Kommer det någonsin att bli "rätt" tid för barn?

Nej. En perfekt tid, ett perfekt tillfälle.. det kommer nog aldrig. Och kommer det, så kan det försvinna lika fort igen. Livet är oförutsägbart och det ändras hela tiden, ibland med väldigt tvära kast. Det som ena dagens finns, kanske inte finns nästa dag. Eller ens nästa minut. Saker blir bättre, annat blir sämre. Ingen vet vad framtiden innehåller, så därför tycker jag att man ska försöka leva i nuet precis lika mkt som man tänker på och planerar inför framtiden, för självklart är det bra att planera framåt också.

Det mesta har en tendens att lösa sig, faktiskt. På ett eller annat sätt.

Om barn är något ni bör satsa på nu är det endast ni som vet, och givetvis är det bra att tänka igenom ett sådant beslut, men jag tror också det är bra att inte tänka för mkt faktiskt.

Jag tror inte heller att det perfekta tillfället kommer. Precis som daniiel skriver vet vi inte vad framtiden innehåller och ibland kan det bli tvära kast. Jag var sjukskriven från ett jobb som jag vantrivdes på när jag blev gravid med nr 1. Inte det bästa utgångsläget. Men det löste sig jättebra. Numera är jag föräldraledig med nr 2 men har ett fast jobb på en ny arbetsplats. Det mesta brukar lösa sig.

Det här hade jag själv kunnat skriva.

Är nu precis fyllda 29 och tar min examen nästa år, jag och min sambo har velat skaffa barn sedan två år tillbaka. Men jag har varit väldigt bestämd att jag vill iaf ta min examen först.

Vi kommer att göra så att efter jag tar min examen så kommer jag att plugga en ett årig utbildning på distans som kompliterar min utbildning på ett bra sätt. (blir då en dubbel examen). Vi kommer att försöka få ett barn till det tillfället, så tanken är väll att man ska vara gravid under den sista terminen (sedan får man se hur långt gången man är), sedan kanske det inte riktigt blir så. Men då har vi iaf 1- 1½ år på oss att hinna bli gravida.

Jag tror inte att det perfekta tillfället existerar. Jag vill inte vänta för länge med det där med barn så att vänta tills man har fast anställning i minst ett år osv, känns som att man kommer att få sjuta pådet alldeles för länge.

Hej du har så rätt, det finns nog aldrig ett perfekt tillfälle till att skaffa barn, men känns det rätt så känns det rätt och då tycker jag man ska lyssna mer på känslan. Vi har en dotter som fått flytta mer än vad många gör under sin livstid men allt går. Jag började också min utbildning i höstas när min dotter var 1,5 år och jag tycker att det är det bästa att plugga och ha barn, för jag styr min tid mkt mer nu, så jag pluggar gärna i några år till medan man är i småbarnsåren. =)

Finns det kärlek, ett varmt hem och mat för barnet då det kommer så är väl inte så mycket att fundera på om man känner att man är redo (båda två i förhållandet).

Jag tror på att saker och ting löser sig om man är beredd att prioritera annorlunda än tidigare.
Många klarar ekonomin trots arbetslöshet och skolgång.

Ska man vänta tills det är rätt tid, då är jag inte säker på att det kommer.
Och kanske står man där en dag 40 år, har rest har gjort det man vill, har hus, är gift, bra jobb osv och så händer inget.
Man blir inte gravid.
Gå till en IVF klinik då....

Nej det är aldrig perfekt att skaffa barn. Jag fick mitt första barn som student och ångrar det inte en sekund såklart. Mitt andra barn fick jag efter att jag jobbat ett år. Fördelen med det är att jag nu har högre SGI. Samtidigt vet man ju inte hur det blir när man kommer ut på arbetsmarknaden. Då vill man vara tillags och det första är ju inte att säga att man ska vara föräldraledig.

Att plugga med barn är enligt min mening perfekt efetrsom man inte behöver ha barnmet så supermånga timmar på förskolan i början. Som student kan man styra över sin egen tid och planering mer. 

Det sämsta man kan göra är att vänta på det perfekta tillfället. Jag vet allt för många kvinnor som väntat tills de är stabila på arbetsmarknaden efter en lång utbildning. De har även rest och sett världen. Åren går och helt plötsligt är man över trettio och det är inte alla gånger det går så lätt att få till en knodd. Sen om man önskar syskon på det... 

Jag håller med om att det inte finns prefekta tillfällen att skaffa barn, men det finns iallfall bättre och sämre.

Om jag läst en utbildning och varit klar om två år skulle jag väntat. Som 27-åring är man ju knappast lastgammal. Genomsnittsåldern för förstfödorskor är ju 29 år och högre för de som läst på univestitet. Jag skulle precis som du skriver vara rädd för att jag inte kunde slutföra min utbildning pga barn och det är ju något man sen kan komma att ångra väldigt mycket (har kompisar som är i just den sitiuationen). Men det beror ju väldigt mycket på vad du pluggar också, när jag läste gick jag alltid 8-17 varje dag och pluggade kvällar och helger utöver det och min man bodde i en annan del av landet. Då skulel det aldrig funkat med barn.

