Ska jag acceptera kärringen som är min svärmor?

Har du pratat med din sambo om det här? Om inte tycker jag att du ska göra det, och förklara hur du känner, så att du kan få stöttning. Han kanske kan prata med sin mamma? Eller så kanske ni gemensamt kan försöka prata med henne? Tänk på att han har en annan relation till sin mamma än du, försök att prata med honom utan att han hamnar i kläm mellan dig och din svärmor. Tänk på att målet är att få en långsiktigt acceptabel relation till din svärmor. Du måste inte älska henne och hon måste inte älska dig, men för din sambos skull måste ni kunna vara i samma rum utan att du mår dåligt av det.

Den första kommentaren om att det är synd att han inte kan vara tillsammans med sin kusin låter ju bara helt knäpp. Om det bara var en engångsgrej, så förträng det. Folk säger knäppa saker ibland. Om hon tar upp sånt ofta är det ju ett större problem.

Att hon tjatar på dig om jobb tycker jag inte är så konstigt (om än jobbigt). Du bor tillsammans med hennes son, och därmed påverkar din ekonomi även hans ekonomi. Nu vet jag ju inte vad hon säger, men det är fullt möjligt att avsikten är välvilja även om det blir fel. Kanske kan du och din sambo gemensamt tala om för henne att ni är vuxna och tar ansvar för ert liv. Att ni letar jobb för fullt (om ni gör det) och att ni uppfattar det hon säger som kritik för att ni inte har hittat något än och be henne sluta. på ett snällt sätt.

Att hon ignorerar dig är absolut inte ok. Jag håller med om tipset ovan att du ju kan försöka att rikta frågor direkt till henne? Prata med din sambo så att du får stöd. Hör ignorerandet ihop med att hon precis har tjatat om jobb? I så fall kanske hon känner att du är irriterad på henne och vill lämna dig ifred?

Angående att hon aldrig är nöjd med mat och att man bara kan köpa kläder i "finare" butiker så är det nog ganska vanligt, tyvärr. Försök byta ämne så snart det går.

Angående katten så är det absolut inte ok. En person som inte har haft katter och kanske tom är rädd för dem förstår inte hur mycket man som kattmänniska är fäst vid katten. Det är fullt möjligt att hon inte förstår att du tar illa upp. Sätt ner foten, tala om för henne att katten är en del av er familj, och att det inte är ok att tala illa om den.

Just det där med min katt tig jag ganska illa, speciellt eftersom det hänt mer än en gång. Enligt mitt tycke är det väsentliga saker i och med att det hänt så mycket på kort tid och att hon alltid har någonting hon måste klaga på i mitt hem eller angående mig. Att hon sedan är på min sambo mer och mer och att han också börjar tycka att det är riktigt jobbigt, gör ju inte saken bättre. Jag förstår ju att hon bara vill väl, men man kan väl tänka lite innan man öppnar munnen?! Försöker komma på varför jag har gjort en "stor grej" av detta, varför jag irriterar mig på allt hon gör, men jag kommer inte fram till något. Jag vill ju verkligen tycka om henne, jag vill liksom kunna ringa till henne om några åt och fråga om hon vill passa mina barn. Men det känns sim den möjligheten är omöjlig att få tillbaka om jag eller ho inte ändrar sig. Och tyvärr tror jag inte att någon av oss kommer att ändra sig :( Tack!

Min makes morsa går jag inte i närheten av. Det är bara maken som åker på födelsedagsfika för hans bror t.ex. Det är lugnast så för jag kommer sätta en kniv i häxan en dag om jag följer med. Men ditt s.k problem verkar inte så farligt men jag tycker du ska ryta i. Man ska inte ta emot allt och le. Det är patetiskt! Sen är det svårt för andra att sätta sig in i hur det är när man inte är med i verkligehten och kan själv uppleva det :)  

