Inlägg från: Anonym (arg) |Visa alla inlägg
  • Anonym (arg)

    Hans jobb förstör

    Behöver ta ut mina känslor lite för att inte gå och säga något dumt till min älskling. 

    Jag är arg och ledsen på hela situationen... Hans jobb förstör vårt förhållande. Helt enkelt: hans arbete tar all hans tid och all hans kraft. 

    Hjälp? råd? tips? förståelse?

    Någon som har lust att diskutera och lyssna på gnäll?  

  • Svar på tråden Hans jobb förstör
  • Anonym (arg)
    annika01 skrev 2012-11-29 18:00:51 följande:
    Min blivande har eget företag och jag kan sätta mig in i hur det känns! Det kräver mycket engagemang, tid och ork att driva en egen rörelse, och det är ju trots allt en viktig inkomstkälla som vi inte klarar oss utan. MEN vi har pratat och diskuterat fram och tillbaka hur man ska lösa det så att inte familjen drabbas. För relationen och barnen behöver också engagemang, tid och ork för att fungera. Det gäller att försöka hitta en bra balans och att kunna ge och ta. Vissa veckor blir det mer jobb och andra mindre. Ibland behöver han jobba på helger och kvällar och ibland slutar han tidigare eller tar ledigt för att ta hand om familje-angelägenheter.
    Det bästa sättet att komma fram till en lösning som passar för er två är att prata om det fram och tillbaka. Du behöver kanske försöka sätta dig in i varför han jobbar så mycket och försöka förstå, samtidigt som han behöver få reda på hur du känner det. Men försök att tala om hur det blir för dig utan att vara anklagande eftersom hans jobb nu verkar vara väldigt viktigt för honom.
    Tack för svar!:)

    Min pappa har också eget företag där mamma också arbetar, så jag inser ju och är van vid att jobbet tar mycket tid och kraft. Så du har min förståelse tillbaka ;) Dock förstår jag inte hur hans arbete kan ta så mycket tid och kraft..  Han är bara 21 år och är inte chef för företaget eller så.. 
    JesFre skrev 2012-11-29 18:15:45 följande:
    Jag kan verkligen förstå dig.
    Min sambo har inte egetföretag men han är perfektionist och vill absolut inte lämna ett halvfärdigt jobb.
    Han jobbar långa dagar och när han kommer hem tänker han väldigt mycket på jobbet.

    Vi har pratat om det men det är svårt att kunna hitta en bra lösning som passar oss (och företaget) för visst hade det varit skönt om han kunde ta ut alla sina ca 270 flex timmar så vi hade kunnat ta tid för oss.
    Men det fungerar ju inte så. 
    Tack för svar! :)

    Min är precis likadan.. perfektionist, inget är bra nog liksom.. Å ena sidan så kan han säga "vi slog rekord idag och det var jag som gjorde 90% av jobbet" (Han jobbar med sälj) men å andra sidan så tycker han att han kan göra ännu bättre än så och är alltså lite besviken på sig själv trots rekordet. Samma här, han kommer hem sent och vi bor inte ihop så då hinner vi inte träffa varandra när han kommer hem, och eftersom han haft en så lång dag så somnar han på en gång utan ens en vink åt mitt håll. 

    Så det är ju detta som gör att vårt förhållande tar skada.. Jag försöker vara förstående och stöttande, men när man aldrig får tid att träffas eller ens smsa/prata med varandra så blir det ju knappt någon kommunikation överhuvudtaget, och för mig (och säkert de flesta andra) så är ju kommunikationen väldigt viktigt för ett bra förhållande. 
  • Anonym (arg)

    Vi har varit ett par i 2 år och tre månader, detta har inte varit ett stort problem förrän han började på nuvarande jobbet. Han jobbade väldigt hårt första månaden för att kunna gå uppåt i företaget fort, det gjorde han. Nu är han chef för en grupp, så jag inser självklart att detta ger honom ett större ansvar och att det tar mer tid och kraft av honom än innan.
    Dessutom handlar det inte bara om vårt förhållande utan också hans hälsa, han sover inte som han ska, han äter inte som han ska osv. Och då tycker jag att det är ett problem, när han själv inte ser vad jobbet har för effekt på honom. Hans arbetstider är ungefär mellan 11-20 måndag- fredag, men då sitter han ofta över ännu längre, eller kommer in tidigare eller åker in på lördag eller söndag också, trots att han absolut inte behöver göra det. För mig känns det ju då självklart som om han sätter arbetet framför mig och vårt förhållande. 

