• Hans efternamn eller mitt? Ångest!

    Tor 10 maj 2012 16:02 Läst 4789 gånger Totalt 27 svar
    Amor in aetern­um
    Visa endast
    Tor 10 maj 2012 16:02

    Jag vet inte vilket efternamn jag ska välja och jag börjar få ångest över det.
    I och med att jag trots allt vill vara lite privat så kan jag inte skriva ut efternamnen men varken jag eller han har vanliga -son namn utan hans namn är det runt 500 personer som heter och mitt är det runt 1500 personer som heter.

    Hur har/hade ni gjort? Jag känner att jag identifierar mig mycket med mitt efternamn och det gör han också (med sitt), funderar på att kanske ta mitt efternamn som mellannamn eller kanske hans och fortfarande heta mitt.

    Och hur jag än försöker så kan jag inte skriva hans namn snyggt, dagens i-landproblem kanske, men tanken är ju att jag ska heta det här i resten av mitt liv och jag har sån beslutsångest!

    Hur tänkte du? Var ditt efternamn viktigt för dig, eller ville du ha hans för att känna att ni hör ihop?

  • Tor 10 maj 2012 16:06 #1

    Jag har ett väldigt ovanligt namn och min blivande kommer antagligen att ta mitt. Men jag vill bara säga att ni kommer vara lika mycket gifta även om ni inte skulle heta samma sak. Jjag förstår att det kan vara svårt med det här med namn. 

  • Amor in aetern­um
    Visa endast
    Tor 10 maj 2012 16:16 #2
    JesFre skrev 2012-05-10 16:06:06 följande:
    Jag har ett väldigt ovanligt namn och min blivande kommer antagligen att ta mitt. Men jag vill bara säga att ni kommer vara lika mycket gifta även om ni inte skulle heta samma sak. Jjag förstår att det kan vara svårt med det här med namn. 
    Ja, skitsvårt är det

    Det är sant att vi är lika mycket gifta om vi fortsatt har våra separata namn, men kommer folk tycka att det är konstigt att vi behåller våra namn? Traditionen är att man tar mannens namn, har försökt att övertala honom att ta mitt, tro mig, men han vill inte
  • Tor 10 maj 2012 16:21 #3

    Känner igen det där....
    Har precis lagt på hindersprövnings och namnändringspapper på lådan så jag har precis varit där i tankarna. Funderade verkligen fram och tillbaka över det. Är 39 år och hetat samma i hela mitt liv tyckte det skulle vara jättekonstigt att byta till hans namn. Ingen av oss har sonnamn, då hade jag inte ens funderat på det...


    Men plötsligt dök lösningen bara upp. Jag har ett släktnamn på pappas sida, som jag genom åren funderat på om jag ska lägga till, fast det var länge sen senast jag hade de funderingarna. Men vi har nu gjort så att vi tar det som gemensamt efternamn men båda behåller sina nuvarande efternamn som mellannamn. Tyckte det var jätte bra, då behåller vi på något sätt fortfarande vår "identitet", men ev framtida barn kommer ha samma namn så man känner sig som en familj. Det var bara att ingen av oss först tänkte på att HAN kan ju faktiskt också ändra på sitt namn...

    Känner du att du inte vill släppa ditt namn så tycker jag inte att du ska göra det . Använd det som mellannamn i så fall, eller om ni hittar nåt fint namn tillbaka i släkten som kan funka för bägge!


     


     


    Lycka till! =)

  • Tor 10 maj 2012 16:50 #4

    Jag bestämde för massor med år sen att den dagen jag gifter mig kommer jag behålla mitt efternamn som det är, utan tillägg och grejer. Trots att det är ett av de tio vanligaste i Sverige så är det ändå "jag" och det är det jag identifierar mig med. Jag tänkte att man helt enkelt väljer vilket namn man vill att framtida barn ska ha men ändå kan heta olika. För mig är det inget konstigt med föräldrar som har olika namn då mina föräldrar inte är gifta (dock bor de fortfarande ihop efter 30 år).


    Sen träffade jag min nuvarande sambo och planen gick i stöpet direkt då han har två efternamn :P Så vi kommer nog att välja ett och mest troligt blir det ett av hans som är mindre vanligt..