Ja jag har pratar med min sambo om detta, men ångrar nästan att jag gjorde det. För det känns som att han på nåt sätt tolkat det som att jag vill ha honom för mig själv, att jag har bett honom välja mellan mig och sin mamma, och det va absolut inte så jag menade. Att prata med henne om det kommer nog bara göra det värre, hon är ju som sagt lite speciell. Vad har har hört av min sambo när har har försökt att säga emot och berätta vad han tycker och tänker för sin mamma, så startar hon ett världskrig. Han har pratat med sin pappa om detta idag, så han skulle ta upp det med henne istället, sen får vi se vad som händer efter det. Just det där med kusinen va ju bara den gången, men hon har dock kläckt ut sig liknande saker under en längre tid. Det är precis som att hon tycker att jag inte duger för hennes son. Jag förstår att min ekonomi påverkar min sambo också, men det är vårat problem, inte hennes för sjutton gubbar!! Hennes sätt att behandla min katt är nog en av de värsta sakerna, för jag blir så fruktansvärt ledsen när någon är dum mot min lilla flicka. Visst, hon är bara en katt, men hon har väl också känslor, och framför allt så har jag det. Sen känns det som att det hade varit skillnad om det hade varit min sambos katt också, då hade hon kanske kunnat acceptera den mer, men katten skaffade jag ju innan jag träffade min sambo. Men det är kanske bara inbillning. Allt verkar så lätt när ni skriver hur man kan göra för att underlätta saker och ting, men det är så svårt att ta med sig allting och stå upp för sig själv :/ Tack för hjälpen!

Även om hon är som. Hon är så kan hon ju bli en fantastisk farmor. Sen förstår jag att det är störande att hon klagar hit o dit o tycker att man nte kan handla på vissa ställen. Men, Om det stör dig så får du göra din röst hörd och säga att DU tycker det är okej. Ni kanske inte tycker lika och man behöver inte gilla allt man gör, men acceptera det och inse att ni kanske inte blir bästisar,men en sådan relation är också okej. Man kan umgås men behöver inte vara bästisar.

Jag levde ihop med en man som hade en vedervärdig syster. Var det folk runtomkring kunde hon nöja sig med att bara vara indirekt oförskämd (inte konversera med mig som med de andra, inte se åt mitt håll om jag pratade o.s.v). När vi var ensamma var hon tydligt kylig, otrevlig, låtsades ofta inte om mig, visade med gester, miner och annat, att hon tyckte att jag borde försvinna. Det var så sanslöst jäkla skönt att slippa henne när det tog slut. Hon var dessutom en stor anledning till att det tog slut, för jag ville inte leva med henne på alla söndagsmiddagar, högtider... Ta dig en funderare. Vill du ha hans mamma i ditt liv?? Du kanske haft det så besvärligt att du inte klarar att må bra om hon är i ditt liv.

Jag tror det är väldigt viktigt att du försöker skilja på saker och ting i det här.

Vad du själv varit med om tidigare i livet, har såklart färgat dig och bidragit till ditt eget reaktionsmönster. Den delen kan du aldrig lasta vare sig din svärmor eller sambo eller någon anna för. Den biten måste du ta ansvar för själv. De flesta av oss bär med oss upplevelser som får oss att reagera starkare på olika saker som händer senare i livet än vi skulle gjort utan vårt bagage. Under resans gång brukar man få bearbeta saker igen  och igen i olika etapper. Att bilda ny familj är just en sådan fas där gammalt skräp ofta dyker upp inom en. Var noga med att försöka se vad det är som händer inom dig själv och vad som faktiskt kommer utifrån. Var inte rädd att söka samtalshjälp om du har svåra saker i bagaget-det kan du komma attvinna mycket på inför framtiden.

Sedan tror jag det är viktigt att inte låta saker dra iväg till rena fantasier och spekulationer på ett sätt som helt tappar alla proportioner.
Vi kan ta detta med katten som ett exempel. Vad hon än tycker om din katt, vad hon än säger om den och vad du än tycker om det, så har du ingen som helst anledning att dr paralleller till det och eventuella framtida barn/barnbarn. Det är för det flesta inte samma sak och du måste inse att det är en himmelsvid skillnad för de flesta på en anan persons husdjur och ens egna barnbarn. När du låter det skena iväg till att handla om hur hon skulle kunna få träffa, vara barnvakt åt, eller älska sina barnbarn, skapar du själv ett problem som inte existerar och det är inte rättvist mot din svärmor. Förstår du hur jag menar? Det du spelar upp för ditt inre öga har inte hänt och det finns ingen vits med att anklaga henne i förväg. Det räcker väl med de irritationsmoment som faktiskt är på riktigt?

