fertilitetsutredning

Hej alla i denna tråd.

Jag slank in på denna tråd av en slump då jag råkade trycka på fel inlägg men åh så glad jag är att jag gjorde det.

Jag är själv gift (och har varit det i snart 2 år) och är i min mest fertila ålder (25 år). Eftersom jag gifte mig ganska tidigt tänker jag alltid att det finns tid till att skaffa barn. Jag försöker dock alltid förbereda mig på det värsta och tänker därför alltid att jag inte ska ta för givet att vi kan få barn. Efter att ha läst hela tråden förstår jag att barn är inte en självklarhet och att om det inte skulle funka den naturliga vägen så måste man ha åldern inne för att få IVF osv. Har även en släkting som aldrig kunnat få barn och det slår mig nu att jag kan ha samma öde som henne.

Jag har, likt många andra, fastnat i tänket att ens situation måste vara perfekt innan man får barn, alltså ekonomin och att man helst ska vara utbildad och ha någon form av karriär m.m. Och visst, utbildningen har jag men ändå går jag runt och tänker hur gärna jag hade velat resa innan bebisarna kommer..

Tills idag! Idag är dagen jag bestämde mig för att snart är det dags att börja försöka, inom närmasta året i alla fall (mannen har större barnlängtan än mig) och det är tack vare er alla men speciellt Passionsblomman! Du har verkligen fått mig att förstå hur verkligheten ser ut och vad gör chefsjobbet om 100 år? Ingenting för då jag ligger i ett hål i marken.

Tack!

Oj! Vad häftigt att man bara så här på nätet kan prata om saker och få folk att känna sådär! Jag blir riktigt rörd. Tack själv!
Jag tänker för egen del att "jaha, jamen kanske kan man betyda något för andra trots att jag just nu är både sjukskriven och arbetslös och det är lätt att känna att ingenting blir som man vill" Jag menar, det viktigaste vi har i våra liv tror jag är varandra och att man alltid kan vara en medmänniska på lika sätt. Och att få vara en medmännsiska så som man är när man följer ett barn en bit på deras väg, är verkligen något jag unnar alla som vill uppleva det.

Förresten så finns det faktiskt inget som hindrar en från chefsjobbet OCH att få barn-man måste inte ta allt annat först. Jag känner massor av framgångsrika kvinnor som både har barn och karriär.

Jag håller med Passionsblomman i precis allt hon skriver och i synnerhet det om att man vill nita folk som kommer med korkade kommentarer. Visst, folk vill väl men det blir väldigt påfrestande när man efter tio år fortfarande får höra slappna av, skaffa hund, tänk på något annat. Det man som vän behöver göra är inget annat än att finnas där, lyssna på ältandet och gråta tillsammans emellanåt. Jag körde uteslutande på att ha positiva människor omkring mig, sållade bort resten och bet av alla fjantkommentarer som den värsta attackhunden du kan tänka dig. Ren överlevnadsstrategi, fast jag uppfattades säkert som väldigt otrevlig.....

 

Utredningen och vilka möjligheter till hjälp som finns varierar beroende på var du bor i landet. Om du skulle höra till ett segt landsting skulle jag under alla omständigheter rekommendera dig att satsa sparpengar och göra rubbet privat. Efter väldigt, väldigt många misslyckade försök lånade jag och min fd en smärre förmögenhet och bodde periodvis i Holland där mirakelbarnet till slut blev till. Det finns många bra kliniker i Sverige också men på den tiden var holländarna långt framme i forskningen så därav vårt val. Numer tror jag att det är minst lika bra här. En bra sak är att läsa på mycket själv för att känna att man dels fattar vad läkarna pratar om, dels kan hävda sin rätt om de råkar ha missat någon liten detalj.

 

Och visst kan man ha ett roligt yrkesliv OCH barn, jag har båda. Mitt barn pratade mycket om syskon en period och det är för sorgligt att det inte kan bli några. Jag är ju så vansinnigt glad att han alls blev till men jag förstår att han gärna skulle vilja storebror. Hade jag fått bestämma hade det ju drällt av ungar här hemma :).