    Självklart menar jag inte nånsin, men vi träffas 1, högst 2 ggr i veckan trots att vi bor ungefär 10 minuter ifrån varandra. Det är i vilket fall väldigt mycket mindre än någonsin förut. Jag har problem med min hälsa, så därför är jag hemmagående, så jag jobbar inte just nu, men jag har absolut inget emot att han pratar om sitt jobb med mig, snarare tvärtom. Jag uppmuntrar honom ofta att berätta om sin dag. Det finns massa saker att räkna in i varför jag känner som jag känner.. 

  • Anonym (arg)
    maxmamma skrev 2012-11-29 22:47:51 följande:
    kan bara instämma, min sambo jobbar jämt o måste alltid  finnas tillhands.

    det blir så mycket att jag snart blir tokig. det ringer från hans jobb mitt i natten titt som tätt o då måste han sticka iväg sen jobbar han över ganska ofta dessutom.

    när han väl kommer hem är han så trött o slut så han orkar knapp med sin familj, plus att han väldigt gärna prioterar sånt han tycker är roligt på fritiden. vad vi andra vill är inte riktigt lika intressant.

    känner att jag möglar ihjäl mig, för jag älskar honom verkligen men jag älskar inte hans jobb direkt.

    har försökt prata med honom om att delegera bort några uppgifter till  sin ställföreträdande.

    sambon är platchef för 3 kalkverk inom vår kommun så självklart förstår jag att det blir mycket jobb men vore så skönt om han kunde överlåta nån uppgift till den andre o ge oss andra lite tid oxå...

    han älskar traktorer o maskiner och tyvärr så är ju inte jag o barnen maskiner vi är människor o det känns som vi får stå tillbaks för maskinernas skull....

    men som sagt jag älskar honom o vill inte missta honom så därför tjatar jag inte o gnäller utan sitter tyst istället. 
    åh, då kan vi förstå varandra till viss del då! Kanske ska vi ha detta som gnäll tråd för oss två och andra som vill, så vi kan ta ut tokigheterna här istället för på våra respektive? :P 

    Har några gånger försökt att tala om för min pojkvän hur jag känner och han säger att han förstår och ska försöka dra ner på arbetet lite, men vill inte fortsätta gnälla till honom.. vill inte förstöra mer än "nödvändigt". 
  • Anonym (arg)
    Anonym (jobbarmassor) skrev 2012-11-29 23:33:40 följande:
    Det är ju oftast så att man inte kan delegera bort arbetsuppgifter till andra hur som helst och då får man ju antingen ta paketet eller byta jobb. Älskar man sitt jobb så byter man inte ut det för att det inte passar ens partner. 

    Jag har väldigt svårt att förstå alla dessa fruar och flickvänner (för de är faktiskt mest vi kvinnor) som vill bestämma över vår partners arbetstider, sätt att sköta sitt arbete och när det får lov att göras. Vad ger er rätten att göra det? Är ni verkligen så insatta i er partners arbete att ni förstår hur han ska sköta det? När blev det socialt accepterat att kränka den personliga friheten inom ett förhållande? 
    Fast det finns ju dock en gyllene medelväg: kompromisser. Så kanske kan man göra alla hyfsat nöjda, personen behåller sitt jobb, men drar ner lite på arbetet på det sätt som går så den andra personen också blir glad. Så det behöver ju absolut inte vara allt eller inget, det har iaf aldrig jag begärt av min partner. 