Vidare menar jag att du kan välja hur sårbar du tänker vara inför vissa saker. Vi tar katten som exempel igen. Visst är du medveten om att det iofs finns fler som du, som kallar sina djur för sina bebisar osv, men att de flesta faktiskt skiljer ganska starkt på djur och människor? I synnerhet på sina egna barn och djur.
(Jag själv bryr mig absolut inte ett smack om att jag har vänner som definitivt inte gillar katter-och därmed heller inte mina. De är välkomna hos mig ändå. (så läge de inte rent fysiskt skulle skada katten naturligtvis) Jag tror inte mina katter lider ett dugg av att en av mina väninnor säger rakt ut att"en död katt är en bra katt", för jag tror inte alls att de har några sådana känslor. Mina vänner behöver nödvändigtvis inte tycka särskilt bra om min son heller, vad den saken anbelangar, även om jag blir glad när de gör det. skulle de däremot säga så HAN hör det något som är kränkande mot honom, och inte visa honom normal respekt-då skulle jag ju undra om de blivit helt dumma i huvudet, eftersom ett barn har känslor och verkligen kan ta illa vid sig. Min känslomässiga anknytning till mina djur (katter och hund) är helt och hållet utan laddning inför vad andra tycker och ingen kan såra mig genom mina djur så att säga. Skulle någon däremot försöka skada dem, blir jag galen och skulle någon skada mitt barn, skulle jag antagligenbli en mördare utan större eftertanke.)
Ingen kan ju hindra dig att knyta vilka känslor du vill till ditt djur, och om du  en dag faktiskt har egna barn och då fortfarande hävdar (mot min förmodan) att kärleken till djuret och barnet är densamma, ja då får det ju stå för dig. Men då är det bäst för din egen sinnesfrid om du är helt på det klara med att de flesta inte kommer att tycka som du-och då är det heller ingen idé att gå igång på den saken. Du vet att du har en viss hållning i fråga om en viss sak, och du får leva med att många andra har en helt annan-och låta det vara bra så. Gör det inte till en sak att bli sårad eller förkrossad över. Ta makt över din egen inre frid genom att inte låta andra påverka dig i den delen. Hänger du med hur jag menar?

Jag påstår inte att det är lätt och lägg noga märke till att jag absolut inte säger att du ska lägga dig platt, ta skit eller gå på äggskal. Stå för vem du är. Fråga om saker du undrar, ställ till svars när du tycker det behövs och våga ta din plats. Man kan inte låta sig hunsas och för mig har det varit viktigt att inte bara fösas in i en fålla som passat andra. Jag har varit tämligen obekväm, klarspråkig och bestämd i min egen nya familj. det har kostat en hel del. Både tårar, utbrott, långa diskussioner, perioder av tystnad och rätt frusen stämning och så vidare. men, det jag vunnit är att jag kunnat vara sann och under de senaste fjorton åren, har vi vuxit ihop i entt sammanhang där vi alal är som vi är med våra olika egenheter och sidor. Vi har alla fått lära oss att kanske låta vissa saker vara, ignorera somligt, stå ut med ett och annat och också uppskatta allt det fina som också finns. och att se till att åka hem innan man blir galna på varandra... Den här förlängda familjen som kommer med den man väljer att leva med, är nog ofta bland det i livet som frestar mest på tålamodet och bidrar till oerhört mycket tjafs och dålig stämning. Men jag tycker att man behöver lägga ganska mycket praktik kärlek på att försöka få det att fungera inann man skiter i det-för hur det än är, så är våra familjemedlemmar-hurkomplicerade relationerna än må vara-något av detnärmaste vi har. och det är inte roligt om det ska leda till brytningar och elände om det går att undvika.