Jag säger inte att du inte ska skaffa barn nu, det är bara du som vet vad som funkar för dig. Jag säger bara hur jag skulle tänkt.

Vi var unga när vi "skaffade barn". Men vi hade hus och två relativt välbetalda jobb (industrijobb med tunga jobb, men ändock bra betalt). En schäferhund och planer på att starta eget. Utbildning på distans så allt var "färdigt." Vi valde att skaffa barn men ett par dagar efter jag sa till chefen att jag var gravid så blev jag varslad. Av arbetsbrist naturligtvis.

Strax därefter blev jag sjukskriven och mer eller mindre sängliggandes. Hade extrema gravidkrämpor och kom i en depression. Vi klarade oss ekonomiskt... Tills Sambon en dag kommer hem och säger att hans jobb gått i konkurs och att han är arbetslös inom en månad. Han hade inte fixat a-kassa. Jävligt korkat, men det misstaget lär vi ju inte göra om. Vi blev av med huset och satte oss i en sunkig hyrestrea i en invandrartät förort. 

Barnet kom till slut. Vi var fattiga och såg ritkigt hur folk såg på oss på stan och tänkte "varför skaffade dom barn när dom inte har någonting". Sambon fick jobb men jag var fortfarande väldigt dålig och hade svårt att ta hand om barnet. När barnet var ca året så började jag plugga på distans och vi satte honom på dagis vid 18 månader.

Jag fick jobb på praktikplatsen för utbildningen. Efter drygt en månad blev jag befordrad och några månader senare blev jag personalchef. När jag hade vart där ett år var jag personalchef, ansvarig för svenska marknaden och hade en bra lön. Under tiden blev sambon arbetsledare på sitt jobb och vi flyttade till en nybyggd lägenhet med uteplats i centrala gbg. Nu har vi alltså ett riktigt bra liv.

Vad vill jag då med detta? Jo, livet kan ändras jäkligt snabbt. Man har allt, för att några månader inte ha någonting och ligga på samhällets botten. Men det mesta brukar lösa sig bara man vill. Det är aldrig rätt tid att skaffa barn. Vi hade allt, men när barnet kom till världen hade vi skulder, möglig lägenhet och depressioner. Skulle vi inte skaffat barn då? 

ps. förlåt för långt inlägg.. 

Jag tycker att det är väldigt skönt att ha drömbostad, utbildning, fast jobb och bra sparande färdigt innan. När man är föräldraledig så blir ekonomin sämre och man får skjuta upp så mycket, man kan inte köpa bostaden man vill ha eller den där nya, säkra bilen. När barnet går på dagis så blir det massor av vab så då blir ekonomin inte bättre..

Jag tänker även att jag vill att vi har råd att vara hemma med barnet längre och slippa behöva sätta barnet på dagis tidigt. Med en bra fräldrapenning och bra sparande så kan man vara hemma tills man tycker att barnet är redo för dagis istället för att låta ekonomin styra och sätta ett för litet barn på dagis för långa dagar.:(

Riskerna kring en graviditet ökar inte speciellt om man är 27 eller 31 :) Många som har svårt att bli gravida vid 35 år hade haft samma problem om dom varit 25.

Men pengar är inte allt. Så länge man har en säker bostad ett bra förhållande och pengar så man klarar sig så kan man ju göra som man vill :) Det viktiga är ju att man är två kärleksfulla och ansvarstagande föräldrar.

jag är också 27 år och fick min son förra året. Det blir aldrig "rätt tid". Jag är fortfarande mammaledig och min son blir 1 nästa månad. Vi har båda en stabil inkomst men gjorde tabben att inte spara ihop en stor buffert innan han kom. visst, vi har så i klarar oss men när bebisen väl var kommen så ville man ut och shoppa lite extra, fika med änner etc. för då hade jag ju all tid i världen! vi valde att resa innan vi skaffade lillen samt att sambon skulle ha sitt körkort innan m.m. (då han varit för busig i tonåren så hade han inte körkortet förrän förra året). när jag väl blev gravid snurrade det mkt i huvudet! ska vi verkligen ha barn? har vi gjort rätt beslut? tänk om jag blir en dålig mamma osv. De tankarna finns alltid där. jag ville utbildat mig vidare men nu efter jag fått barn så känns det ej som om ekonomin skulle fixa det (samt att jag ej vill ha CSN) och vi har helt prioriterat om. i ill hellre satsa på hus osv. allt är upp till dig och din sambo! vill du göra uppehåll i studierna för att skaffa familj, så gör det! vill du gp klart utbildingen först, så gör det! jag tänkte pluggat först men då hade jag fått vänta minst 3-4 år med barn då jag behövt få upp inkomsten med så att man inte får en usel föräldrapenning. lycka till!