  • Lommil­a1
    Visa endast
    Tor 10 maj 2012 18:00 #5

    dethär är ångest laddat:S

    Jag är och har varit övertygat inskränkt i frågan att då man gifter sig så tar man ett genmensamt namn. Har inte haft någon större skillnad om det är hans eller hennes namn. Men jag vill att det skall stå ett namn på gravstenen sen, om ni fårstår vad jag menar ( yepp känns som år 1800)

    Nå hur som helst, jag heter ett -sson namn inte det vanligaste, men smälter bra in i massan. M2B heter ett vanligt svenskt efternamn, som är bland de vanligare efternamnen varifrån vi kommer, lite mer ovanligt i resten av landet. Kort o fult i min mening, 4 bokstäver. ( nu får ni gissa vilt vad;))

    Jag vill inte byta till M2Bs namn, av både 3 och 4 orsaker, Ingen av dem är bra orsaker men iaf,
    m2B vill inte byta till mitt efternamn, orsak okänd.

    Bakåt i våra släkten finns det några sson namn ( hehe samma namn på båda sidor..) Så där hittas inget fräch tillägg direkt. Alternativt skulel vi hitta på ngt nytt men de kändes inte heller rätt...
    Dubbelnamn föll också bort då mitt -sson namn är så pass långt, att bläcket skulle ta slut innan man kom till ändan...

    Så här står vi nu, pappren är inlämnade till vigselförrättaren och allt klart, och ingen av oss byter namn. Pinsamt då jag i alla år sagt att om man är gift har man samma namn. punkt.

    jag borde altså snart ändra åsikt...

    lycka till i valet o kvalet!

  • Tor 10 maj 2012 18:05 #6

    Jag vägrade byta namn då vi var 9 personer med det efternamnet. Nu är vi 10 då maken tog mitt efternamn och använder sitt gamla som mellan.

  • majfli­cka
    Visa endast
    Fre 11 maj 2012 21:48 #7

    Ingen av oss bytte när vi gifte oss, kände inget behov av det. Senare gick vi dock igenom ett större trauma som skakade om oss ordentligt och jag fick ett jättebehov av att vi skulle skapa en enhet och vår egna lilla familj och då bytte jag. Det blev helt plötsligt väldigt viktigt för mig att alla som såg våra efternamn såg vi hörde ihop (fullt medveten om att man inte är mindre gift för att man inte delar efternamn dock ;)  ). Det var inte så att jag var den som bytte pga tradition eller annat utan det blev så av praktiska skäl, hans arbete gjorde det svårt för honom att byta till mitt helt enkelt. Jag vill med det mest säga att det går bra att ändra sig senare också och att allas skäl är personliga till sitt ev namnbyte el icke namnbyte. =)

  • Kramar­ina
    Visa endast
    Fre 11 maj 2012 21:59 #8

    För mig finns det bara ett alternativ, och så har det varit hela mitt liv. Jag kommer ta min sambos namn. Anledningen är att jag vuxit upp i fosterfamilj. Mina biologiska föräldrar har alltid varit främlingar för mig även om jag varit tvungen att ha kontakt under uppväxten. Jag ville ha mina fosterföräldrars namn men fick inte. Jag kommer äntligen få bära ett släktnamn jag kan bära med stolthet, jag kommer bli lycklig var gång det kommer ett brev i mitt nya nämn, till och med räkningar :)

  • Amor in aetern­um
    Visa endast
    Fre 11 maj 2012 22:01 #9
    majflicka skrev 2012-05-11 21:48:54 följande:
    Ingen av oss bytte när vi gifte oss, kände inget behov av det. Senare gick vi dock igenom ett större trauma som skakade om oss ordentligt och jag fick ett jättebehov av att vi skulle skapa en enhet och vår egna lilla familj och då bytte jag. Det blev helt plötsligt väldigt viktigt för mig att alla som såg våra efternamn såg vi hörde ihop (fullt medveten om att man inte är mindre gift för att man inte delar efternamn dock ;)  ). Det var inte så att jag var den som bytte pga tradition eller annat utan det blev så av praktiska skäl, hans arbete gjorde det svårt för honom att byta till mitt helt enkelt. Jag vill med det mest säga att det går bra att ändra sig senare också och att allas skäl är personliga till sitt ev namnbyte el icke namnbyte. =)
    Nu känner jag mig helt pantat, men kan man byta efteråt? Jag trodde att man var tvungen att byta i samband när man gifter sig.. åh nu skäms jag.  Skäms
  • Fre 11 maj 2012 22:03 #10

    Vi bytte båda två, till ett släktnamn på hans sida. Då är vi de enda i Sverige som heter så. Då blev det ju rättvist Tungan ute

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll