• Barnlängtan vid ung ålder

    Tor 20 dec 2012 23:03 Läst 20530 gånger Totalt 71 svar
    Visar endast inlägg av daniiel - Visa alla inlägg
  • Tor 20 dec 2012 23:03 #8

    Jag är kanske för gammal för att platsa in här med mina 25år ;) Jag har dessutom en dotter som är 6år redan, men barnlängtan finns där och blir större och större för varje dag.

    Trodde att något kanske var på gång nu, då jag inte haft mens sen i oktober, men icket. Negativt test idag. Bara min kropp som spelar sitt årliga spratt antar jag.

    Maken är 27år och nu måste jag få med honom på noterna igen :P


  • Tor 20 dec 2012 23:24 #12

    Haha tack, vad skönt att jag är välkommen :)

    Jag blir också givetvis glad när folk runt oss blir gravida och får barn, men det är inte utan att det svider till lite i hjärtat här också. Speciellt då det är flertalet som fick sitt första barn ungefär samtidigt som oss, och efter, som redan är inne på sina andra, tredje och fjärde(!) barn.

    Vår dotter har dock ett medfött hjärtfel, så det är med lite skräckblandad förtjusning vi går in i detta igen. Tidigare har vi inte riktigt vågat, pga många anledningar.

    Jag skummade bara igenom tråden (förlåt), men är det någon här som aktivt försöker nu och hur länge har ni försökt? :)


  • Fre 21 dec 2012 11:03 #24
    Anonym (barnlängtan) skrev 2012-12-21 00:28:39 följande:

    ....För några dagar sedan fick vi dock reda på att min m2b:s lillasyster som är 17 år är gravid. Hon är inte mogen för detta ännu, hon skolkar från skolan och menar på att OM hon behåller barnet så kan hon hoppa av skolan helt och hållet och ta hand om barnet istället. Killen sin har hon bara varit tillsammans med sedan juli - augusti. Hon dricker och röker och har inte tänkt sluta med det bara för att hon är gravid.


    Vi försöker få henne att förstå vikten av att ta hand om ett barn och vad det innebär, och att hon bör ha iaf gått ut gymnasiet innan hon skaffar barn, så att hon har någon form av utbildning att falla tillbaka på. De flesta arbeten kräver ju trottsallt att man har en gymnasinalutbildning. Är inet så bra att bara ha en nioårig grundskoleutbildning att falla tillbaka på. Vi försöker få henne att förstå att det kommer att bli väldigt kämpigt för henne om hon vill plugga klart gymnasiet på komvux och få jobb osv.


    Men vi når inte riktigt fram till henne. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra för att nå fram till henne. Det är nog ingen bra ide att tjata på henne för mycket häller för då slår hon ju bara av öronen helt och svarar inte när man ringer osv.


    Någon som har några bra tips på hur man hanterar en sådan situation?


    Det låter ungefär som när jag blev gravid. Jag och maken träffades i oktober 2005 och jag var gravid i april 2006. Jag var visserligen 19år, men hade inte gått klart gymnasiet (tog ett praktikår efter 9an) och nog var vi ute och svirade varje helg och rökte gjorde jag. Jag skolkade massor och maken var arbetslös.

    Till skillnad från din blivandes syster, så slutade jag dock både dricka och röka så fort jag visste om att jag var gravid. Det är ju absolut inte bra att dricka och röka, men, det finns ju många som röker under graviditet trots allt (jag menar inte att det är rätt) och hon kan ju få hjälp av sin BM med det förhoppningsvis. Ja, förhoppningsvis kan hon förstå att hon inte ska dricka heller. Hur långt gången är hon? Är det riktigt i början av graviditeten?

    Nåja, innan dottern föddes i december 2006, så hade vi ett bra boende och maken hade fått ett jobb. Vi var helt inställda på att bli föräldrar och det har gått riktigt bra sedan dess. Javisst, det är jobbigt att bli förälder och speciellt ung förälder, för oftast är det i stort sett ingen som hejar på en. Dom flesta påpekar bara hur jobbigt det kommer, hur man inte är redo, att livet kommer förändras och då i negativ bemärkelse. Tyvärr. Ett barn är ett barn, oavsett, och jag anser att alla föräldrar förtjänar att få känna lycka inför det och då behöver man att människorna runt om också kan känna lycka inför det hela. Även om det såklart inte är en optimal situation, men det är man, tro det eller ej, oftast väl medveten om själv också.

