Deprimerad innan bröllopet, jag ska ju vara glad..

Många, jag skulle nästan säga "de flesta" går igenom någon period innan bröllopet då de har det tungt på ett eller annat sätt.

Jag funderade på att ställa in allt ca 3 månader innan. Det var sååå mycket kvar att göra och jag kände att jag inte skulle hinna klart.
Sen dog mamma 2 månader innan bröllopet och då var ju också tanken där att "nej nu skiter vi i det".
Men sen började jag se bröllopet som ett ljus i tunneln. Något att se fram emot och glädjas åt i allt mörker och tråkigheter som hänt... 

Se till att ta hand om dig!

Försök hitta tillbaka till det som är det viktiga... varför ni gifter er. Försök se bortom alla detaljer och allt som stressar och hitta tillbaka till kärleken. Titta i gamla fotoalbum, lyssna på "er låt".

Men tillåt dig själv också att inte tänka bröllop ibland. Ta en fika med en god vän, förvarna henne om att du inte vill prata bröllop, eller om det är det du vill. Se till att kräkas ur dig alla bröllopsfunderingar, nojor och rädslor.

Tillåt dig själv att må dåligt. Jag tror det skapar mer av en ond cirkel när du tänker att du "ska" vara glad. Försök ta bort alla måsten och lev i nuet. Fråga dig själv vad du behöver för stunden och försök agera efter det. Be din sambo tillika blivande man om hjälp, be dina vänner och din familj om hjälp.
Var ärlig mot dig själv om det händer något som du inte orkar eller vill ta itu med just nu eller då: "Nej, Det här vill jag inte göra just nu".

Av din text kan jag läsa att det låter som att du såklart VILL må bra och vara glad.
Bara det är ett bra steg framåt: du har en dröm, en vilja och ett mål: Du VILL bli glad och lycklig.

Försök att se dom tankarna som en motivering och dröm vidare kring det: vad skulle du vilja göra när du är som lyckligast?
Och sen om du orkar: vilka små eller stora eller mellan-steg kan du ta för att komma dit? Är det att lägga ett plagg i tvättmaskinen åt gången varje dag, tills den är full? Är det att kanske inte sminka dig på "riktigt" utan bara göra en rolig grej av det? Sitta en hel förmiddag framför en spegel och bara måla en fjäril på kinden?
Titta på saker som gör dig glad vanligtvis: utmana alla dina sinnen: lukta på sånt som du gillar, ta i tyger eller material eller kanske ditt husdjur och känn hur det känns mot huden: lyssna på musik som fyller ditt hjärta: när du är utomhus eller inomhus försök att se saker från nya perspektiv. Hur ser stenen som du går förbi varje morgon ut om du ställer dig precis ovanför den? Kan du ligga på marken och titta på den?

När jag var deprimerad gjorde jag allt sånt här. För det mesta kände jag mig ganska löjlig, och jag fnissade åt mig själv när ingen såg mig och jag klev in i buskar för att lukta på en blomma som jag inte luktat på förut. Och tillslut kunde jag känna lite glädje över att jag gjorde "hemligheter" på mina promenader.

Jag hoppas det vänder för dig snart!
Och vad kul att du ska få bli fru åt din karl! Jag skickar stärkande glädjetankar  

Tack för era fina ord. Jag har ju då ingen som dött för mig nyligen, men det känns som att jag själv dött. Jag har tappat mig själv på vägen, jag är den där som alltid är glad och skojig nu är jag bara ett tomt skal helt ursköljd på frid & glädje. Vet egentligen inte varför jag känner mig såhär nere, ingen särskild orsak som "bara det där nu är ur världen så kommer det kännas mycket bättre", helt obefogad nedstämdhet känns det som. Vart ska jag börja när jag inte vet vart felet är. Förmodligen är det en salig blandning av allt jag nämner, men guud vart ska jag börja.

