Bordsplaceringen, måste par sitta tillsammans?

På vår kladd av bordsplacering har vi satt paren antingen snett mot varandra eller "två stolar bort" på motsatt sida. Jag tycker inte man ska ha sin partner som bordsherre/dam, och inte heller syskon ska ha varandra till bordet på bröllop tycker jag. Våra kompisar har vi blandat så att de sitter bredvid någon de känner rätt väl och någon de kanske känner mindre. Vi har under många år haft större sommarfester då våra 20 närmsta kompisar och syskon varit med, så de flesta har träffat varandra tidigare.'

Tycker det är svårare med den äldre delen av släkten, som min faster och hennes man... hmm

Jag tycker att man har ett ansvar som gäst också. Att sura över att man inte känner någon vid bordet hör inte till på ett bröllop.

Jag skulle inte bry mig det minsta om var jag blev placerad. För brudparets - och min egen skull gör man väl alltid det bästa av situationen. Man kan alltid hitta något att prata om.  

Anledningen till att man förr satte förlovade par ihop var att de i alla fall inte antogs ha ögon för någon annan än varandra. Du kan väl i dagens sambosamhälle tolka det som att nykära antagligen inte kommer att tacka dig ifall de blir särade på. I övrigt håller jag med om att snett över låter som en en bra idé för partners.

Jag har i min sambos familj aldrig någonsin fått sitta ens i närheten av henne. Andra par sitter ofta så de ser varandra eller har varandra snett över bordet, men av någon anledning vill de alltid sära på oss så mycket som möjligt. När vi varit tillsammans i två månader var vi på pappans 50-årskalas och jag kände såklart typ ingen. Vi satt i varsin ände av det långa långa bordet och jag satt med halv-alkis-farfar och en bror som sket fullständigt i att vara min bordsherre. Jag mådde skitdåligt.

En annan gång var jag på sambons brors flickväns 25-årskalas (hängde ni med hur långt bort det var?) och då satt vi också så långt bort från varandra, 25 pers mellan eller så. Där kände jag ju verkligen ingen, återigen, skittråkigt.

Många klarar sig fint ändå, men många är nog som jag också, om man inte känner någon ens lite så kan det bli så fruuuktansvärt trist. Om man som jag är lite socialt obekväm är det verkligen vidrigt, där kan man snacka om att man "sitter av" tiden.

Man surar inte. Du verkar inte kunna sätta dig in i hur andra kanske känner och tänker? Det handlar inte alls om ovilja, det handlar om oförmåga.

Jag tror att det är omöjligt att jämföra hur person x gör med hur person y gör om jag ska vara ärlig. Det som blir helt rätt i vissa sällskap blir helt fel i andra och man känner väl ändå sina gäster? Vi kommer att utgå från vad vi tror blir bäst för alla vilket gör att vissa konner sitta närmare än andra just för att vi vet att dessa har lite svårt för att vara i nya större sällskap, alla kommer bli mer snett mittemot. Vi kommer helt enkelt försöka göra så alla blir nöjda och sedan hoppas på att våra gäster förstår att intentionerna är goda, och blir det inte helt rätt så handlar det ju bara om ett par timmar. En tanke är också att vi har ett antal singlar, vilket vissa av dem börjar tycka är jobbigt när alla kompisar gifter sig och får barn och jag menar om alla par ska få varandra till bordet kommer ju detta leda till att alla singlar måste få varandra till bordet och jag tror inte att detta skulle vara helt lyckat i vårt sällskap, då vissa skulle bli "ihopsatta" enkom pga civilstatus och det känns inte heller schysst.

Men det var inte riktat mot just det du förklarar. Tycker man att det är jobbigt med nya sociala situationer är det självklart att problem, det förstår jag. Jag menade inte att låta okänslig.

Jag menar bara att man alltid måste försöka göra det bästa av situationen. För brudparets skull tycker jag att man bör göra det, så att de inte sitter och känner att "åh nej, nu har inte alla gäster trevligt". Man får försöka göra det så trevligt det går. Känner man ingen runt omkring ska man ju inte tänka "fan vad tråkigt" utan snarare, "åh kul chans att lära känna nya människor", även om det kanske inte blir just så. 

 

Jag förstår hur du tänker, och jag kan fungera så och många (de flesta säkert) kan fungera så med lite positiv attityd. Men ganska många har ändå så pass svårt, att det inte är lite obekvämt och inget man kan skaka av sig... alltså, man VILL gärna vara sån som du beskriver, men det GÅR inte... de personerna behöver verkligen någon de känner som stöd i närheten, så blir allt mycket bättre! :) Har en hel del sådana personer omkring mig. Själv är jag relativt obekväm men gör som du säger, tar tag i det liksom.

Även om man tänker "åh vad kul att lära känna nya personer" så är det inte alltid det blir så om det sen visar sig att alla runtomkring känner varandra (eller att det är en grupp till höger om dig som känner varandra och en till vänster).
Även med de bästa intentioner då så kan man hamna i ett vacuum där man är helt ensam, ingen lyssnar på vad man säger och alla har så trevligt med dom som dom faktiskt pratar med att dom inte tänker på att du sitter där helt ensam och övergiven.
Det behöver inte handla om dålig social kompetens, det kan bara vara slumpen...

Jag behöver inte sitta vid min make (ha honom till bordet) och jag behöver inte ens sitta vid samma bord som honom. Men jag vill gärna sitta på pratavstånd från någon som jag faktiskt känner.
Det gör att jag lockas ännu mer till att prata med andra eftersom jag har en trygghet i att jag känner någon i närheten.

Jag tycker att allt bottnar i att man lägger lite tid och tanke på bordsplaceringen.
På vårt bröllop satt de flesta paren diagonalt över bordet, men i de fall där dom kände någon annans partner (två par som umgås eller mina två kusiner med respektive som exempel) så fick dom varandras make/sambo till bordet istället.

Så alltså - genom att lägga lite tid på bordsplaceringen och se till att alla har någon dom känner inom pratavavstånd så kan man själv slappna av och veta att gästerna är nöjda, glada och avslappnade...

Precis så tänker jag med!

När det är dags för bordplacering kommer vi se till att alla sitter i närheten av någon de känner. Det känns viktigare än att par tvunget måste sitta ihop, de träffas ju så ofta annars. Om någon dock bara känner sin egen partner så placeras såklart de inom pratavstånd! Sen är ju målet att placera gäster nära gäster som kan tänkas ha trevligt ihop

Vi har satt dem som känner ingen brevid någon som dom känner (alla fall) och rakt över bordet från någon dom inte känner, i de flesta fall.

Jag fattar inte... de som inte känner någon sitter bredvid någon de känner?