    Goda råd och förmaningar i all ära, men det är lika viktiga med positiva ord och glädje.
  • Fre 21 dec 2012 11:22 #25
    aviman skrev 2012-12-21 01:07:47 följande:
    Jag är 23, har inga barn och är inte särskilt säker på att jag vill skaffa barn överhuvudtaget. Min lillasyster som är 21 är gravid och bäbisen kommer ut i princip vilken dag som helst nu! Jag längtar jättemycket efter hennes bebbe, men vill inte ha en egen.

    Och jag är bara så himla nyfiken, varför vill unga människor skaffa barn så tidigt i livet? Är det något som saknas? Är det bilden / idyllen av familjelivet som lockar?
    Jag förstår såklart att längtan efter barn grundas i VILJAN att skaffa barn. Men jag tänker, vart kommer viljan ifrån? Vart såddes det första fröet?

    Ibland när jag funderar över familjebildning så tänker jag att det vore mysigt, speciellt kring jul, att ha ett barn som jag kan försvinna in i tillsammans med i denna (för mig) magiska årstid med ljus och tomtar! Att få dela den magin med någon som tror att allt är möjligt. Eller skicka vidare traditioner. Men det är inget jag har ett behov av att göra just nu, jag kan lika gärna göra det i såna fall när jag är 30, eller varför inte 40 år gammal?
    I det stora hela vill jag inte ha ett barn, jag kan bara förstå i vilka situationer jag skulle kunna bygga drömmar kring ett barn.

    Jag tycker att det verkar så komplicerat, det är ju ett val som påverkar hela ditt liv - för resten av ditt liv. Du blir aldrig mera själv, det kommer alltid vara någon före dig. När, i vilket skede - och hur, blir någon människa så osjälvisk? Och speciellt i unga åldrar?

    Jag hoppas ni inte läser detta med en dömande ton, utan jag är verkligen helt ärligt och genuint nyfiken och bollar gärna tankar kring det här med att skaffa familj.

    {#emotions_dlg.flower} 
    Nu säger jag inte att din barnlängtan absolut kommer "kicka" igång, men det är nog en stor chans. Jag tror inte att det är så många i din ålder som har en väldigt stark barnlängtan ännu, för det är så inpräntat i oss nuförtiden att familjeliv är något tråkigt som man gör när man är "gammal". Före det ska vi "leva livet" och leka av oss. Vi "ska" resa, utbilda oss, gå på krogen och gör såna saker.

    När jag blev gravid och mamma vid 19-års ålder, så var det inte så att jag och maken hade en väldigt stor barnlängtan, men vi var inte helt utan den heller. Vi tyckte att det kanske var lite tidigt och gick lite väl snabbt, men med facit i hand, så är vi båda enormt glada över hur våra liv blivit. Vi fick ju se att allt det där vi skulle ha gjort innan går att kombinera med familjelivet. Det är inte tråkigt (ja, klart det kan bli lite tråkigt emellanåt, men jag hade tråkigt ibland innan jag blev förälder också) att vara förälder och ha en familj. Nu säger jag inte att du ser på saken så, utan att det allmänt finns ett sånt synsätt bland unga.

    Jag kan inte säga att "det här" är precis vad som lockar med familjelivet och att ha barn. Det är självklart en kombination av en massa saker. Jag vet att det är världens klyscha, men livet får verkligen en ny mening när man blir förälder och jag kan inte tänka mig något bättre. Nu menar jag inte att man skulle ha ett dåligt liv utan barn, det beror givetvis helt på vem man är, hur man tycker och tänker.