 

Jag hör inte hemma här för jag blev gravid några månader efter bröllopet men förlorade barnet i v.12. Vi vet ju att vi kan bli gravida men det gör så otroligt ont när vi går på vänners dop och får frågor som: "är det inte dags för er snart?", "blir ni inte lite sugna nu?" eller "men ni som är gifta borde väl ha en liten påväg snart?" och jag vill bara ställa mig och skrika. Jag vet att folk menar väl men varför måste de lägga sig i sånt de inte har med att göra? Nu väntar ett nytt dop där jag vet att vi kommer få pikar från vännens mor. Hon har tidigare varit spydig och sagt att man minsann behöver inte gifta sig och vara ihop i 100 år för att skaffa barn (hennes son och hans tjej blev gravida efter 3 månaders dejtande) känner mig redan kallsvettig... Lycka till ni andra tjejer och hoppas ni inte tog illa upp att jag blandade mig i, men det var så skönt att få ur mig det här... :'(

Jag vet hur ont sådana där kommentarer gör. Det är hemskt. Men, jag tror man måste försöka komma ihåg att deetta med familj alltid har engagerat människor-just för att det är en sådan stor sak i livet och hela den här grejen med samhällets fortlevnad osv. det har helt enkelt alltid betytt något för hela byar och familjer, det här med barn. Jag tror att det är viktigt att hålla i huvudet att de flesta inte menar något illa, utan det är mest ett sätt att prata på. Tanklöst måhända, men inte ondsint.

Jag har haft hållningen att väldigt ofta säga rakt ut att "vi vill inget hellre, men barn är inget man beställer på postorder och det är mer som ska klaffa än man kan tro". Det jobbiga med att säga det, är ju att man dels riskerar att börja lipa-vilket man kanske helst vill undvika framför folk, även om det ibland kanske inte skulle göra så mycket. Dels säger folk då gärna något mer-som tillexempel något klämkäckt om någon de känner som minsann blev gravid preciiiiis när de slappnade av och skulle adoptera...
Det händer också att jag bara låter kommentarerna passera-men det är inte riktigt min stil allmänt , så jag svarar oftast något-det blir lite som en utbildning för folk, dels i vad de kanske borde tänka på att inte fråga ( inte minst för att slippa långa jobbiga svar och pinsamheter för deras egen del) och dels i vad IVF-behandlingar, adoptionsregler ocha nant faktiskt handlar om -för shit vad många myter som florerar!

Generellt sett, så tycker jag nog egentligen att vi borde prata mer och ha mer med varandra och livets riktiga samtalsämnen att göra-inte stänga och ha hållningen "det är privat och det har ingen med att göra" för det blir lätt så ensamt, det där helt privata, och folk omkring får svårt att förstå och hänga med i ens känslor. Men, ska man ha med varandra att göra, måste man också ha tid och lust att lyssna och förstå svaren man får på sina frågor. Fråga bara om du faktiskt vill veta svaret liksom.

Jag menar inte att du ska fläka ut ditt liv hur som helst-men ibland kanske det skulle friska upp att säga rakt ut som det är? Eller tom faktiskt skrika rakt ut... Jag tror själva hemskheterna blir lite mindre och folks ödmjukhet inför livet kanske ökar något. och man kanske börjar tänka sig för och inse att man inte vet vad andra kämpar med och ahr för hemliga sorger och prövningar.

Hejsan och förlåt om jag "tränger mig på"! Jag sitter inte riktigt i någon situation som matchar någon av de som har beskrivits här. Visst kommentarerna man har fått genom åren har varit/är många....framför allt från min mamma. I höstas gifte jag och min man oss och sedan dess har det liksom eskalerat och det ska börja tjafsas om var och när vi ska fira Jul med barnet som inte finns etc. All denna hets får mig ibland att tänka att det kanske vore enklare att bara strunta i att skaffa barn....fast det vill jag ju inte heller.

