål inom 1 år, vilket jag inte propsar på utan vill gärna vänta något år för att spara ihop lite pengar till den stora dagen och inte behöva stressa :)

Jag menar inte att TS ska ha "flera seriösa diskussioner" med sin sambo, utan en öppen dialog; vilket abolsut inte är likamed tjat i min bok  tvärtom kan tystnad också vara talande. En öppen dialog kan innebära att man tar "snacket" vid ett bra tillfälle och sedan släpper det eller nämner det vid tillfälle om det behövs/kommer på tal utan rädsla för att anklagad för tjat eller liknande. Självfallet ska båda vilja och vara med i båten men frågan gällde just hur kommunikationen mellan TS och hennes sambo skulle flyta på smidigt utan att det blir tjat och att båda parter kan få komma till tals utan dömmande eller förutfattade meningar. Problemet för TS verkade ju just vara att hennes budskap/åsikt inte hade framgått så bra som hon ville vilket även hennes inlägg visade på. Jag uppfattade ditt inlägg lite som att du anklage TS för att vilja pressa sin sambo till en förlovning vilket jag verkligen inte tolkade trådstarten som... Men jag kan självfallet ha läst in för mycket mellan raderna.Baserat på det du skriver ovan så tror jag att ni absolut kan ta snacket i lugn och ro så längde det görs på rätt sätt under rätt förutsättningar. Berätta exakt hur du känner, hur du ser på den närmaste framtiden och lyssna även på honom. Han ska ju visa lika mycket förståelse för dina känslor som du visar gentemot honom. När ni båda fått komma till tals så kan ni antingen "komma fram" till något (typ som i min sambos fall: att han gärna ville fria och jag får vänta) eller bara släppa det ett tag för nu vet ni ju i alla fall hur den andre verkligen ser på det hela.

Men förvänta dig inte att "snacket" ska leda till en förlovning eller frieri, då kommer du nog bara bli besviken och då komme han abolsut känna sig pressad... Du måste nog tyvärr vara inställd på att vänta in honom så att han hinner ikapp dig.

Med allt det sagt: alla förhållanden och relationer är olika och min fästman och jag har en extremt öppen kommunikation, vi kan prata om allt, därav särarten av mina åsikter i ämnet och angående din situation TS. Om du känner på dig att han bara genom att du tar upp det kommer känna sig pressad och tvingad så bör du nog tänka om lite... Du vet förmodligen bäst själv vad som kommer fungera för er, du behöver nog bara vara ärlig mot dig själv?

Är han inte redo så är det ju bara så. Klart du ska framföra dina önskemål och visioner för er framtid men ni båda måste ju känna er bekväma och redo, du får väl ge honom den tid han uppenbarligen vill ha? Jag menar absolut inte att vara dum eller så men en förlovning och följande äktenskap är inget man kan pressa fram som du själv skrivit. Varför kan ni inte prata ordentligt med varandra om detta? Ni får ursäkta men det låter sådär. Hoppas att ni lyckas mötas i mitten. Lycka till nu

Hej hej.

Tiden för förlovning o frieri kommer.... jag lovar =)

Min sambo o jag har varit tillsammans längst av våra vänner o kan ju säga att det är mååånga som har rusat in i både förlovning o barn o tyvärr har de inte hållt just för att den ena hade lite högre förväntningar än den andra..

Efter 10 år förlovade vi oss, inget märkvärdigt... en god middag hemma med vår son o sen till efterrätten hämtade sonen ringarna p vi förlovade oss till introt på tv:n till Harry Potter hihi =)

NU när vi har varit tillsammans i 18 år... slår vi slag i saken =)

Nästa år gifter vi oss o det känns alldeles underbart..

Njut tillsammans o lev livet... finns ingen anledning att brådska... precis som du känner att de förändrar inget om ni förlovar er så tänker nog han .. de förändrar inget om vi väntar =)

Hoppas att ni kan prata igenom utan att någon känner sej obekväm =)
Lycka till