Hans efternamn eller mitt? Ångest!

Känner igen det där....
Har precis lagt på hindersprövnings och namnändringspapper på lådan så jag har precis varit där i tankarna. Funderade verkligen fram och tillbaka över det. Är 39 år och hetat samma i hela mitt liv tyckte det skulle vara jättekonstigt att byta till hans namn. Ingen av oss har sonnamn, då hade jag inte ens funderat på det...

Men plötsligt dök lösningen bara upp. Jag har ett släktnamn på pappas sida, som jag genom åren funderat på om jag ska lägga till, fast det var länge sen senast jag hade de funderingarna. Men vi har nu gjort så att vi tar det som gemensamt efternamn men båda behåller sina nuvarande efternamn som mellannamn. Tyckte det var jätte bra, då behåller vi på något sätt fortfarande vår "identitet", men ev framtida barn kommer ha samma namn så man känner sig som en familj. Det var bara att ingen av oss först tänkte på att HAN kan ju faktiskt också ändra på sitt namn...

Känner du att du inte vill släppa ditt namn så tycker jag inte att du ska göra det . Använd det som mellannamn i så fall, eller om ni hittar nåt fint namn tillbaka i släkten som kan funka för bägge!

Lycka till! =)