    Personligen vill jag inte vänta tills jag är 30år eller 40år med att skaffa barn, om inte annat, så för dom fysiska aspekterna. Chansen att bli gravid på naturlig väg så att säga minskar ju faktiskt hela tiden ju äldre man blir. Att dessutom gå igenom en graviditet utan komplikationer och få ett friskt barn minskar också. Jag tycker om att vara ung förälder, att känna att jag har hela livet framför mig tillsammans med mitt barn och i framtiden eventuella barnbarn och om jag har tur - barnbarns barn.

    Jag tror att man är olika helt enkelt. Vissa mår bäst och trivs bäst med familjelivet, andra trivs bäst med andra saker och prioritera dom sakerna istället. Inget är bättre än det andra egentligen, det gäller bara att hitta det som känns rätt för en själv.. och förhoppningsvis en partner som delar den känslan. Att ha gemensamma mål.
  • Lör 8 jun 2013 09:49 #60

    Vissa tycker att 30-35 inte är någon ålder för att skaffa barn, alltså att man fortfarande är ung då. Till saken hör ju det att redan vid ca 30år, så minskar vår fertilitet och efter 35år, så minskar den drastiskt. Bara två av fem kvinnor som är vid 40år kan få barn på egen hand, utan hjälp. Vi är inte fertila hur länge som helst, så även om livet i stort inte är redo för barn tidigare än vid 35år, så är då kroppen det definitivt.

    Nåja..

    Jag kan ju dessutom tillägga att jag är 26år, fick vår dotter när jag var 19år, och min make blir 28år i år. Jag håller på att ha panik över syskon. Jag känner mig snart för gammal för det :P haha


  • Sön 9 jun 2013 20:31 #63
    Anonym (minimo) skrev 2013-06-09 19:45:49 följande:
    håller med det där om att fertiliteten minskar. har faktiskt hört att den börjar minska redan efter 25. nu vet jag inte hur sant det är men något jag hört i alla fall.

    och som sagt man behöver inte ha allt perfekt. många klarar det ändå. bara man har ett stabilt förhållande och pengar så man inte behöver leva på soc eller någon annan så tycker jag det går bra.
    kan i alla fall säga att nu är vi på riktigt igång med bebisverkstan. första gången idag och nu får vi se hur lång tid det tar innan vi får ett plus. hoppas att det går snabbt.
    Ja, den minskar redan efter 25, men främst efter 30 och definitivt efter 35. Om man då får sitt första barn när man är 32år och kommer på att man vill ha tre barn, då kan man få det kämpigt. Därför finns det ju klara biologiska fördelar med att inte vänta alltför länge, även om man känner sig ung vid 35år (gammal är man ju inte!) ;)

    Jag håller tummarna för er, så roligt och spännande :)
  • Sön 9 jun 2013 20:45 #65

    Givetvis finns det hjälp att få, men ska man verkligen förlita sig på det? Dessutom kan det vara väldigt dyrt och både tids och energikrävande. Det kan behövas många försök, bli många misslyckanden och det tär på förhållanden och på individer.

    Jag säger inte att man ska springa iväg och skaffa en massa barn till höger och vänster i så ung ålder som möjligt, men jag tycker inte man ska skjuta på det för att man tänker att man har all tid i världen på sig. Alla är vi givetvis olika, prioriterar olika, och det är helt okej, men många gånger har vi väldigt dålig koll på det här med fertiliteten och missbedömer ofta hur lätt eller svårt det kan vara att bli gravid.


  • Sön 9 jun 2013 21:35 #67

    Det är faktiskt förvånande många som tror att det bara är att "åka in och bli gravid" och att landstinget bekostar det helt och fullt, vilket ju inte riktigt stämmer ;)

    Sedan kan väl jag också tycka att med tanke på köerna som finns osv, så är det väl bättre om man kan bli gravid på naturlig väg så att säga om man kan det :)

    Men som sagt, är man inte redo, så är man inte. Vill man inte, så vill man inte. Jag tycker bara att man ska försöka släppa pressen som ofta finns, att man ska ha hunnit med allt och ha ett "perfekt" liv innan man ens börjar tänka i banorna om att bilda familj. Alltså, att om man har en barnönskan och längtan, så tycker jag inte att man ska skjuta på det, för "Det finns ju alltid IVF!".


Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll