Ska jag acceptera kärringen som är min svärmor?

Ja, du ska acceptera henne. Och en bra början för att kunna göra det, är att omedelbart sluta upp med att tänka på och benämna henne som "kärring".
Ni är olika. Hon har inte bett om att få in dig i sitt liv, och du har inte bett om henne. Men er gemensamma nämnare-din sambo, hennes son, behöver er båda och du har ganska stor skyldighet att anstränga dig för att få er tillvaro att fungera.
Ni behöver inte älska varandra som kött och blod-men ni behöver kunna vistas i samma rum utan att bli otrevliga.

Du kommer under resten av ditt liv att behöva hantera massor av människor du inte gillar, på närmre håll än du vill ha dem. Det kommer att vara odrägliga (i ditt tycke) arbetskamrater, en god väns hopplösa kille, en granne... Man får lov att konstatera att man inte trivs ihop med alla, men man får också bestämma sig lite för hur mycket energi man ska låta den relationen ta och hur mycket man ska reta upp sig. Som det är nu, så letar du uppenbart alla anledningar du kan hitta för att få lov att avsky din svärmor lite mer. Sluta med det och sluta märka precis allt hon gör. Vad spelar det för roll om hon så avskyr din katt? Skit i det, det är bagateller!
I viss mån får du nog också ta att även hans föräldrar kommer att oroa sig över dig och ditt liv-och dina val, för de påverkar i stort mått deras sons tillvaro. Man är inte en ö, och även om de inte har uppfostransansvar för dig, så blir du på ett sätt ett barn i familjen i och med att du är ihop med deras son. Jag tror det är svårt att undvika-särskilt om ni är unga. Man får överse lite med sådant-även om det såklart inte får gå till överdrift. Det bästa man kan göra på den fronten, är att visa konkret att man är självständig, ansvarsfull och kapabel.

Sedan är det också så att man behöver tid på sig att anpassa in sig i nya roller och hitta in plats i en ny familj. Man kan behöva styra upp en del saker, sätta ner foten ibland och aktivt visa vem man är och vad man tillåter och inte, så att man inte knuffas in i en roll man inte vill ha-och det kan kosta på och vara väldigt smärtsamt för alal inblandade. men välj dina strider! och avslöja dig själv när du bara är liten nog att reta upp dig för sakens skull och när du har verkliga skäl att bli arg. Och ta isåfall saker direkt-låt dem inte växa till enorma proportioner som sedan blir hopplösa att leva med.

Men herregud kvinna! Är det så du går omkring och beter dig? "Alla är emot mig *snyft*" isåfall är det hög tid att du tar av dig offerkoftan och skärper till dig! Ingen av oss två som hittills svarat är emot dig-men vi kanske ser saken ur ett annat pespektiv än du själv gör. Ta vara på det, för det är ofta det man är mest hjälp av! Det är inte rimligt att tro att du ska ösa ur dig all uppdämd ilska du bär på på ett forum, be om hjälp och råd och sedan ssura ihop som ett småbarn när andra försöker ge dig konstruktiva råd. Tacka förresten bara för saker om du menar det!
Ingen har sagt att du ska acceptera att bli behandlad som skit-vad är det för dumheter?

Men du behöver -precis som Grodprinsens brud säger, hitta strategier för att hantera både din svärmor och din motvilja mot henne-och att hon ingår i din familj ioch med din relation till hennes son.
att ens börja hota i förskott med saker som att hon inte skulle få träffa sina framtida barnbarn är exempelvis otroligt starka maktmedel, som skulel få allvarliga och långtgående konsekvenser i en massa människors liv-och den typen av hot, säger ganska mycket om den som uttalar dem och vad man har för mognadsnivå och tolernas för andra å sin egen sida.

Du behöver få perspektiv på den här relationen och både du och din svärmor behöver tid på er att lära känna och acceptera varandra. Än så länge har jag inte hört något exempel som är så allvarligt att du har anledning att ge upp, vägra träffa henne eller på annat sätt gå bananas. Du får försöka vinna henne först, innan du sätter din sambo i en fruktansvärt jobbig sits. för det gör du om du ställer honom mittemellan er båda.

Jag tror det är väldigt viktigt att du försöker skilja på saker och ting i det här.

Vad du själv varit med om tidigare i livet, har såklart färgat dig och bidragit till ditt eget reaktionsmönster. Den delen kan du aldrig lasta vare sig din svärmor eller sambo eller någon anna för. Den biten måste du ta ansvar för själv. De flesta av oss bär med oss upplevelser som får oss att reagera starkare på olika saker som händer senare i livet än vi skulle gjort utan vårt bagage. Under resans gång brukar man få bearbeta saker igen  och igen i olika etapper. Att bilda ny familj är just en sådan fas där gammalt skräp ofta dyker upp inom en. Var noga med att försöka se vad det är som händer inom dig själv och vad som faktiskt kommer utifrån. Var inte rädd att söka samtalshjälp om du har svåra saker i bagaget-det kan du komma attvinna mycket på inför framtiden.