Jag har nog ganska länge varit en av de som har skjutit det här med barn framför mig för att jag har pluggat, inte haft något jobb etc. Men nu har jag ett jobb och är gift och vi har flyttat till en större lägenhet så till hösten har vi nog tänkt att det är dags att se vad som händer om vi ger det ett försök.

Jag tror att passionsblomman sätter huvudet på spiken mer än en gång i den här tråden. För det första så tror jag att det är långt ifrån alla som är känner sig helt redo för barn och sen börjar försöka. Jag känner mig inte helt redo mentalt men jag tror inte att jag kommer att göra det förrän jag sitter med ett litet knyte i armarna.

För det andra så håller jag med och tror jag att det är viktigt  att kanske ibland i alla fall faktiskt berätta att det inte är en dans på rosor att försöka få barn. Att bara hålla det inom sig och låta det tära kan nog göra mer skada än nytta. De som blir med barn lätt har ofta en tendens att berätta det medan de som har problem inte gör det. Därmed förvrids "den officiella normen" på något vis så att det kan kännas ännu mer tabu att prata om eventuella problem....och så att de som ställer en massa frågor kanske inte fattar att det faktiskt inte går så lätt för alla. 

Lycka till TS...och ni andra!
 

Har försökt bli gravid länge nu, men det händer inget. Blir så ledsen, jag orkar inte mer, alla runt om blir gravida och jag håller på att bli galen.. hur går det för dig TS?

Nu har jag inte läst hela tråden så med reservation för att någon redan skrivit det här:

 

Jag har endometrios och har också läst på nätet att det kan innebära svårigheter att få barn. Jag frågade min gynekolog om det och hon menade att det inte finns någon forskning som visar att det finns ett samband mellan de två sakerna. Det är iofs vanligt att upptäcka endometrios i samband med fertilitetsundersökningar, problemen består då i blockeringar av äggledarna. Men endometrios är mycket vanligare än man tror och det kan vara just därför det upptäcks vid utredningar, många som inte utreds har det utan att få diagnosen. Om man tar en grupp kvinnor med endometrios är det alltså inte säkert att deras fertilitet är sämre än en grupp utan. Enligt henne hade inga studier gjort på detta.

 

Jag vill mest säga det här för att jag själv höll på att bli totaltokig av att försöka leta fram info på nätet om det här och alla skräckhistorier jag hittade. Men visst blir man orolig när man inte är säker på om man tillhör en "riskgrupp"

Jag har käkat Cerazette i ca 3 år, slutade med dom pga att jag får sån migrän. Vi har inte försökt få barn på något sätt utan varit jätte försiktiga. MEN blev gravid ca 3 månader efter pillerstoppet. OPLANERAT! Så vi valde att ändra bröllopsdatum. Jag är nu i vecka 17 & vi gifter oss om 3 veckor! Jag önskar er alla lycka till!

Det ni beskriver i den här tråden är en av mina största rädslor. Jag vill så gärna bli mamma, men det har tagit mig lång tid att hitta en partner. Vi gifter oss om en dryg vecka (vi är båda traditionella av oss, så inget samboende eller sex innan bröllopet). Till saken hör att jag nyss fyllt 30 och han är några år äldre. Jag har alltid varit av åsikten att innan man skaffar barn bör man ha bott tillsammans ett tag. Så innan bröllopet ska jag sätta in en p-stav, men på sistone har jag känt mig orolig att ytterligare väntan kanske gör att vi inte får barn. Tänk om jag har svårt att bli gravid. Jag vet inte hur jag ska bli av med min oro och jag vet inte vad som är det rätta att göra i sammanhanget. För tänk om jag INTE har svårt att bli gravid och blir med barn med en gång, då hinner ju jag och maken inte vänja oss vid att bo med varandra innan det kommer en massa extra hormoner och en liten med i bilden också. Hur gör man för att ta beslut i sådana här frågor?

