Hans jobb förstör

Jag har ett liknande problem med min sambo - men ändå helt annorlunda. Han är borta 5 månader nu via sitt jobb, och jag måste acceptera att det kommer hända lite då och då under vårt liv tillsammans, om det är honom jag vill ha.

Det är förstås fruktansvärt jobbigt, speciellt nu när jag sitter med bröllopsplanering själv, men ändå känner jag att det nästan är bättre att han är borta "helt" och sedan är närvarande när han väl är hemma. Jag gör mina egna rutiner och hålle rmig sysselsatt och livet rullar på, blir lite rutin. Blir också kvalitetstid när han väl är hemma.

Men visst är det fruktansvärt att tillbringa så mycket tid utan sin älskade, jag känner däremot att jag inte kan kräva av honom att han ska arbeta med något annat, då det betyder så mycket för honom.

Men jag förstår att det är en helt annan sak för dig, om man känner sig bortprioriterad, och det är så hela tiden och utan att man ser något slut på det, att det har blivit mer av en livsstil - då måste man sätta sig ner och prata, jag tror att du inte har något annat val än att förklara för honom precis vad du känner.

Men om du känner att han åtminstone menar det när han säger att du är hans nr 1, dvs att han verkligen vill det, så har ni ju en bra utgångspunkt. Det kunde ha varit värre, vissa killar vill bara ha någon som står i bakgrunden som man kan komma hem till när man behöver, och de förstår inte att ge den uppskattning som partnern behöver och förtjänar.
Det låter som att ni har en bra utgångspunkt - men du måste berätta för honom hur du känner, en nödvändighet för att ni ska kunna bygga en framtid tillsammans! Att lyssna på varandra och göra sitt bästa för att förstå varandra och hur den andra känner, i båda riktningar, det är nog en grundsten i ett förhållande :)

Måste gnälla av mig lite: Min pojkvän stannade på afterwork igår, när vi pratade så sa han att han skulle stanna kanske 2 timmar, så fram till 00 ungefär. Det slutar med att jag inte alls får tag på honom förrän kl. 03:30 ungefär.. Till detta hör att vi inte har träffats på en vecka och att de har julfest på hans jobb idag, så det betyder ju att vi förmodligen inte kan ses idag heller.. Så jag känner mig helt enkelt oprioriterad. 

Min blivande man jobbar väldigt mycket och har gjort det genom hela vårt förhållande. Han har en karriär som är otroligt viktig för honom och han har stora mål i framtiden. När vi började dejta så jobbade han lika mycket som nu men vägrade prata om sitt jobb med mig när han kom hem (han är uppväxt i ett hem där man inte skall prata om jobb när man kommer hem). Jag å andra sidan är uppvuxen med en familj som driver ett medelstort bolag och där alla pratar om jobb (både mamma, pappa, kusinen, jag och min bror har jobbat i företaget) både under och efter jobbet.

Jag hade väldigt svårt i början för att han spenderade så mycket tid på jobbet och sedan inte ville berätta om saker som hände där. Så då sa jag bara rakt ut att det här funkar inte... du får berätta vad du håller på med och vad du gör om dagarna för annars känner jag att jag missar nästan hela ditt liv. Sagt och gjort. Nu pratar vi om hans jobb väldigt mycket. Vi diskuterr även planer, förändringar och mål inför framtiden för både hans och min karriär.

Han jobbar mycket men vi får mycket tillbaka i och med högre levnadsstandard och andra upplevelser.
Vi har också blivit skickade utomlands p.g.a. hans jobb för andra gången... första gången 2 år i Tyskland (jag var bara där ett år då jag samtidigt studerade på universitet i Sverige) och nu till Mexico också på 2 år.
Jag försöker se det positiva i att ha en hårt arbetande man... han verkar heller inte må dåligt av det utan tvärtom det ger honom ökat självförtroende när han känner att han är på topp i sitt jobb.

De positiva sidorna tycker jag är ekonomin, möjligheterna till utveckling och resor, min man får bättre självförtroende och älskar sitt jobb samt att jag gillar att han är så ambitiös, intelligent och duktig.

Klart att det är trist ibland när man är själv men jag tycker att vi har bra kvalitetstid när vi är tillsammans istället :).

Hoppas att det blir bättre för er som inte gillar när männen är borta mycket.  Jag tror att det bästa är att prata om situationen och vilken typ av förändring ni vill skall ske. 

Tack för svar allihopa! :) 

Nu efter att ha pratat om jobbsituationen ett antal gånger så har han äntligen insett att det kanske inte fungerar att ha det såhär i längden. Så han har sagt att han ska jobba månaden ut och sen kanske söka nytt arbete om det inte har blivit bättre då. Känns jätteskönt att han sa så, för det har påverkat honom, mig och hans föräldrar. Så han tycker ju att det är jobbigt på alla plan just nu, men inser att en stor del av det beror på hans arbete. I slutändan så betyder hans familj och jag + vår framtid tillsammans mycket mer än ett jobb för honom.  

Frida87: Vad skönt att ni ordnade upp det där med att prata om jobbet, för det blir ju så när de jobbar mycket att de lever halva sitt liv på arbetet. Jag håller med dig, vill också gärna höra om hans arbetsdag - får ibland pressa det ur honom dock då han bara berättar i korta drag. Hur känner du om att flytta runt pga hans arbete?  
Ja, självklart får man ju ofta tillbaka i högre levnadsstandard osv, men det är ju inte värt det om resten påverkas negativt, skönt att så inte verkar vara fallet för er. :)  

Är jättestolt över min älskling som gör så bra ifrån sig, men det är som sagt inte värt det när allt annat kommer i andra hand. :)