Vill du ha barn?

Barnlöshet är absolut inget konstigt, även om det kan tyckas vara det ur normens synvinkel, att finna en man och bilda familj. Men jag känner flera människor som är barnlösa och inte mindre lyckliga för det. Livet handlar inte bara om att skaffa barn. Det handlar om att berika och att bli berikt.

Dessutom behöver inte ens familj bestå av mamma, pappa och barn. Den kan lika gärna bestå av ens närmsta vänner.

Somliga är menade att skaffa barn, somliga är det inte.
Så länge man är lycklig kan man vara det hur som helst. 

Jag och min m2b har inga planer på att skaffa barn, det ligger helt enkelt inte för någon av oss. Jag har inget emot barn och när de kommer upp i 5-6 års ålder är de riktigt roliga att leka med. Fast inte på heltid. Jag har dessutom ett par medicinska problem emot mig som skulle göra en graviditet och vägen till den till ett rent helvete.

Jag kan däremot tänka mig att vara stödfamilj åt ett lite mindre lyckligt lottat barn (och hans/hennes förälder/föräldrar) när jag växt till mig och är redo att axla ett sådant ansvar med alla de problem det kan innebära. Sen får vi väl se om min m2b är redo för det den dagen det blir aktuellt.

Absolut helt tveklöst, det enda jag vet med säkerhet att jag verkligen inte vill leva utan.

NEJ!!
har aldrig varit barnkär och jag sa till min blivande på andra dejten för 8 år sedan ' bara så att du vet, jag vill nog inte ha barn i framtiden!'
Han tänkte då att jag bara var ung o omogenoch att jag nog skulle ändra mig... Men icke, o nu är han också glad över att kunna leva det liv som vi gör!
Är glad ändå, att jag sa det till honom, så att han inte känner sig lurad o självklart har vi pratat om detta efter det! Nu är ja bara 32, så jag har ju tid att ändra mig, men jag tror inte att det blir några.
alla våra kompisa har barn, visst de är söta, men det är inte så att jag sitter o gullar/leker med dem.
Tror nog att jag (han har också blivit) för ego o bortskämd med att bara ha en själv att tänka på, sovmornar, kan fortsätta med de jobb vi har i dag, resa osv - visst, många säger att 'man lever precis som innan man skaffa barn, och allt du gjort innan, kan du gör a med barn'. Jag säger bara BULLSHIT!! ;)

men barn eller ej, det är upp till var o en! Men jag får likt förbannat alltid försvara mitt val...

Vi längtar efter barn men det får bli efter plugg...Känner mig stressad då jag är 25...min plan var ju att få min första när jag var 24 som när min mamma fick mig men jaja....För mig är det viktigt att få den första före 30!!! Älsklingen har köpt en barnfilmer på Blueray och ställt i en bokhylla i vår walk-in-closet..så sött :) hade jag haft jobb nu så skulle vi ha haft ett till sommaren men nu får det bli plugg. Skulle jag inte komma in pångon av utbildningarna så blir det varuleverans för barn under hösten!!!!

Jag/vi har redan barn. En underbar dotter som vi fick när jag var 19år gammal. Det var inte planerat, men ändå väldigt välkommet. Jag har, trots allt vi gått igenom (hon har ett medfött hjärtel), aldrig någonsin ångrat att vi valde att behålla barnet (var aldrig någon tvekan egentligen). Självklart finns det en hel del jobbiga sidor av föräldraskapet, men de fina, bra och underbara stunderna (och de är majoriteten) suddar faktiskt ut allt det negativa. För oss är det så iaf.

Jag har full respekt för de som väljer att inte skaffa barn, även om jag inte kan förstå det valet helt och fullt eftersom jag själv vill (har alltid velat) ha barn. Huvudsaken är att man själv är tillfreds med sitt val tycker jag.

Förhoppningsvis kommer vi kunna få fler barn i framtiden, på ett eller annat sätt. Just nu har vi dock fullt upp med dottern, katterna och hunden (min nyaste "bebis").

