Hur ska jag berätta för mina föräldrar?

Att analysera dina föräldrar efter att ha läst en liten text törs jag inte Men hur är de annars? Brukar de jubla och hoppa jämfota när de får goda nyheter? Mina föräldrar gör det inte. Och gjorde det inte heller när de fick veta att jag skulle gifta mig igen. Inte första gången heller. Men jag vet att de är glada för vår skull, utan jämfotahopp

 

Du får nog helt enkelt säga det och inte förvänta dig några hurrarop. Är det viktigt för dig får du väl fråga om de inte är glada och varför. Jag kanske inte var den rätta att svara eftersom det för mig är så enkelt att vara rak, plus att jag inte bryr mig så mycket om folks reaktioner. Huvudsaken jag är glad liksom

 

De kanske tycker att det har gått fort. Eller så kanske de är såna som personer som PiaB säger, det vet ju bara du. Jag tänker att man inte kan påverka andra männsikors reaktioner och åsikter. Förbered dig på att de kanske inte reagerar så starkt på det här beskedet heller, förvänta dig ingenting. Om det sen blir så, så släpp det bara. Om de har nåt att säga får de väl säga det liksom. Du är vuxen och behöver inte deras godkännande och har heller inte ansvar för deras reaktioner och känslor. Låt inte dessa påverka dig. Jag vet att de är dina föräldrar och att du bryr dig, men det är lättare om man inte gör det och bara accepterar saker som de är.

Vissa människor blir inte så där entusiastiska helt enkelt...

Min styvmors reaktion när hon fick höra att vi skulle gifta oss (och att det var medeltidstema) var "oj... jag är nog sjuk den dagen".
Och hon sa inte det för att vara elak eller för att hon inte unnade oss det. Hennes reaktion var ju på "hur kommer det här att påverka mig" och hennes första tankebild var typ folk som gick runt i gamla potatissäckar och det kändes bara jobbigt och obehagligt för henne.
Pappa var lite mer "ojdå jaha, ska jag gå med dig i kyrkan... oj... spännande, tror du jag vågar det?"

Svärmor och svärfar sa typ "Grattis" och sen började dom prata om annat.

Ingen missunnade oss dagen, ingen tyckte att vi inte borde gifta oss.
Men reaktionen öga mot öga kan bli nästan chock för dom man berättar för. Och det första dom tänker på är som sagt oftast "hur påverkar det här mig"... 

Jag hade först trott att vi skulle få massa grattis från dom närmaste, och att när inbjudningarna gick ut så skulle vi överösas med grattis och "tack vi kommer - vad roligt".
Men nej...

Däremot dök alla (som kunde) upp på bröllopsdagen med stora leenden och på bra humör. Glada att få vara där och få dela vår dag.
Nästan alla hade ansträngt sig och kom i medeltidskläder och stämningen var i topp.

Man får nog försöka komma ihåg att hur stort det här än är för oss så är det inte den största dagen i alla andras liv helt enkelt. Och även om dom faktiskt blir glada så kan deras reaktion vara helt annan än man förväntat sig.

Så det största rådet är nog - förvänta dig inget, så blir du inte besviken heller.
Men minns att dom är glada för er skull oavsett vilken reaktion dom visar. För inte tror du väl att dom missunnar dig att vara lycklig?  

Nej, de är väl hyfsat återhållsamma så vad hade jag egentligen förväntat mig? Du har rätt: bäst att inget förvänta sig.Ja, jag är vuxen. Och jag vet att de vet att jag inte gör något ogenomtänkt (även om detta har gått fort). Jag får acceptera att de inte jublar även om de gläds.Nej, absolut inte!!!! Tvärtom och det väl därför det blir så knepigt att de inte visar det.....

Men jag har läst era råd och tar dem till mig. Tack.

Att dom inte visar det kan vara för att dom är rädda för att säga något fel.
Som förälder gör man i princip fel hur man än gör.
Om man hjälper till och intresserar sig för bröllopet så lägger man sig i.
Om man håller sig på avstånd och försöker att inte lägga sig i så är man ointresserad.
Osv...
Dom är nog rädda för att trampa dig på tårna.

Ta det bara lugnt, visa dom att du gärna vill att dom är engagerade och att du värdesätter deras åsikter (om du vill ha dom) så kommer det nog  
Och annars så vet du ju innerst inne att dom faktiskt är glada för din skull