Anonym (oroad), jag tycker det vore klokt av dig att välja en p-metod som inte är så svår att bryta. Pessar eller kondom tex.
Dessutom tror jag du behöver väga i dina vågskålar hur viktiga principer blir i förhållande till vad konsekvenserna av principerna kan bli. Alltså, visst, man kan se det som idealiskt att ha bott ihop ett tag-men man kan också vända på alltihop och ställa en helt annan fråga. "om jag skulle bli gravid just nu-skulle det kännas som en katastrof då?" För om det inte är en katastrof, så finns det en väg genom den utmaning som hormoner, småbarnströtthet och påfrestningar som kommer.

Om du nu vill vara "traditionell" som du kallar det, så kan du väl välja att vara det hela vägen? Dvsa, när man väl är gift, så är ju det traditionellt sett naturliga nästa steget då att det ska bli barn? För, att aktivt hindra det i flera år, det är absolut inte traditionellt-och vll man ha barn och har passerat 30 så är det rent biologiskt sett inte ens tillrådligt.

Alltså, du kan inte både välja det gammeldags sättet att leva innan bröllopet och sedan det mer moderna att man ska hinna leva ihop först utan barn, samtidigt som du vill hinna få dina barn innan det är försent, utan risken att bli utan-det går inte att få allt precis som man vill planera det! Om jag vore u skulle jag skita i preventivmedle och faktiskt låta livet hända mig vartefter. Människan är ändå gravid ganska länge, så ni hinner ju ha en tid för er själva ändå liksom, även om det skulle gå snabbt.

Jag måste också säga som en reflektion, att när jag tänker tillbaka på utmaningar min man och jag mött under åren, så är det aldrig att vi fick barn ganska snabbt jag önskat vore annorlunda. Vi hade varit ett par i exakt ett år när jag blev gravid-det har jag aldrig ens för en sekund tyckt var dåligt! Hade jag sluppit en del annat vad gäller hälsan, hade vi inte behövt leva med arbetslöshet och sjukdom, så hade det inte varit så mycket att pipa över känner jag. Vi var vuxna, hade landat i oss själva-visst fasen fick man sova mindre, men allvarligt talat-SÅ fruktansvärt konstigt är det inte att få barn, det händer hela tiden och folk världen över har så mycket sämre villkor för sina föräldraskap att jag ibland undrar om vi gör hela grejen mycket svårare än den är.

Jag hör egentligen inte hemma här, men det var på ett hår. Jag tänkte länge inte ens tanken på att det kunde vara ett problem. Mina föräldrar fick barn hur lätt som helst och jag har sex syskon. Det yngsta föddes när mamma var 44.

Min man och jag försökte i 1,5 år. När folk frågade om det inte var dags för oss att skaffa barn nu brukade jag svara: "Vi jobbar på saken." Sedan fick de dra sina egna slutsatser när det dröjde.

Hade det inte blivit något nu till sommaren hade vi tänkt påbörja utredning (jag då 34 år). Under min utbildning hade vi en placering på gyn och alla pratade om hur påfrestande det var att genomgå fertilitetsutredningar/behandlingar så jag såg verkligen inte fram emot det.

Nu blev jag ändå gravid , är i femte månaden, så jag är mycket, mycket lättad. Men vi ska nog börja försöka få de andra barnen så snart som möjligt efter förlossningen. Vi riskerar jobbiga småbarnsår om barnen skulle komma tätt, men det vore bra mycket bättre än att inte kunna få så många barn som vi vill ha.

Drygt att ni berättar om graviditeter med glädjerop när TS och fler är ledsna över att dom inte kan bli gravida! Ha lite respekt....

Va, är det svårare att bli gravid när man ätit cerazette??? Åhnej... det visste jag inte.