    Nej, självklart har båda parter alltid kvar sin fria vilja osv även fast man är i ett förhållande, men när man älskar någon och vill att det ska fungera så måste båda parter göra kompromisser, som ibland kan gälla arbetet. 
    maxmamma skrev 2012-11-29 23:34:18 följande:
    ja jag behöver nog gnälla o klaga av mig lite jag oxå....Tungan ute
    hah, då säger vi så då! :) varsågod att komma in i tråden och gnäll av dig lite när du behöver. :P 
     
  • Anonym (arg)
    Anonym (m2b_doktorrand) skrev 2012-11-30 00:12:23 följande:

    Jag förstår hur du känner, och vet hur jobbigt det kan vara.


    Min m2b håller på att doktorrerar innom företagsekonomi. Ibörjan hade han problem med time management, då man tydligen ska bedriva sin egen forskning och arbeta som lärare samtidigt (iaf så är det så på hans instution). Han är så himla super noga med allt och en riktig perfektionist  (vilket förvisso är bra). Vilket gjorde  att arbetsdelen tog upp hela hans tid under vanliga arbetstimmar med att hålla i föreläsningar, seminarium, hjälpa till att planera kuser, rätta tentor, handleda kandidat uppsats studenter och gud vet vad mer. På kvällen när han kom hem åt han bara middag sedan började han med sin forskning som han höll på med in på små timmarna. Upp kl 4- 5 på morgonen och så började det om. Han sov kanske 3-4 h / natt och ibland inte alls. Så här var det i ett halv år när det var som värst. Vi gjorde ingenting, jag kunde knappt prata med han för att det kändes som att jag störde honom. Till slut fick jag nog då jag märkte att han mådde så fruktansvärt dåligt då han alltid var super stressad och trött pga sömnbrist, och hade aldrig tid att träffa någon av sina vänner.


    Vi talade med varandra och kom fram till att så här kan det inte fortsätta dels för vårt förhållandes skull men framför allt för hans egen skull. Han pratade sedan med sin mentor och handledare och de bestämde att han skulle göra klart hela jobbdelen först och när han var klar med den så kunde han börja bedriva sin forskning på heltid utan att bli störd av annat. Det har nu gått två år och det har funkat jätte bra. Nu jobbar han bara under vanlig kontorstid och är ledig när han är hemma.


     


    Det bästa är nog om ni två talar med varandra om hur det påverkar ert förhållande och hur ni båda mår.


    Tack för svar! :) 

    Oj, det där förstår jag var påfrestande på erat förhållande och honom. Va bra att ni lyckades ordna det tillslut! :)
    Det känns ju verkligen jobbigt när man ser hur det påverkar både personen och förhållandet.

    Nu är det inte riktigt så illa med min pojkvän, tack och lov. Men ändå så består hans vardag av att sova, åka till jobbet, jobba, åka ifrån jobbet, sova och någon måltid däremellan.. och så går det runt måndag- fredag. Dessutom så vaknar han tydligen mkt på nätterna och det kan ju inte vara ett bra tecken precis. 
    Vi har försökt prata igenom det en del, men som du sa: det känns ju som att man stör, så det blir ju att man inte vill lägga ännu mer press på honom än han redan har.

    Tack för att du dela med dig!  
  • Anonym (arg)
    maxmamma skrev 2012-11-30 00:19:28 följande:
    grejen är den att han har en ställföreträdare som ska ha en del uppgifter på sig som min sambo får ta plus sina egna uppgifter.

    Den killen som ska ha lite delegering till sig har kanske inte tagit åt sig riktigt utan varit lite lat o "struntat" i dessa göromål men nu har facket o deras chef kommit fram till att han måste åta sig dessa uppgifter som han blivit tilldelad om han vill behålla den lön han har.

    så därav min åsikt om att sambon ska se till att den andre åtar sig sina uppgifter iom att han får lön för det men är lite slö av sig.

