Hur ska jag berätta för mina föräldrar?
Vissa människor blir inte så där entusiastiska helt enkelt...
Min styvmors reaktion när hon fick höra att vi skulle gifta oss (och att det var medeltidstema) var "oj... jag är nog sjuk den dagen".
Och hon sa inte det för att vara elak eller för att hon inte unnade oss det. Hennes reaktion var ju på "hur kommer det här att påverka mig" och hennes första tankebild var typ folk som gick runt i gamla potatissäckar och det kändes bara jobbigt och obehagligt för henne.
Pappa var lite mer "ojdå jaha, ska jag gå med dig i kyrkan... oj... spännande, tror du jag vågar det?"
Svärmor och svärfar sa typ "Grattis" och sen började dom prata om annat.
Ingen missunnade oss dagen, ingen tyckte att vi inte borde gifta oss.
Men reaktionen öga mot öga kan bli nästan chock för dom man berättar för. Och det första dom tänker på är som sagt oftast "hur påverkar det här mig"...
Jag hade först trott att vi skulle få massa grattis från dom närmaste, och att när inbjudningarna gick ut så skulle vi överösas med grattis och "tack vi kommer - vad roligt".
Men nej...
Däremot dök alla (som kunde) upp på bröllopsdagen med stora leenden och på bra humör. Glada att få vara där och få dela vår dag.
Nästan alla hade ansträngt sig och kom i medeltidskläder och stämningen var i topp.
Man får nog försöka komma ihåg att hur stort det här än är för oss så är det inte den största dagen i alla andras liv helt enkelt. Och även om dom faktiskt blir glada så kan deras reaktion vara helt annan än man förväntat sig.
Så det största rådet är nog - förvänta dig inget, så blir du inte besviken heller.
Men minns att dom är glada för er skull oavsett vilken reaktion dom visar. För inte tror du väl att dom missunnar dig att vara lycklig? 