Jag vill börja med att säga att jag innerligt hoppas att det löser sig för TS och er andra som längtar efter barn. Min fästman och jag gifter oss nästa sommar och det blir väll barn någon gång efter det, vi har inte planerat så noga ännu, men jag fyllde precis 26 så vi har tiden på vår sida så att säga. Vi håller tummarna för att vi utan problem kan bli föräldrar... Time will tell.

Passionsblomman - Tack så mycket för din öppenhjärtliga historia. Den var gripande, inspirerande och upplysande. Jag lider med dig men jag är samtidigt glad över att ni har er son. Det är starkt av dig att dela så privata erfarenheter och jag uppskattar verklligen den egenskapen hos dig. Den lyser igenom i alla dina inlägg vilket är 100% positivt enligt mig.

Du fick mig att tänka till lite över mitt eget liv... Jag tror att det är så vanligt att man går runt i en vanföreställning om att man någon dag ska växa upp, känna sig vuxen och helt plöttsligt bli en genomgående ansvarstagande person som kan deklarera i sömnen (jag tror det i alla fall). Och jag har väll fått inse att det inte kommer hända.
Det är en ganska befriande tanke... Jag kommer vara mig själv istället och inte transformeras till min egen bild av en svensson. Haha! :P

Så tack för dina kloka ord. Du har helt rätt i allt du säger, och jag kan inte göra annat än hålla med dig om det du tar upp i dina inlägg. Tack.

SandraElisabeth, tack ska du ha!

Ja, det är väl sådär-"när jag blir stor..." Herregud, jag har visst varit stor i minst 24 år nu!
Jag tror det bara är att inse att en hel del får man liksom ta vartefter det händer-för det är i själva händelsen man växer med uppgiften så att säga. Dvs om man är åtminstone någotsånär rustad för livet i allmänhet.
Ofta är det svåraste sakerna man går igenom dessutom sådant man aldrig kan vara förberedd för.
Man får försöka ta vara på sig själv, sin dag, sina nära och sin tillvaro och möta det som komma skall med så mycket mod man kan uppbringa-och se alla färgerna på paletten, vårda guldkorn och pärlor och komma ihåg att lukta på blommorna.

För att var och en av oss kommer att få sin beskärda del av utmaningar, prövningar och svårigheter, det är ju ganska säkert, om man nu ska leva. Men vi klarar också mycket mer än vi tror. Och mest modig är man faktiskt när man gör något fast man är rädd.

Det var fint sagt och jag håller helt med dig om det! :)

Jag är född nio månader efter mina föräldrars bröllopsdag. Skrämmande exakt nio månader efter bröllopsdagen. Att de tillbringade sin första tid som gifta med att min mamma var gravid är inget som inneburit några problem för dem. De är fortfarande gifta, sedan 26 år i sommar. De är också av den traditionella skolan, så de flyttade ihop på bröllopsdagen. 
Min sambo och jag flyttade ihop ganska omedelbart efter vi blivit tillsammans, och att vänja sig att bo ihop är inget som tar särskilt länge. Vi låg vakna länge på kvällarna och pratade om allt som var viktigt. Ville vi gifta oss, hur många barn ville vi ha och vilken typ av musik tyckte vi om? (Fast den sista var uppenbar eftersom första dejten var på en konsert.)

Angående svårigheter att få barn, jag hoppas att det löser sig för alla er som försöker men inte lyckats än. Altt kommer att ordna sig, det är jag helt övertygad om 

BellaBella:

Nej, det är en myt att det tar tid att "komma tillbaka" efter p-piller, inklusive Cerazette.

Hormonet går ur kroppen inom ett par dagar. Sedan kommer en p-pillermens. Därefter återgår kroppen till sin normala menscykel. I en studie tog det i snitt 17 dagar från sista pillret till den första ägglossningen (spann 7-30 dagar).

Problemet är att om man har ätit p-piller i flera år kanske man inte märker ifall kroppen förändras eftersom p-pillren maskerar oregelbundenheter. Då kan det komma som en chock att man inte längre har så stabil menscykel som man trodde att man hade.

Ahaa, tack så mycket det va skönt att höra!