    Annars blir det ju så att någon annan får höjd lön o ta dessa uppgifter istället. för det står i deras arbetsavtal vad som gäller det kan man bara inte strunta i hur som helst om man vill ha sitt jobb kvar...

    för struntar man i det så kanske lönen sänks o man får återgå till att bara vara en vanlig arbetare som är på golvet så att säga....

    och jag vet att detta tär enormt mycket på min sambo dä han har häcken full  o mer därtill.

    just därför vill jag inte gnälla o tjata på honom utan är hellre tyst o försöker stå ut utan att bli en bitter surkärring som ger honom mer lass att dra.

    Det är det sista han behöver just nu så därför gnäller jag här i tråden istället Tungan ute 
    Känns ju iaf bra att man inte är ensam om att känna såhär i alla fall. ;) 
    Senaste nytt: Pojken min blir kvar på jobbet till ca. 22 idag, mycket roligt då han har drygt en timme hem därifrån. Bara att bita ihop!? :) 
  • Anonym (arg)
    Anonym (m2b_doktorrand) skrev 2012-11-30 00:54:11 följande:

    Det är jätte svårt sådant här. För man vill ju vara ett stöd och visa att man stödjer hans arbete och så, men det går ju till en viss gräns. Efter vårt samtal tog det någon månad innan han väl hade sitt samtal med sin mentor, det var ju trots allt mycket att smälta. Men de kom fram till en bra lösning som har fungerat jätte bra. Man kunde verkligen se, känna och höra lättnaden på engång efter hans samtal med sin mentor.


     


    Men det kan vara en liten process från första samtalet tills en lösning kommer. Ibland kanske det krävs att man talas vid flera gånger. Efter vårt första samtal tex. så hade vi flera därefter. Det blev som en propp som gick ur (då min m2b tenderar att hålla saker innom sig). Han började dela med sig mer av vad han kände och så.


    man får försöka ta samtalen på ett lungt och sansat sätt utan att vara kritisk. Vilket kan vara en mycket svår balans gång att gå.


    Men vad jag har lärt mig så är komunikation nyckeln till det mesta oavsett vad det är. Det svåra är att hitta konsten att göra det på rätt sätt i svåra situationer. Och det blir svåt då alla människor är olika och reagerar olika samt att en situation är sällan lik en annan.


    Ja, på något sätt så måste de ju också må dåligt av det, så då kanske det blir en lättnad när man tar sig ur det. Tack för ditt svar, gav mig en del att tänka på. Kanske måste jag hitta ett annat sätt att tackla det, att säga det till honom utan att ge honom dåligt samvete eller kritisera. Vilket ju kan bli svårt precis som du sa. Just när det är press på honom så har han ju kortare stubin än vanligt. 
  • Anonym (arg)
    Anonym (Lilla frugan) skrev 2012-11-30 11:36:27 följande:
    Jag har också en man som jobbar alldeles för mycket. Och med för mycket menar jag inte bara att det är tråkigt för mig, utan att det också tydligt går ut över hans hälsa. När han väl är hemma är han stressad och frånvarande, han hinner inte med träningen och äter dåligt och får lite kulmage och orkar mindre, och han har svårt att sova och klagar ibland på att han har ont i hjärtat när han lägger sig för att sova. Både hans mamma och jag försöker få honom att förstå att han inte kan åta sig fler saker än han faktiskt kan göra, men han hävdar hela tiden att det bara är just nu (vilket delvis stämmer, hans arbetsbörda pendlar mellan för mycket och åt helvete för mycket) och att han bara behöver bli bättre på att planera och jobba effektivare så kan han göra allt på mindre tid.

    För min del är det oftast ok, jag har ett väldigt stort behov av egentid och tycker det är skönt att få skrota omkring i en tyst lägenhet och göra vad jag vill när jag inte jobbar. Men periodvid gör han INGENTING av hushållsarbetet (trots att han normalt sett är väldigt bra på att ta ansvar och göra sin del och rentav gillar det) utan sveper bara in, äter, sover, plockar matlådor ur frysen och lämnar en röra av disk, apelsinskal och tvätt efter sig. Dessutom är han då helt oemottaglig för frågor om den gemensamma planeringen, när han kommer hem vill han varva ner och blir arg om jag försöker ta upp frågor om vår gemensamma planering och ekonomi, eftersom såna frågor stressar honom. Det gör att jag känner mig extremt ensam de perioder det är som värst. Jag handlar, lagar mat, diskar, gör matlådor åt oss båda, och som tack får jag "prata inte med mig!".