Sedan tror jag det är viktigt att inte låta saker dra iväg till rena fantasier och spekulationer på ett sätt som helt tappar alla proportioner.
Vi kan ta detta med katten som ett exempel. Vad hon än tycker om din katt, vad hon än säger om den och vad du än tycker om det, så har du ingen som helst anledning att dr paralleller till det och eventuella framtida barn/barnbarn. Det är för det flesta inte samma sak och du måste inse att det är en himmelsvid skillnad för de flesta på en anan persons husdjur och ens egna barnbarn. När du låter det skena iväg till att handla om hur hon skulle kunna få träffa, vara barnvakt åt, eller älska sina barnbarn, skapar du själv ett problem som inte existerar och det är inte rättvist mot din svärmor. Förstår du hur jag menar? Det du spelar upp för ditt inre öga har inte hänt och det finns ingen vits med att anklaga henne i förväg. Det räcker väl med de irritationsmoment som faktiskt är på riktigt?

Vidare menar jag att du kan välja hur sårbar du tänker vara inför vissa saker. Vi tar katten som exempel igen. Visst är du medveten om att det iofs finns fler som du, som kallar sina djur för sina bebisar osv, men att de flesta faktiskt skiljer ganska starkt på djur och människor? I synnerhet på sina egna barn och djur.
(Jag själv bryr mig absolut inte ett smack om att jag har vänner som definitivt inte gillar katter-och därmed heller inte mina. De är välkomna hos mig ändå. (så läge de inte rent fysiskt skulle skada katten naturligtvis) Jag tror inte mina katter lider ett dugg av att en av mina väninnor säger rakt ut att"en död katt är en bra katt", för jag tror inte alls att de har några sådana känslor. Mina vänner behöver nödvändigtvis inte tycka särskilt bra om min son heller, vad den saken anbelangar, även om jag blir glad när de gör det. skulle de däremot säga så HAN hör det något som är kränkande mot honom, och inte visa honom normal respekt-då skulle jag ju undra om de blivit helt dumma i huvudet, eftersom ett barn har känslor och verkligen kan ta illa vid sig. Min känslomässiga anknytning till mina djur (katter och hund) är helt och hållet utan laddning inför vad andra tycker och ingen kan såra mig genom mina djur så att säga. Skulle någon däremot försöka skada dem, blir jag galen och skulle någon skada mitt barn, skulle jag antagligenbli en mördare utan större eftertanke.)
Ingen kan ju hindra dig att knyta vilka känslor du vill till ditt djur, och om du  en dag faktiskt har egna barn och då fortfarande hävdar (mot min förmodan) att kärleken till djuret och barnet är densamma, ja då får det ju stå för dig. Men då är det bäst för din egen sinnesfrid om du är helt på det klara med att de flesta inte kommer att tycka som du-och då är det heller ingen idé att gå igång på den saken. Du vet att du har en viss hållning i fråga om en viss sak, och du får leva med att många andra har en helt annan-och låta det vara bra så. Gör det inte till en sak att bli sårad eller förkrossad över. Ta makt över din egen inre frid genom att inte låta andra påverka dig i den delen. Hänger du med hur jag menar?

Jag påstår inte att det är lätt och lägg noga märke till att jag absolut inte säger att du ska lägga dig platt, ta skit eller gå på äggskal. Stå för vem du är. Fråga om saker du undrar, ställ till svars när du tycker det behövs och våga ta din plats. Man kan inte låta sig hunsas och för mig har det varit viktigt att inte bara fösas in i en fålla som passat andra. Jag har varit tämligen obekväm, klarspråkig och bestämd i min egen nya familj. det har kostat en hel del. Både tårar, utbrott, långa diskussioner, perioder av tystnad och rätt frusen stämning och så vidare. men, det jag vunnit är att jag kunnat vara sann och under de senaste fjorton åren, har vi vuxit ihop i entt sammanhang där vi alal är som vi är med våra olika egenheter och sidor. Vi har alla fått lära oss att kanske låta vissa saker vara, ignorera somligt, stå ut med ett och annat och också uppskatta allt det fina som också finns. och att se till att åka hem innan man blir galna på varandra... Den här förlängda familjen som kommer med den man väljer att leva med, är nog ofta bland det i livet som frestar mest på tålamodet och bidrar till oerhört mycket tjafs och dålig stämning. Men jag tycker att man behöver lägga ganska mycket praktik kärlek på att försöka få det att fungera inann man skiter i det-för hur det än är, så är våra familjemedlemmar-hurkomplicerade relationerna än må vara-något av detnärmaste vi har. och det är inte roligt om det ska leda till brytningar och elände om det går att undvika.