Svarade "nej". Jag har alla odds emot mig. Ofrivilligt barnlös... Men skulle det gå på annat sätt är det välkommet. Går det inte kommer mina "barn" bli mina djur kanske inte längst in i ens tickande hjärta som känslan att bära ett under i magen. Men tills dess låter jag som sagt tankarna vila med hjälp av mina matte sjuka katter...
Har dock en syster med tre härliga barn, dom är 7-8 och 15år. Men kan med glädje vara barnvakt, eller vara med dom  ibland. 

Önskar att nån dag uppleva känslan att vara mamma, spelar ingen roll biologiskt eller inte 

 

Jag vill vara den som förstår när någon säger att nej, de vill inte ha barn, men jag kan nog inte. Jag respekterar däremot alla människors egna val, men jag tänker nog som många andra "jaja... det säger du nu..." Jag har funderat på varför det ska vara så laddat och varför jag och många andra inte kan acceptera en persons önskan om att vara barnfri, men jag tror jag själv kan känna mig lite hotad av det. Ungefär som när man träffar en person som inte dricker alkohol på en fest och alla ska försöka truga i den här personen drinkar. Ungefär som att då kommer personen plötsligt avsäga sig sina principer. Men människor som går ifrån normen skapar oro, helt klart! Och som tack för det så får de stå ut med att människor lite vänligt ska knuffa tillbaka dem på rätt spår igen... de har helt klart bara tappat bort sig lite och behöver hjälp tillbaka. Det är nog så vi människor fungerar. Vi "hjälper" varandra att följa normen så att vi alla kan känna oss trygga att alla är som vi förväntar oss att de ska vara.

Jag känner likadant. Jag förstår att det är stort att få barn och att livet förändras och får en helt ny mening, men det är lite obetänksamt att uttrycka det på ett sätt som implicit betyder att alla som inte har barn har värdelösa liv utan mening. Varje gång frågan om att ha barn eller inte är det någon som uttrycker sig på det sättet, och även om jag förstår att det beror på att man själv är så uppfylld av sitt föräldraskap så är det rent ut sagt lite taskigt mot oss andra att fullständigt diskvalificera våra liv.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på frågan, för egentligen hade jag velat ha barn, men jag vill inte ha barn under de här omständigheterna. Jag kan inte heller säga att jag inte kan få barn, för jag har aldrig försökt. Men jag har ingen anledning att tro att jag inte skulle kunna bli gravid (förutom att jag börjar bli en smula till åren nu då.)

Däremot kan jag inte HA barn. Jag har en kronisk sjukdom som gör att jag periodvis knappt kan ta hand om mig själv.  Efter att ha sett mina fullt friska vänner förvandlas till hålögda vrak under småbarnstiden är jag ännu mer säker på att jag helt enkelt inte skulle orka. Jag ser ut så där även utan bäbis ibland. Dessutom är jag infektionskänslig och blir väldigt sjuk väldigt länge av minsta förkylning, så jag antar att jag skulle ligga däckad 6 år i sträck med alla dagisbaciller. Det finns även en risk att sjukdomen förvärras av en graviditet, så det skulle kunna hända att jag går från att kunna jobba deltid till att aldrig mer kunna jobba eller ens lämna huset.

Det kanske hade varit en annan sak om min man hade varit så angelägen om barn att han hade varit beredd att göra hela jobbet och ta hand om både mig och ungen. Men nu är det inte särskilt viktigt för honom, och hans arbetssituation skulle inte tillåta att han ägnade så mycket tid åt att ta hand om familjen. Så det är inte ett rimligt krav på honom.

Jag tycker själv att jag har fattat ett ansvarsfullt beslut. För hur mycket jag än skulle vilja ha barn så skulle ett barn inte få det bra hos oss. Jag skulle inte kunna vara en bra förälder.  I teorin skulle jag säkert vara fantastisk, men det praktiska utförandet skulle svaja betänkligt. Och i det läget skulle det vara oerhört själviskt av mig att sätta ett barn till världen bara för att jag vill, oavsett hur det blir för barnet.

För den som har barn är det naturligtvis omöjligt att föreställa sig världen utan dem. Och för en del blir det ett hinder även för att föreställa sig andras liv utan hypotetiska barn.

Men mitt liv är inte på något sätt meningslöst. Jag har ett arbete (just nu två faktiskt) där jag verkligen hjälper andra människor och någon gång ibland räddar liv. Jag har dessutom ett ideellt engagemang som känns väldigt meningsfullt och där jag ibland förundras över hur mycket vi har åstadkommit. Jag har ett jättebra äktenskap med en man som förstår sig på mig, vi stöttar och lyfter varann, jag är stolt över det han åstadkommer på sitt arbete, och vi gör utflykter och resor tillsammans som är minnen för livet. Jag har nära vänner som jag alltid har tid för. Och det finns barn i mitt liv - syskonbarn och vänners barn som jag fått förmånen att lära känna och tillbringa tid med, och är en vuxenresurs för. Tyvärr orkar jag inte vara barnvakt ensam så ofta som jag skulle vilja eftersom barn är intensiva och jag inte riktigt orkar med det om jag inte får gå ifrån en stund då och då, men jag har ändå fått glädjen att följa deras utveckling och få förtroenden från dem.

Och ja, det har varit en sorgeprocess att acceptera att det inte kommer att bli som jag tänkte mig. Men nu när jag är igenom den känns det ärligt talat ofta ganska skönt. Jag är trygg i mitt beslut, men det betyder inte att jag uppskattar tvärsäkra påståenden om att livet börjar när man får barn och att vi som inte har några inte ens fattar att det liv vi lever inte är något liv. För livet är så meningslöst eller meningsfullt som man gör det, helt oavsett om man råkar ha barn eller inte.

Jag saknar "vet inte" -valet. 
För det är verkligen så att varken jag eller min blivande vet. Känner igen mig i mycket som de som har svarat nej på frågan skriver. Jag är väldigt osäker på om jag vill ta ansvaret som det är att ha barn när jag tycker att vi har ett otroligt rikt liv redan nu.

Jag tycker att det är så otroligt mycket man måste klara av som mamma (ja jag har extremt höga krav på mammor och pappor och det är väl kanske det som gör mig så tveksam). Man skall ju uppfostra en annan människa till att vara en god och bra medborgare och den skall samtidigt må bra och vara stark i sig själv. Vidare så har man ansvaret kvar genom hela livet anser jag så det gör ju att man inte kommer ifrån "problemet" om ett sådant uppkommer.

Jag tycker på många sätt att ett liv utan barn verkar mycket mer okomplicerat. Vi kommer inte behöva oroa oss för att relationen dör p.g.a. att man inte har tid för sex eller har svårt att få orken till det. Vi behöver heller inte oroas oss för att väcka någon eller att någon skall komma in medan man har sex. Vi kommer inte behöva spendera en stor del av våra inkomster på barn heller vilket skulle göra att vi kommer kunna leva på en högre levnadsstandard.

Vidare så är barn en begränsning i karriären för någon eller båda av föräldrarna (både jag och min man är utbildade tilll krävande yrken med långa arbetsdagar) och vi skulle behöva dra ner på jobbet eller byta jobb för att kunna ta bra hand om ett barn. Dessutom är jag född med ett fel som gör att jag måste övervakas under hela graviditeten och vada ledig under en stor del av den. Förmodligen skulle även både jag och min blivande man behöva vara lediga en längre tid efter en förlossning (c:a 1 månad då han både behöver ta hand om mig och bebisen). Så det finns mycket som talar emot barn. 

Samtidigt "förstår" jag att barn är bland det största man kan vara med om i livet och att det säkert är helt underbart när man väl har dem där. Jag har heller inte något emot barn och jag är även inne på att kanske adoptera istället för att skaffa "egna" barn i så fall. Men som sagt det beslutet får vänta och jag och min blivande tar den här tiden till oss själva så får vi se sedan.