Försöka be nån om hjälp, ett förslag jag själv övervägt. Men jag är för dum stolt att be om hjälp, hjärnan säger att endast svaga ber om hjälp. Jag är inte svag, jag är egentligen en stark person. En stark person i en "liten svacka" som måste komma upp. Precis som du säger Aviman, jag VILL ju må bra jag vet att det bara är ett stenkast bort.  Och som du tokig säger, en god vän att prata med. Det kanske skulle vara läge för möhippa, då skulle jag nog kunna släppa alla tankar. Hoppas för just DEN skullen att jag blir hippad, kanske blir det ett genombrott och går mot det ljusare. 

varför inte ta ett snack med sin husläkare eller öppenvårds psyk att prata med om man mår så dåligt som du gör nu?!

inget att skämmas över att söka hjälp, är själv långtidssjukskriven o mår uselt i psyket, har varit så länge för mig men den dagen jag vågade ta steget o söka hjälp så blev det faktiskt lite bätte.

Dels att ha nån att prata med om sina känslor med o sen trist men sant äta antidep medicin.

Jag mår långt ifrån bra men jag är inte på det allra mörkaste djupet längre.

Så tag hjälp och se till att du får den hjälp du behöver för så här dåligt ska man inte behöva må, ingen mår bättre så länge du är deprimerad.

Tycker synd om dig för att du mår så dåligt o hoppas du orkar ta hjälp nånstans.

styrkekram o lyckönskning från lilla mig

Förstår att du har det jättejobbigt just nu. Om det är en riktig depression du har så behöver du nog hjälp. Kolla på 1177.se, där kan du se om du har symtomen för depression. Jag trodde ett tag att jag var deprimerad, men insåg att det inte var det, däremot förstod jag att jag hade fått ångest och generell oro. Det var skönt för mig att få det bekräftat, det kändes lättare när jag visste vad det var och kunde läsa mig till hur jag kan bli bättre.

Depression är så vanligt att de flesta av oss kommer råka ut för det någon gång i livet. Ibland behövs medicinering, ibland inte. Men det är inte lätt att själv bedöma det. Boka en tid hos din vårdcentral.

Hoppas det löser sig så småningom!!

Jag skulle vilja säga som många andra här att du nog gynnas av att tillåta dig själv må dåligt. Att planera bröllop kan vara en väldigt stresanda tid, speciellt om du har varit mycket ensam om det. I bland kan man gå i väggen utan att ha märkt det själv vilket efterföljs av en depresion. Att gå i in i väggen är inte uteslutande för att man har haft mycket att göra, men ofta för att man har haft mycket att tänka på och bekymra sig för också (i och med att du blivit arbetslös och inte a-kassan gör som den ska, är inte detta så märkligt i såfall). Att ha dåligt samvete för att må dåligt blir i detta fall ännu ett bekymmer.

Nu vet jag inte om en utmattningsdepression är fallet, men om det är det, är ända "medcinen" den första tiden att ta det lugnt, vila och få ha det kravlöst en liten stund. Efter detta är det beteendeaktivering som gäller. Gör saker du tidigare tyckte var kul, trots att det känns jobbigt att ta sig för dessa saker. Det kommer att vara jobbigt i början, men hjärnan och kroppen vänjer sig

Är det inte en utmattningsdepression utan en "vanlig" depression, som väldigt många kvinnor går igenom någon gång i livet, så kan du gå rätt på beteendeaktiveringen.

Det är som sagt väldigt vanligt med en depression någon gång, så det är absolut ingen svaghet å uppleva detta och ännu mindre att be om hjälp. Det vill jag häller säga är en styrka. Personligt skulle jag uppsöka en psykolog häller än en läkare då en psykolog kan få dig ut av depressionen på "naturligt" vis men en läkare ger mediciner som inte har lika bra effekt på tid. Som behandling är psykologhjälp och mediciner likvärdiga. Psykologhjälp ger dock inga biverkningar om man bortser från den vanliga effekten att folk får bättre självkänsla.

Annars skickar jag en massa styrkekramar åt dig. Jag kan relatera till känslan och den är inte kul!