Man kan bara ändra en enda person - och det är en själv.

Jag var förut väldigt lätt att trigga igång och göra ledsen. Jag tog åt mig av saker som kanske inte ens var riktade åt mig egentligen, men jag tolkade det så.
Jag läste liksom mellan raderna och "trodde" att folk menade andra saker än vad dom sa. Eller vad dom gjorde betydde större saker än det egentligen gjorde.
Det bottnade i att jag hade blivit väldigt svårt mobbad i nästan hela grundskolan, och att det sen började om i Gymnasiet. Det var såpass illa att jag var tvungen att byta skola (båda gångerna). Så min självkänsla var ju inte så bra och därför tolkade jag även småsaker (som kanske sades i välmening) som påhopp, trackasserier och mobbing.

Att din svärmor är tyst eller inte tittar på dig om hon säger något under middagarna kan vara för att hon märker att du tar illa upp eller att du misstolkar saker hon säger. Och då blir hon osäker - vågar inte prata med dig och blir därför tyst.
Visst hon säger säkert saker som är hemska också. Men det kanske inte är med flit, hon kanske är en sån där socialt inkompetent människa som stoppar foten i munnen i princip varje gång hon öppnar den. 

Mitt största råd är att jobba med dig själv så du tål att folk säger saker till dig som inte är helt ok. Men också att du kan säga ifrån på ett bra sätt när dom gör det. 
Samtidigt kanske du skulle prata med din sambo, och gärna även med svärmor och berätta hur du mår när hon säger såna här saker.

Det är inte ok att du mår dåligt över det här.
Men som sagt, du kan inte förändra henne. Det kan bara hon själv göra.
Men du kan jobba på dig själv och hur du hanterar både henne och andra personer och situationer  
Kunde jag bygga upp min självkänsla så kan du göra det.
Ingen sätter sig på mig längre - även om jag kanske gråter ögonen ur mig när någon säger något elakt så kan jag ändå hantera situationen och gå ut ur den med ytterligare lite mer skinn på näsan och självförtroende istället för att det knäcker mig lite till... 

Det här med djur och människor.. Jag har också vänner som inte gillar katter, det är helt okej, själv är jag inte överförtjust i hundar t.ex. Men man pratar inte illa om ett djur någon bryr sig om, även om djuret inte bryr sig. En liten bebis tar ju inte heller illa upp om jag skulle säga något fult om den, det är inte poängen. Det är respektlöst, förstår inte hur folk kan bete sig så...

Nu hoppas jag att ni kan lösa detta. Tycker det först och främst är din svärmor som borde ändra sig men om hon inte gör det (som du säger att du inte tror hon kommer göra) kanske du måste följa råden du fått här. Stå bara inte ut med skit för att hålla husfriden. MEN om det inte skulle funka behöver man faktiskt inte ha kontakt. ycker det vimlar av folk här som inte träffar sin partners eller sina egna föräldrar p.g.a. att de faktiskt inte går att umgås med. Men det samt det om att träffa eventuella barnbarn är en senare fråga. Men bara så du vet, det finns alternativ liksom.

Det är jättetråkigt att du känner dig påhoppad och sårad av henne! Det är ingen lätt situation alls du hamnat i. Du verkar orolig för framtiden hur hon kommer bli om ni gifter er och skaffar barn, men jag tror inte du skall tänka så långt än. Ni har bara kännt varandra ett år, du och din svärmor och den relatonen kan komma att bli bättre på sikt. Ge det lite tid och försök bemöta henne så gott du kan. Om hon uttalar sig nervärderande om din katt, vad skulle hända om du vänligt men bestämt säger "jag skulle uppskatta om du inte kallade min katt så, för det gör mig så himla ledsen. Jag har förståelse för att du inte tycker om katter men för mig är den mycket viktig"? om hon fortsätter så bör din sambo gå in och markera. Det behöver inte vara ohövligt bara bestämt så hon vet att ni sätter punkt där. Lycka till!!!