• PiaB

    Växelfel i huvudet?

    Det här blir kanske långt och handlar om övervikt. Så den som inte är intresserad kan sluta läsa så slipper ni ödsla er tid. Och jo, det är bröllopsrelaterat eftersom jag vill komma i form till bröllopet


     


    Jag har alltid, iallafall hela mitt vuxna liv varit överviktig, och nu är jag extremt överviktig. Fet. Enligt BMI har jag sjuklig fetma. Enligt hälsotester hos läkare är jag kärnfrisk :-O Det syns inte att jag väger så mycket som jag gör, 110 kg, eftersom jag är jämnfet. Så när jag pratar om att gå ner i vikt säger folk "men du är fin, du kanske behöver gå ner några kilo bara om du inte mår bra". Hallå! Vi pratar 40-50-kg!


     


    Jag är 158 cm och väger alltså 110 kg. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan påstå att jag "inte är så tjock". Problemet är att jag aldrig lidit av min övervikt. Jag har levt som alla andra. Haft baddräkt på sommaren och tänkt att de som inte gillar det de ser kan titta bort. Jag har varit ute och dansat, rest, festat, tränat och varit fetast på gymmet o.s.v. Jag har varit nöjd med mig själv och min personlighet. Jag kan glatt erkänna att jag ätit för mycket och rört mig för lite. Kan inte skylla på något annat. Jag vet precis vad jag ska göra för att gå ner. Vågar påstå att jag är ganska väl insatt i anatomi, fysiologi och kostkunskap. Pluggade till dietist en gång av eget intresse, inte för att jobba med det.


     


    Nu har jag då för två år sedan träffat mina drömmars prins och vi ska gifta oss nästa sommar. Och plötsligt känner jag mig fruktansvärt obekväm av tanken att jag ska se ut så här på allas bilder som ska finnas resten av livet. Jag mår riktigt dåligt av det och får panik. Min blivande man älskar mig precis som jag är, det vet jag. Men han kommer att stötta och peppa mig om jag väljer att gå ner i vikt. Jag har köpt en brudklänning som redan sitter ganska bra. Skulle sitta ännu bättre om jag gick ner kanske 5 kg. Men går jag ner mer går den ju att ta in. Så problemet är inte att hitta en klänning eller så. Problemet är att jag får panik över hur jag ser ut.


     


    Nu kan man ju undra varför jag inte gör något åt saken, jag som vet hur? Ja det undrar jag med. Det måste ju vara växelfel i huvudet! Jag kan gå in i affären och handla mat efter konstens alla regler, ha en veckomatsedel och inköpslista med mig. Och så går jag hem och beställer en pizza för jag är inte sugen på det jag köpt eller bestämt att jag ska äta. Jag tänker att jag ska promenera till tåget men befinner mig plötsligt på busshållplatsen utan att reflekterat över det. Jag kan boka tid för en klass på gymmet men avbokar de under dagen av någon outgrundlig anledning, för jag vill ju träna.


     


    Så hur i allsin dar växlar man in sig på rätt spår? Jag vet ju allt men har liksom aldrig brytt mig förut. "Jag ser väl ut som jag vill, så länge jag mår bra", har jag tyckt. Men nu mår jag inte bra längre. Jag har faktiskt mått riktigt dåligt av det här i några veckor. Jag orkar inte ha så dålig kondition, jag orkar inte vara så trött, jag orkar inte ha ont i kroppen, jag orkar inte vara så anfådd.


     


    Jag vill känna mig fin på bröllopet. Och jag vet att jag inte kommer att gå ner 40 kg till det om 11 månader. Men kanske 10? Och nu tänker många att utseendet inte är viktigt. Men för mig och min självkänsla är det det i det här fallet. Jag vill kunna titta på bröllopsbilderna och veta att jag mådde bra och kände mig fin.


     


    Vet inte vart jag ville komma med detta. Kanske behövde jag skriva av mig. Kanske hoppas jag på peppande, konstruktiva kommentarer. Kanske någon vill hänga med i kampen om kilona.


     


    Hur det än är så önskar jag mig själv lycka till och önskar er som läst en fortsatt bra dag


  • Svar på tråden Växelfel i huvudet?
  • Bmw

    Jag hoppas att du ger det ett försök. Du får en riktigt bra översikt på matvanorna och vilka tider och hur ofta du äter. Försök att äta 5-6 gånger per dag. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och ev något lätt på kvällen. Ofta gör allt småätande så mycket mer negativa saker med kroppen än vad man tror.


     

  • PoS

    Jag har också alltid haft ett problem med vikten. Och dessutom varit "jämnfet" som du skriver så folk i allmänhet inte trott att jag har vägt så mkt som jag gjort. Självdisciplin är skitsvårt för mig, jag klarar inte av att bestämma över mig själv utan skiter fullständigt i mina regler. De är ju ändå påhittade lixom... jag vet, idiotiskt. Just nu i mitt liv har jag lite oväntat gått ner många kilon efter mina graviditeter o inser att jag verkligen har haft växelfel i huvudet (sjukt bra uttryckt f ö ) för trots att jag gått ner ca 20kg o 3 strl i kläder så fattar jag lixom inte, kan inte ta in, att jag numer är "normalviktig" eftersom jag inte gjort ngt aktivt själv. Jag tror helt enkelt att jag är tjock fortfarande. Det sitter så hårt. Men jag har ju mått dåligt över detta tidigare vilket inte du verkar göra - superbra! Hursom helst så känner jag verkligen igen det du beskriver. Man läser i tidningar etc med intervjuer m läsare att "de bestämde sig" en dag, "de la om hela sin kost", "det handlar om att förändra en livstil" etc o det fattar väl varende människa. MEN HUR? det är ju där skon klämmer. Har egentligen inte så mkt tips annat än att försöka se över dina matvaRor som kan göra stor skillnad. För min del mår jag mkt bättre i huvudet sen jag slutade äta bröd. Jag kan lixom tänka klart o känner mig piggare. Det märks också direkt om jag äter ngt bröd att hjärnan blir "trög". Kanske inte är ett problem för dig men i mitt fall är det lättare att leva om jag inte är seg som kola lixom. Jag hejar på i din strävan o delar med mig av mitt senaste mantra som jag använder mig av "nu jävlar kör vi" !!

  • PiaB

    Ja jag ska definitivt föra matdagbok. Funderar på att be någon på jobbet läsa den. Bytte jobb för tre veckor sedan så kollegorna har ju ingen aning om hur jag äter. Kanske känns ännu värre att visa för dem. Visserligen ser de ju att jag är fet, men ändå.


     


    PoS: jag gick ner 30 kg en gång enbart genom att äta och träna rätt. Ingen terapi eller piller och pulver. Nu har jag snart gått upp allt, hur sjuk är man då liksom? Det där med bröd har jag funderat på. Testade lchfmen det blev jag bokstavligen knäpp i huvudet av. Men kanske lchf light? Eller gi kallas väl det...


     


    Men du har så rätt! Nu kör vi!


  • PoS

    Jag kör ingen strikt lchf men försöker tänka på att kolhydraterna omvandlas till socker o att jag har ett sockerbehov som triggas direkt. Har helt slutat med bröd o äter lite av tex pasta etc men om jag gör det till en grej kommer det skita sig direkt (disciplinen...) så jag testar lite i taget. För min del funkar det också att slå vad med mina vänner! Tex sluta äta godis i tre månader eller skippa chips o dip i tre månader eller vad man nu vill jobba med. Då har man dels en partner att sporras tillsammans med o en gemensam vinst/gemensamt straff att se fram emot

  • Sjörå
    Testade lchfmen det blev jag bokstavligen knäpp i huvudet av. Men kanske lchf light? Eller gi kallas väl det...
    Jag måste fråga hur länge du testade metoden? För jag blev knäpp i huvudet av den i början innan kroppen ställde om sig till att bränna fett. Men det kan ju också vara så att lchf inte passar dig och att gi är bättre för dig.
  • PiaB

    Jag har testat det flera gånger, som längst i somras i två månader nästan. Men jag kommer aldrig över det jobbiga. Jag är yr och svimfärdig, illamående, trött, och sist blev jag deprimerad. Så den metoden passar inte mig. Jag behöver lite kolhydrater, problemet är att hitta hur mycket/lite bara. Eftersom kolhydrater, som ju är socker, triggar igång mig så är det viktigt vad jag äter för kolisar.


     


    Så det är bara att kämpa på med kosten och motionen så blir det nog bra tillslut


  • Sjörå
    PiaB skrev 2012-09-20 19:36:27 följande:

    Jag har testat det flera gånger, som längst i somras i två månader nästan. Men jag kommer aldrig över det jobbiga. Jag är yr och svimfärdig, illamående, trött, och sist blev jag deprimerad. Så den metoden passar inte mig. Jag behöver lite kolhydrater, problemet är att hitta hur mycket/lite bara. Eftersom kolhydrater, som ju är socker, triggar igång mig så är det viktigt vad jag äter för kolisar.


     


    Så det är bara att kämpa på med kosten och motionen så blir det nog bra tillslut


    Ja i så fall ska du äta någon enligt någon annan diet, för må dåligt ska man inte göra. Har du provat GI? Då får du äta lite kolhyderater iallafall.
  • EmmaT

    Viktväktarna! - seriöst, det är ett lätt program (i alla fall att förstå) och man kan få jättemycket pepp, och tips och råd på deras möten. Det finns inget man inte "får" äta, utan man får istället lära sig att äta i rätt proportioner av allt. Det kanske är gammaldags och tråkigt, MEN - det funkar!
    Lycka till! 

  • PoS

    Jag är lite rädd att det blir fel fokus om man hänger upp sig på en diet. Du skriver TS, att du har generellt bra koll på hur o vad du ska äta o att du ska träna osv. Jag vet att för min egen del funkar det inte att hoppa på pulver eller dieter o tro att det ska hjälpa mot mitt problem -växelfelet i huvudet. Det är klart att om man har ett mål (sitt bröllopsdatum ex) så kan ju en tillfällig diet vara bra absolut. Så det kanske är där du ska börja: vad är ditt mål? Du får gärna pm:a mig så kan vi prata vidare o stötta varandra. Jag är inne i en superpositiv anda o allting bara faller på plats för mig just nu så jag kanske kan smitta av mig!

  • PiaB

    Jag har provat både viktväktarna och gi och allt annat som går att prova, Problemet är att jag inte håkler mig till något. Men jag kan säga att i mina bra perioder är det enligt viktväktarna jag äter och med gi tänk. Långsamma kolhydrater och mängder som jag kan utantill efter alla vv-perioder.


     


    Jag vill inte följa något program eftersom det blir ett tvång/förbud på något sätt. Och de gånger jag gått ner i vikt har jag gjort det ebart med sunt förnuft. Så det är bara att det ska koppla igen.


     


    Jag ska gärna maila dig PoS. Vad härligt att du mår så bra och det gör jag med. Allt funkar i mitt liv och allt går som jag önskar utom just det här. Men nu ska jag titta klart på lyxfällan och färga håret


     


    Ha det bra alla och tack för era tankar.


  • BlåAugustibröllop

    I slutändan så spelar det ingen roll vilken metod man använder. De alla funkar, så länge man följer de och inte fuskar.

    Och de råd du verkar vilja ha hur man hittar motivationen, snarare om hur man går ner i vikt.
    Motivation är svårt.
    Du kan ju t.ex. bestämma att du ska träna med någon, t.ex. någon från jobbet. Ni behöver inte ens träna tillsammans, ni kan bara gå dit tillsammans och träna var för sig. Det är svårare att "hoppa av" då, än om har bara sig själv att svara inför.
    Matdagbok kan vara en bra idé för motivation med maten, men då gäller det ju att vara ärlig.
    Det är bra att belöna framgång, men det ska inte vara med mat! Be din partner hjälpa dig lite med belöningar - säg för varje  5 kg du går ner så får du en skön massage eller något annat som du uppskattar.
    Sluta med alkohol - har bara snabbläst, så det kanske har redan nämnts, men det bästa man kan göra när man ska gå ner i vikt är att sluta med all alkohol.

  • PiaB

    Ja precis! Jag vet alla program, piller och pulver som finns. Jag kommer bara inte igång.


     


    Men du! Det där med alkohol! Bra att du tog upp det. Inte för att jag dricker så ovanligt mycket. Men eftersom jag och min blivande inte bor ihop så är det fortfarande lite som att vi dejtar. Myspys varje gång vi träffas, vilket är flera gånger i veckan. Och då blir det god (fet) mat och minst en flaska rött. Inte i veckorna men fredag och lördag. Och det är ju en himla massa kalorier vi dricker då. Vi dricker säkert lika många kalorier som vi äter. Det här visste jag ju men har lyckats förtränga det på något sätt...


     


    Och det där med att träna ihop är bra. Nu kommer jag nog inte göra det om jag skaffar kort på gymmet vid jobbet. Däremot hotar mina kollegor att gå förbi och titta in så jag är där när jag sagt att jag ska träna. Blir ju lite pinsamt att förklara gång efter gång vart jag var då


  • PoS

    Det där med alkohol är intressant. Jag slutade med alkohol under tre månader för ett par år sen (innan barnen) o då gick jag faktiskt ner i vikt. Det som blev en oväntad effekt var dock att varje gång jag tackade nej till ett glas så var jag tvungen att motivera varför.Som att det var ett fel på nåt sätt. Och ALLA trodde jag var gravid. Skitjobbigt o väldigt intressant, att alkoholen spelar så stor roll. Motivation är ju svår att beställa tyvärr.

  • Tessla

    Kände igen mig så mkt i din berättelse att det kunde varit jag som skrivit inlägget. Bor inte hellre med min bilvande man så det blir mkt gourmetmat de helger vi ses. Men nu har vi gjort en pakt att bara äta sötsaker på lördagen och röra oss mer. Jag har gått ner 3 kg han 8 kg, typiskt killar! Jag har mkt hjälp av att jag gick med i viktklubb.se. Använder den som mat/träningsdagbok och man får mkt stöd av de andra registrerade där. Man får en kalorimängd som man ska hålla varje dag, som beror hur mkt och hur snabbt man vill gå ner. Jag trodde innan viktklubb att jag åt nyttigt men märktr snabbt att det var portionsstorlek som var felet. Deras måtto är man kan äta allt men inte jämnt! Vilket känns sunt för mig då jag inte trir på dieter där man utesluter en massa.

Svar på tråden Växelfel i huvudet?