    Men! Så här är det bara när han har sina mest intensiva jobbperioder. När han inte har det är han angelägen att vara delaktig, ta sin del av ansvaret hemma, och ta sig tid att göra saker tillsammans med mig. För det mesta vet jag att om jag säger till på allvar att en viss dag och tid behöver jag faktiskt ha honom där, då tar han ledigt och ser till att vara där.  Och även när det är så här skitjobbigt så är han medveten om att det inte är schysst, och han ber om ursäkt när han går över gränsen för att han är trött och stressad.

    Jag skulle nog inte i längden orka leva med någon som ALLTID jobbade och aldrig var hemma. Det blir ju som att vara ihop med en låtsaskompis.

    Visst kan man älska sitt jobb och/eller att göra karriär, och man kan välja att lägga i stort sett all sin vakna tid på det. Men då kanske man också blir tvungen att välja bort att ha en relation, eftersom en relation kräver tid. Man bör definitivt inte skaffa barn om man inte är beredd att förlägga en signifikant del av sin tid och uppmärksamhet hos barnen. För små barn finns du nämligen inte om du inte är där. Det står var och en fritt att välja att vara gift med jobbet, men det funkar inte så bra att vara bigamist.

    Och till skillnad från vad Anonym (jobbaholic) tror så ÄLSKAR jag mitt jobb, är väldigt engagerad och satsar mycket på att utvecklas och ta mig an nya utmaningar, och jag tjänar rätt bra. Men jag älskar också min man, mitt hem, mina vänner och mina intressen, och mitt liv skulle inte kännas fullständigt om jag inte också la tid på dem. Och relationer kräver tid och närvaro för att överleva.

    Jag har en närstående som jobbade bort en jättefin sambo. Hon tröttnade på att aldrig träffa honom i vaket tillstånd. Jag förstod henne fullständigt.
    Skönt att vi är flera! Hoppas det blir bättre för er snart också! :) Lagom är alltid bäst skulle jag säga. 
  • Anonym (arg)
    Juli2013 skrev 2012-11-30 19:37:32 följande:

    Jag har ett liknande problem med min sambo - men ändå helt annorlunda. Han är borta 5 månader nu via sitt jobb, och jag måste acceptera att det kommer hända lite då och då under vårt liv tillsammans, om det är honom jag vill ha.


    Det är förstås fruktansvärt jobbigt, speciellt nu när jag sitter med bröllopsplanering själv, men ändå känner jag att det nästan är bättre att han är borta "helt" och sedan är närvarande när han väl är hemma. Jag gör mina egna rutiner och hålle rmig sysselsatt och livet rullar på, blir lite rutin. Blir också kvalitetstid när han väl är hemma.


    Men visst är det fruktansvärt att tillbringa så mycket tid utan sin älskade, jag känner däremot att jag inte kan kräva av honom att han ska arbeta med något annat, då det betyder så mycket för honom.


    Men jag förstår att det är en helt annan sak för dig, om man känner sig bortprioriterad, och det är så hela tiden och utan att man ser något slut på det, att det har blivit mer av en livsstil - då måste man sätta sig ner och prata, jag tror att du inte har något annat val än att förklara för honom precis vad du känner.


    Tack för svar! :) 

    Jobbig situation ni har, förstår att det är svårt när han är borta. Alla situationer har väl sina för och nackdelar antar jag. 

    Ja, det blir lätt så att man känner sig bortprioriterad.. han säger alltid att jag är hans "prio 1", men jag tror att han vill att jag ska vara det, snarare än att jag faktiskt är det. Han tycker ju väldigt mycket om sitt jobb och han vill lyckas med det, men jag tror att han inte har fått ihop det än- jag menar att få ihop en karriär med livet utanför arbetet. Han är ju än så länge rätt ung, så förhoppningsvis så kan han hitta en balans innan vi börjar vårt liv tillsammans. 

