Hemsk möhippa, fortfarande ledsen efter snart ett år...

Måste bara skriva av mig, blev hippad i somras, något jag sett mycket fram emot men dagen var en av de värsta i mitt liv. Jag är fruktansvärt höjdrädd och gillar inte äventyrliga saker som bungyjump, kanoter, klättring etc etc etc, skulle inte för mitt liv gå och betala för något liknande. Detta vet de flesta av mina vänner, hade specifikt berättat det för min tärna som sa jag vet..men vad tror ni händer? Jo, efter en (trevlig) picknick åker vi till ett ställe där jag ska...Hoppa fallskärm!!!! Jag vet att det kostar multum men jag ville verkligen INTE! Mår fyskiskt dåligt av bara tanken och jag sa vänligt men bestämt att jag INTE ville göra det, eftersom jag är väldigt höjdrädd och mår dåligt av det. Tjejerna började tjata och jag sa nej, jag VILL inte. Med argument att de hade betalt en massa pengar, att de hade bokat och planerat, att det var tråkigt av mig att inte vilja tjatade de vidare. Killen som jag skulle hoppa med började bli otålig och tyckte att vi fick bestämma oss. Min tärna, ja hör min tärna och tillika bästa vän, drog mig till sidan och snäste åt mig att jag var så j-la otacksam. Så jag kände mig tvungen. Jag ångrar verkligen att jag gav med mig för det var det värsta jag varit med om. När jag svävade runt i luften hade jag sån dödsångest och tårarna sprutade. Väl nere kräkte jag. Vet inte om det var av rädsla eller av själva luftfärden. Tjejerna blev tysta och vi åkte vidare. Till....LISEBERG! Tror ni att jag gillar det? Men här vägrade jag gå upp i Balder och fler höga saker med argumentet att jag inte ville kräka mer. Det blev mer tjat men jag gav mig iaf inte. Efter Liseberg åt vi middag och sen var jag sugen på att gå ut och dansa men "eftersom jag var så tråkig innan" kunde vi lika gärna gå hem var och en till sitt, tyckte min tärna. Hon och de flesta andra åkte hem medan jag och två av tjejerna gick på ett mysigt café som var kvällsöppet. Det blev ganska mysigt men stämningen var konstig ändå. Vid 22 åkte jag hem, kände mig bara ledsen....Det är ju ett år sedan till sommaren men jag tänker fortfarande på det och känner mig ledsen. Tärnan har aldrig bett om ursäkt trots att jag tagit upp det och försökt prata med henne..Hon tyckte bara att "det var en kul grej". För mig var det hemskt och idag har jag och tärnan väldigt lite kontakt....Är jag dum som känner mig ledsen så här lång tid efteråt???