Friade

vet precis hur det känns. för ca två år sen (tro ja) så hade jag gjort en fin middag til mig och min karl. klätt upp mig lite.. skrivit ett brev om hur mycket han betydde för mig och att jag inte kan klara mig utan han blabla.. grät nästan själv av allt romantiskt när jag han läste det sista (ska vi gifta oss?) hatn tittar upp ömt leende på mig och säger "nej". O.O va? 

vi hade då varit ihop i 6 år  typ och förlovade i 3. ja mena.. vad är det att vela om? vi vill jubåda leva med varann tills vi blir rynkiga.. och beyond.. men icket.. har fråga ett antal gånger men nej. nu ska jag fråga nästa vår och då sista och mest allvarliga gången. är det fortfarande nej så skiter jag väl i det då! bli nästan förbannad här ja sitter och skriver... 

faktiskt inte i mitt fall. min karl är faktiskt inte mogen enligt egen utsago. och han nämnde även en gång att han tycker det känns "fastkedjande"... och visst. han frågade mig om vi skulle förlova oss (efter jag hade frågat tre ggr) men han tycker ändå att det känns som jag tvingade han. så detta med giftamål vette tusan.. 

mmm.. har försökt kompromissa. har sagt att vi lika gärna kan gå bara vi (och två vittnen ofcourse) till kommunhuset, eller ute på trädgården och gifta oss, om det är pengar och det sociala som stör (han har svårt för sociala tillställningar) men icket. han har dock sagt att han vill gärna ha råd med ett RIKTIGT bröllop. så därför frågar jag igen till våren, då har jag gått klart sköterskeprogrammet, och får ganska snart ett vik eller jobb, och 2015 firar vi 10 år tillsammans, vore ju perfekt att fira det med att gifta oss det året? ^^ska försöka vara tyst om ämnet tills dess. :P för ja tro inte han ogillar förhållandet. eller tro och tro. jag vet han inte ogilar förhållandet. :P