    Tack för att du delade med dig av dina tankar och erfarenheter. Lycka till med bröllopsplaneringen! 
  • Anonym (arg)
    Juli2013 skrev 2012-11-30 22:22:47 följande:

    Men om du känner att han åtminstone menar det när han säger att du är hans nr 1, dvs att han verkligen vill det, så har ni ju en bra utgångspunkt. Det kunde ha varit värre, vissa killar vill bara ha någon som står i bakgrunden som man kan komma hem till när man behöver, och de förstår inte att ge den uppskattning som partnern behöver och förtjänar.
    Det låter som att ni har en bra utgångspunkt - men du måste berätta för honom hur du känner, en nödvändighet för att ni ska kunna bygga en framtid tillsammans! Att lyssna på varandra och göra sitt bästa för att förstå varandra och hur den andra känner, i båda riktningar, det är nog en grundsten i ett förhållande :)


     


     


     


    Tack, du gav mig ett nytt perspektiv att tänka ifrån :) 
  • Anonym (arg)

    Måste gnälla av mig lite: Min pojkvän stannade på afterwork igår, när vi pratade så sa han att han skulle stanna kanske 2 timmar, så fram till 00 ungefär. Det slutar med att jag inte alls får tag på honom förrän kl. 03:30 ungefär.. Till detta hör att vi inte har träffats på en vecka och att de har julfest på hans jobb idag, så det betyder ju att vi förmodligen inte kan ses idag heller.. Så jag känner mig helt enkelt oprioriterad. Rynkar på näsan

  • Anonym (arg)

    Tack för svar allihopa! :) 

    Nu efter att ha pratat om jobbsituationen ett antal gånger så har han äntligen insett att det kanske inte fungerar att ha det såhär i längden. Så han har sagt att han ska jobba månaden ut och sen kanske söka nytt arbete om det inte har blivit bättre då. Känns jätteskönt att han sa så, för det har påverkat honom, mig och hans föräldrar. Så han tycker ju att det är jobbigt på alla plan just nu, men inser att en stor del av det beror på hans arbete. I slutändan så betyder hans familj och jag + vår framtid tillsammans mycket mer än ett jobb för honom.  Glad

    Frida87: Vad skönt att ni ordnade upp det där med att prata om jobbet, för det blir ju så när de jobbar mycket att de lever halva sitt liv på arbetet. Jag håller med dig, vill också gärna höra om hans arbetsdag - får ibland pressa det ur honom dock då han bara berättar i korta drag. Hur känner du om att flytta runt pga hans arbete?  
    Ja, självklart får man ju ofta tillbaka i högre levnadsstandard osv, men det är ju inte värt det om resten påverkas negativt, skönt att så inte verkar vara fallet för er. :)  

    Är jättestolt över min älskling som gör så bra ifrån sig, men det är som sagt inte värt det när allt annat kommer i andra hand. :)

  • Anonym (arg)
    Stina Oscarsson skrev 2012-12-05 01:56:33 följande:
    Har inte varit med i tråden tidigare, men va bra att ni har pratat om det och att han är villig att anpassa sig. Jag har själv jobbat mycket många gånger, har också svårt att släppa jobbet när jag kommer hem. Om jag inte märkte att jag mådde dåligt av det eller om ingen sa till mig skulle jag kunna jobba bara + sova. Men märker ju direkt jag jobbar mindre att jag mår SÅÅ mycket bättre. Men det är svårt att se det när man i är det. Sen är det ju såklart olika för alla. Men om man ska ha en relation med någon är det ju ett givande och tagande.. Om man inte bara ska ha en relation med sitt jobb får man också prioritera andra saker.
    Ja, det känns jätteskönt :) Lagom är för det mesta bäst, eller hur? :) 
Svar på tråden Hans jobb förstör